Erik Lundins debut brinner

För tre år sedan blev Erik Lundin Grammisgalans store vinnare, med två priser för ep:n »Suedi«. Priset för årets hiphop var nog stort, men stoltast verkade han vara för segern i kategorin Årets textförfattare. Ingen chock direkt – i mer än en intervju har han pratat om sina författardrömmar.

Redan i titeln på detta debut-album – »Zebrapojken« – för Erik Lundin tematiken från »Suedi« vidare: om sin dubbla etnicitet (hans mamma är född i Sverige, hans pappa i Gambia). Han fortsätter också berättelsen om utanförskap, sammanhållning i förorten och latent rasism, kanske bäst sammanfattat i »Helvetet i huvudstaden”: »växte upp emellan blatte-packet/ och dom med nazze-snacket/ som jaga kvinnor och barn och som hylla axelmakter/ fått sina åsikter från rasse-farsor/ som fått dom på kafferaster«. Det är ett av skivans starkaste spår.

Erik Lundin har ett naturligt flow och kan verkligen konsten att förmedla starka historier. I vissa spår går tankarna till hur Nas lät på tidiga album, som »Illmatic«, för precis som honom har Erik Lundin ett naturligt, mjukt och säkert sätt att vara just berättande i sin rap.

Framgångssagorna finns här också – om hur han »fortsatt höja sin nivå« och nu kan räkna sina »följare i k«: om klubbarna, spriten, de dyra kläderna och drogerna. Men de balanseras mot mörkare låtar, som »Spökhistorien«, om en närstående som hamnat i missbruk. Att han själv lyckats är delvis ett resultat av ett tidigt intresse för att skriva och läsa, vilket han säger i inledande »Fjärilar i magen« och »Helvetet i huvudstaden«.

Beatsen sitter där de ska, liksom melodiska syntar och andra miljöljud. Men det är intressant att notera hur tillbakadragna de ändå är i produktionen – egentligen bara är där för att understryka vad han vill säga i texterna.

Singelspåret »Andetag«, som han gör tillsammans med Cherrie, och avslutande »Jag räcker« utgör undantagen. De bärs i högre grad av melodier och tydligare låtstrukturer. Det är inte så att musiken saknas i andra spår. Men den är underordnad, som om musiken är syret som behövs för att texterna ska brinna. Och brinner gör de.

Som både bra hiphop och skönlitteratur gör. Detta är båda på samma gång.