En spänningsroman utan spänning

Dick Harrison, professor i historia, författare till över 40 böcker och Augustpristagare har utkommit med en ny historisk roman i serien om Thierry av Liège. 

Boken, Herrens år 1402, lanseras som en pusseldeckare för historieintresserade läsare som vill lära sig mer om vardagen i medeltidens Visby. 

Handlingen utspelar sig 1402 på Gotland och kretsar kring en serie mord som utreds av en medlem i Tyska orden, Thierry av Liège. Spåren leder snart till prostituerade, sodomiter, köpmän, klosterbröder och inflytelserika stadsbor i Visby. Thierry själv blir så småningom hotad och mystiken tätnar.     

I en bihandling rustar Tyska orden för ett befarat danskt angrepp, och fogden i Visby misstänker att Drottning Margareta har sänt ut spioner till staden. 

Detta låter onekligen som en intresseväckande historia. Romanen börjar också lovande med ett mord på fyllan på en sunkig medeltidskrog i Visby. 

Snart uppstår dessvärre flera berättartekniska problem. Språket är något stiliserat för att ge en illusion av 1400-tal men då och då inskjuts moderna uttryck som ”backa upp” eller ”mått dåligt” och bryter illusionen.  

Boken marknadsförs som en actionspäckad spänningsroman. För att vara en actionhistoria präglas dock storyn av långa, något omständliga dialoger och berättartexter med måttlig framåtrörelse. 

De våldsamma och dramatiska händelser som handlingen bygger på gestaltas sällan men omtalas först i efterhand i mångordiga dialoger, som utgör en stor del av romanen.  

Orden sodomi och sodomit nämns exempelvis ett femtiotal gånger men vad som sker under de syndiga medeltida förlustelser som är en central del av berättelsen får den nyfikne läsaren alltför lite gestaltning av. 

Dialogen är ofta anmärkningsvärt mångordig och tyngd av information om exempelvis den politiska och ekonomiska situationen på Gotland under den period då handlingen utspelas. Detta grepp fungerar mindre väl i en spänningsroman. 

Schack har en viktig roll i handlingen och används också som metafor i olika sammanhang. Flera gånger hävdas som ett axiom att det inte går att fuska i detta spel. 

En schackintresserad läsare anar här genast oråd mot bakgrund av den nyligen mycket uppmärksammade skandal där världsmästaren Magnus Carlsen anklagat det unga stjärnskottet Hans Niemann för fusk, enligt en vild teori med hjälp av en väl dold sexleksak. 

Ett större problem i berättelsen är dock de inblickar i huvudpersonens dolda medvetandeprocesser, tankekedjor och inre monologer som återberättas i detalj. Varje skiftning i Thierrys temperament och varje ny slutledning eller övervägande redovisas för läsaren utan gestaltning. 

Detta grepp lämnar inte mycket åt läsarens fantasi. Tidvis för huvudpersonen också en inre dialog med sig själv som ibland blir något förnumstig: ”Det osannolika är ofta, trots allt, så osannolikt att det inte är sant” sägs det bland annat. 

En medeltidsintresserad läsare längtar till slut efter de litterära grepp som var etablerade i vår kulturkrets redan vid tiden för Harrisons berättelse, i de isländska sagorna. 

Vid denna tid hade man god insikt i faran med att överlasta en god historia med detaljer eller skriva läsaren på näsan med påståenden och slutsatser, vilket är grundläggande insikter för den som vill sätta sina läsares fantasi i rörelse. 

Med stram dialog, strikt undvikande av onödiga utvikningar och psykologiserande resonemang skapade Snorre Sturlasson och hans kollegor spänningslitteratur som hållit i åttahundra år. 

”Less is more”, som kloka skrivlärare brukar säga.

***

Läs även: Ett tidlöst olyckligt äventyr

Läs även: Avhoppad klimataktivist vänder på steken