En värld utan hjältar

När solen går ner i New York lägger sig skuggorna från Manhattans skyline sakta men stadigt över Yonkers. Denna förort, som mer liknar en stad, inhyser 200 000 invånare, och ligger strax norr om Bronx.

Kulturellt befinner sig Yonkers däremot ljusår från New York.

Under större delen av 1900-talet präglades styret här av så mycket rasism att den amerikanska regeringen tvingades kliva in och uppmana Yonkers att lösa sin segregerade bostadssituation.

Ett brutalt politiskt krig bröt ut.

Det är detta krig som David Simon, mest känd för kritikerhyllade »The Wire«, skildrar i sin nya tv-serie »Show Me a Hero«.

Nära på fjorton år tog det från att Simon fick idén till serien tills att den nu är färdig. Denna väntetid var nog det bästa som kunde hända. Hade »Show Me a Hero« -visats 2002 skulle ingen ha brytt sig. Då hade det inte hunnit växa fram en vokabulär för att förstå en såpass sofistikerad analys av USA:s rasmotsättningar.

Nu dimper dramat i stället ner under en sommar då rasismen är landets i särklass hetaste politiska fråga, i kölvattnet av Ferguson-kravallerna och de omfattande protesterna mot rättsväsendets diskriminering av svarta. En sommar då Ta-Nehisi Coates »Between the World and Me«, en udda och fängslande essä om rasdiskriminering, är den mest sålda fackboken i USA (Toni Morrison kallar Coates »vår tids Baldwin«). En sommar då köerna ringlar långa till New Yorks Museum of Modern Art, där Jacob Lawrences modernistiska mästerverk »Migration Series« ställs ut. Sextio målningar som skildrar den svarta migrationen från den amerikanska Södern i början av 1900-talet, då miljontals familjer flydde från apartheidpolitik och rått förtryck. Dessa inhemska flyktingar bosatte sig i industristäderna i norr och längs kusterna, dit de lockats av drömmar om fabriksjobb och en mer tolerant närmiljö. I stället möttes de av en mer komplicerad rasism, i bostadspolitiken, på bankernas lånekontor, i skolor och på arbetsplatser. Det var, och är, en sorts modern rasism, som inte såg ut som i Södern, med vattenkanoner, jakthundar och blodiga skallskador, utan snarare tog sig uttryck i små vardagliga förnedringsmoment. En diskret namnteckning på en bankblankett, en obesvarad jobbansökan – saker som sällan genererade några tidningsrubriker.

David Simons tålamod för krångliga berättelser om USA:s storstäder och politiska dynamik gör honom till den perfekta avsändaren för en berättelse om just detta. »Show Me a Hero« bygger på journalisten Lisa Belkins reportagebok om det tumult som uppstod när den amerikanska regeringen försökte integrera bostadsområden mellan vita och svarta. Det var 1980-tal och den svarta rättighetsorganisationen NAACP och USA:s justitiedepartement hade framgångsrikt stämt staden Yonkers för att ha ägnat sig åt en medveten segregation av bostäder och skolor. Domslutet innebar att Yonkers tvingades bygga åtta fastighetskomplex som skulle rymma totalt 260 lägenheter för svarta familjer. En marginell förändring i en stad med nästan 200 000 invånare kan tyckas, men tillräckligt för att väcka liv i våldsamma demonstrationer. Många av de vita familjer som levde där, var övertygade om att deras trygga villakvarter nu skulle förvandlas till en »crackdjungel«.

Kärnan av berättelsen kretsar kring det kanske mest obekväma ämnet man kan tänka sig i dag: den vita storstadsmedelklassens hyckleri. En grupp människor som gärna stöder idéer om integration, så länge den inte behöver äga rum på deras egen bakgård. David Simon och manusförfattaren William F Zorzi sticker skickligt hål på myten om att rasismen var en sjukdom isolerad till den djupa Söderns bomullsbälte – de visar att den snarare finns överallt, även här i New Yorks utkanter.

Huvudrollens Nick Wasicsko (Oscar Isaac) blir vald till USA:s yngsta borgmästare genom att protestera mot integrationsprojektet. Men som styrande i staden tvingas han i stället försvara det. I en av seriens bästa scener är Nick Wasicsko ensam kvar på kontoret när telefonen ringer. Han plockar upp luren och möts av Mary Dorman (en slentrianmässigt briljant Catherine Keener) som frågar hur han kan svika sina väljare och genomföra bostadsprojektet. Wasicsko förklarar tålmodigt att han har domstolen emot sig och att han nu måste göra detta, annars tvingas Yonkers till gigantiska böter. »Det här är vad en ledare gör«, säger han, och för ett kort ögonblick glimtar något stort i denna 28-årige, politiskt vilsne rookie-borgmästare.

I själva verket är det början på en Shakespeare-tragedi för Wasicsko och många andra av Yonkers invånare och politiker.

Ibland känns det nästan som att David Simon medvetet ger små shout-outs till de lojala »The Wire«-fansen som förstås längtat ihjäl sig efter den här serien. När en karaktär fångas i det där Baltimore-aktigt gulbruna, dämpade skenet från en gatlykta medan det enda ljudet som hörs är en vag polissiren i fjärran; när envisa telefonsignaler ekar i tomma kontor där en makthavare sitter och känner sig maktlös.

I en scen i »The Wire« drev David Simon med journalister som desperat jagade »dickenska« miljöer i Baltimores ghetton, ändå är det nog på sin plats att lansera adjektivet »simonsk« om estetiken i »Show Me a Hero«. Det är inte heller särskilt svårt att se framför sig hur en idealistisk grävreporter om 50 år eller så, ger sig ut för att fånga det »simonska« dramat i någon amerikansk storstadskonflikt.

En av förklaringarna till att journalister älskar David Simons serier är att de just är så journalistiska. Han berättar med ett tålamod och en passion de själva sällan har tid för. Som en god journalist ger David Simon också rättvist med utrymme åt konfliktens olika sidor. Och framför allt ägnar han sig åt en annan aktad journalistisk princip, »show, don’t tell«. I stället för att pracka på oss politiska lektioner utgår Simon från att vi är kapabla att dra våra egna slutsatser, om han bara ger oss en tillräckligt nyanserad bild av händelseförloppet.

I skildringen av den vita vreden mot integrationsprojektet fångar han inte bara de vitas sporadiska rasism, utan även klyftan mellan de liberala idealisterna i det politiska etablissemanget och en väljarkår av vit lägre medelklass. De som ser politik som ett nollsummespel: om svarta får något så kommer vita att förlora på det. Bäst illustreras detta i Mary Dormans karaktär, som själv verkar störa sig på sina rasistiska meddemonstranter, men mest oroar sig för bostadspriserna.

Det blir en påminnelse om att många av de här vita familjerna själva betraktades som etniska minoriteter i USA. Yonkers vita medelklass var ofta andra generationens invandrare från enkla förhållanden i Irland, eller i syd- och östeuropeiska länder. Många var katoliker och växte upp utanför den protestantiska eliten. De var ofta de första i sin släkt som haft tillräckligt stabila finanser för att investera i en egen bostad. Sedan ville de kanske inte erkänna att detta i många fall hade möjliggjorts inte bara genom hårt arbete, som den ameri kanska myten vill göra gällande, utan även genom diskriminering. Den bostadspolitik och skolpolitik som gynnade vita och skadade många svarta.

Sent omsider har USA nu fått en nationell debatt om just denna komplicerade ras- och klasspolitik – inte främst tack vare politiskt ledarskap, utan snarare tack vare personer som just David Simon och Ta-Nehisi Coates.

»Visa mig en hjälte, så ska jag skriva en tragedi åt dig«, sa författaren F Scott Fitzgerald i ett berömt uttalande. Därifrån har -David Simon hämtat seriens titel. »Show Me a Hero« ska alltså inte vrålas ut euforiskt, som om det vore någon av powerballaderna från det sena 1980-tal då serien utspelar sig. Snarare ska titeln sjungas i moll, som en sorgsen blues om ett USA där rasmotsättningarna är så djupt rotade att ingen enskild hjälte kan lösa dem på egen hand.

Den stolta högerpopulism som många av politikerna i serien skyltar med har knappast dunstat från den amerikanska politikens arena. En av de mest fängslande karaktärerna i serien är Alfred Molinas självbelåtet rasistiska lokalpolitiker Henry Malone, som känns som en karbonkopia av den republikanska presidentkandidaten Donald Trump anno 2015. Ibland undrar man nästan om Alfred Molina, som inspiration till rollen, inte måste ha sneglat på Fox News första presidentkandidatsdebatt (där Trump stal all uppmärksamhet). Malone är så övertygad om att bostadsintegration är ett groteskt projekt att han är redo att sitta i fängelse för sin sak.

Det finns en inte obetydlig mängd amerikaner som nog skulle se honom som seriens hjälte.

»Show Me a Hero« påminner om att sådana reaktionära impulser är en del av landets dna. Att David Simon hade sådant tålamod med den här berättelsen kan delvis förklaras av att själva konflikten pågick så länge. Det tog tjugo år innan den sista rättsprocessen lades ned, 2007.

Två decennier för att lösa en konflikt om 260 bostäder, för svarta familjer i en stad med nästan 200 000 invånare.

Rasismen förblir det djupaste såret i USA.

Sällan har det skildrats så omsorgsfullt och nyanserat som här.

»Show Me a Hero« är en serie i sex delar som just nu visas på kanalen HBO.

FAKTA | Kriminalreporter blev tv-guru

David Simon, född 1960, är journalist, manusförfattare och tv-producent. Han började sin karriär som kriminalreporter på The Baltimore Sun på 80-talet. 1991 skrev han boken »Homicide: A Year on the Killing Streets«, om hur han under ett års tid följt några polisers arbete med att lösa mord i Baltimore. Romanen ligger till grund för tv-serien »Homicide: Life on the Street« (1993 –1999) och har fungerat som inspiration till en av tidernas mest hyllade tv-serier: »The Wire« (2002–2008).