En självbelåten och lite trist hjältinna

Tjugo-trettio sidor in i brittiska författaren Julian Barnes senaste börjar en genant känsla infinna sig. Inte i själva romanen, men i mitt huvud.

Är hon inte en aning självbelåten, den här Elizabeth Finch? Finns det inte något nedlåtande i hennes stoiska lugn? Det finns personer som är så angelägna om att vinna att de slutar att delta i samtalet och i stället bara spelar stoppbollar, ibland i form av ”kvickheter”, ibland i form av fritt hängande aforismer. Elizabeth Finch påminner väldigt mycket om en sådan person.

Känslan är besvärande, eftersom Barnes roman helt enkelt och mycket passande heter Elizabeth Finch.

Men först ett par ord om den andra huvudpersonen – tredje om vi räknar berättarrösten Neil – vid sidan av fröken Finch: Julianus Apostata, kejsaren som försökte slita det redan vittrande romerska imperiet ur kristendomens monoteistiska grepp och återupprätta den gamla hednatron. En hyfsad del av den här korta romanen består av hans berättelse och det slumpade sig så att jag just hade läst om Julianus i ett par böcker om romersk historia, när jag började på Barnes roman. Det slumpade sig dessutom så att jag, precis när jag var i färd med att avsluta Barnes roman, råkade gå förbi ruinerna av de romerska baden Clunytermerna i centrala Paris där Julianus, enligt en antagligen falsk myt, utropades till Augustus.

Sammanträffanden, givetvis, men kanske inte bara. Något ligger i luften och Barnes har uppfattat det. Han beskriver det själv, genom Elizabeth Finch, som det elände som kommer ur allt som börjar på ”mono-”:

”Monotheism”, said Elizabeth Finch. ”Monomania. Monogamy. Monotony. Nothing good begins this way.” She paused. ”Monogram – a sign of vanity. Monocle ditto. Monoculture – a precursor to the death of rural Europe.”

Julianus Apostata är helt enkelt en idol i vardande för upplysta Guardianläsare – Dagens Nyheter på svenska – som ogillar den moderna världen och de människor som befolkar den. Det är förstås svårt att klandra dem. Och läslusen Julianus Apostata, stolt bärare av grekiskt filosofskägg, är naturligtvis en tacksam idol för alla lärarbarn som känner sig förbigångna av världen. 

Elizabeth Finch handlar om en ung vuxen man som skriver in sig på universitet för att läsa en kurs i ”Culture and Civilization”. Där blir han genast tagen av föreläsaren, Elizabeth Finch, och man förstår redan på första sidan att det handlar om ett slags förälskelse. Finch har klassiska dräkter och berättar inget om sitt privatliv. Antagligen därför att det inte är så intressant. Hon får studenterna att ”tänka själva”, som det heter. Det gör ett så djupt intryck på Neil att han fortsätter att träffa Finch över luncher som mest påminner om audienser, då Neil ska prestera rätt formuleringar och inte beställa fel mat. Sedan dör Finch och Neil får ta hand om hennes papper. Han försöker förstå bättre vem hon var, men lyckas egentligen inte.

Och det är, på det stora hela, berättelsen i sin helhet.

Elizabeth Finch är som karaktär inte osympatisk. Återigen: en typisk Guardianläsare som blivit klädsamt, men inte alltför, skeptisk till vänsterns ytterligheter och wokegalenskaper. Men hon är, ärligt talat, inte heller särskilt intressant.

Livsförändrande kontakt med en lärare är en genre. Man kan säga att Barnes har skrivit en stillsam vuxenversion av Döda poeters sällskap, filmen där Robin Williams spelade John Keating. Eller, om man så vill, en mindre intressant version av Muriel Sparks lysande roman The Prime of Miss Jean Brodie.

Barnes har inte gjort någon hemlighet av att förlagan till Finch är hans vän konsthistorikern Anita Brookner som gick bort 2016. Det gör varken till eller från för läsaren, men förklarar kanske varför det aldrig riktigt lyfter: inte bara Neil, utan Barnes själv, står för nära det han beskriver. 

Men skriva, det kan Julian Barnes förstås. Och hantverksmässig skicklighet är alltid beundransvärd, även om det gäller en byrå man inte har användning för.

***

Recensionen gäller den engelska utgåvan. Boken finns även på svenska i översättning av Andreas Vesterlund (Bakhåll).

Toppbild: Målning av Julianus Apostata (Edward Armitage, 1875) och författaren Julian Barnes.

Läs även: En återförtrollad värld

Läs även: Bokhandlaren som älskar sina hopplösa kunder