Ernst Billgren får den mest seriöse konstvän att fnissa

Att det blev Ernst Billgren som bryter Nationalmuseums outtalade regel att inte ställa ut levande målare känns rätt självklart. Ingen annan svensk konstnär har ett så kärleksfullt förhållande till 1800-talskonsten som Billgren. Dessutom gör utställningen museets vänner extra glada för Billgren levererar, två Bruegel d.ä. som Nationalmuseum länge saknat (två nederländska bondbyar). Under ramarna hänger en liten leksaksspade, en diskret hälsning till Dick Bengtsson (vars konst nu visas på Sven-Harrys). Ingen lär bli irriterad av kulturkrocken, det här är en utställning som får den mest seriöse konstvän att fnissa.

Att höra konstnärer presentera sina verk är oftast informativt, ibland spännande men nästan aldrig underhållande. När Ernst Billgren visar runt är det tvärtom: hela tiden underhållande, ibland spännande men sällan faktamässigt entydigt. Det sistnämnda eftersom Ernst Billgrens dialog med konsthistorien har så många ingångar att man inte alltid ser när konstnären lämnar de historiska salongerna för att öppna dörrarna till nya verkligheter.

En av Ernst Billgrens starkaste sidor som utställare är att han behandlar lokalen som en scen där publiken går i dialog med verken. Skulpturerna och tavlorna stärks av de tunga, konstfullt utarbetade ramarna och objekten i vitrinskåpen samspelar med skulpturerna. Billgren har ett kärleksfullt förhållande till 1800-talets salonger och i Nationalmuseums mörka sal tycks hans målningar komma ur ett kollektivt undermedvetet där Martin Luther och Salvador Dali strövar arm i arm genom mytiska landskap.

Utställningen heter Ernst Billgren – nya minnen. Fast minnen brukar väl ändå vara gamla? Billgrens svar är man bara minns en enda gång – det som senare följer är minnen av minnen. Och likt en vittnesexpert framhåller han att man inte kan lita på att man minns rätt.

Listig lekfullhet råder. De flesta som sett Billgrens konst tidigare kommer att känna igen sig även om verken på Nationalmuseum är nya. Billgren hämtar näring ur 1800-talets naturmåleri som skedde inomhus och energi från det historiska måleriet. Mycket riktigt är entrébilden en version av Cederströms välkända målning Karl XII:s likfärd där den döde kungen bärs från Norge till Stockholm. På Cederströms målning ligger kungen på bår, här svävar han ovanför, beredd att flyga iväg och bli myt.

Man kan naturligtvis undra hur en konstnär född 1957 kan vara så avspänt hemmastadd i 1800-talet? Är det inte lite tillgjort, rentav fusk? Billgren berättar att han under åren vid Valands konsthögskola i Göteborg inte som studiekamraterna strävade efter originalitet. Han ville bli fri från tidsandans förutsägbarhet. Han har också sagt att han knappt ens har någon personlighet. Det är inte uttryck för anspråkslöshet utan för att Billgren vill hindra egot från att begränsa fantasin. I lånade kläder från andra epoker blir lekarna påhittigare. Seklernas olika stilar dansar långdans, mjukt och sensuellt.

Humor är inte något som prioriteras i oljemåleri, men på Nationalmuseum går besökarna leende från den ena målningen till den andra och tillbaka igen för de finns så många detaljer att dröja vid. En liten ukrainsk flagga i en Bruegelby, ett skepp som seglar iväg med nakterhuset ersatt av en katedral, en ovanligt klurig räv (ett av Billgrens favoritmotiv genom åren) tankfulla fåglar vid en historisk katastrofscen från 1500- eller 1600-talet. Det hade kunnat bli spretigt och tillgjort, men verken samspelar med varandra på ett stimulerande tvetydigt sätt. Vilket är precis vad konstnären avsett. Ironiska gåtor är Billgrens bästa genre.

I det svenska konstlivet är Ernst Billgren oerhört älskad men faktiskt också lite förbisedd såtillvida att publiken och kritikerna går förbi verken väl hastigt. Billgrens känsla för scenografi medför att hans utställningar kan kännas som ett museum man besökt, men inte riktigt minns. Igenkännbart, men obestämt i tid och rum. Och så går man vidare.

Under första varvet runt målningarna, skulpturerna och de fantasifulla pallar Billgren gjort ler jag. När jag tar en runda till ser jag detaljerna och känsloläget ändras. De triptyker över brinnande städer som Billgren målat visar två av den europeiska historiens smärtpunkter: Königsberg (där Immanuel Kant undervisade) och Lemberg. Genom seklerna har de två städerna tillintetgjorts och byggts upp flera gånger. I dag heter de Kaliningrad och Lviv och tillhör Ryssland respektive Ukraina. Detta mörka och detaljfyllda måleri uppmanar oss att stanna till och begrunda vad vi ser: pogromer och massmord, katastrofer som upprepas genom seklerna.

Det lönar sig alltså att titta omsorgsfullt, bilderna är mer intellektuellt komplexa än man först tror. Mitt i vitsigheten och den busiga humorn finns en ström av detaljer som växer till en malström och hotar att dra med sig en värld nära oss. Idyllerna rymmer undergången. Inget är säkert. Vi ser nya minnen av gamla katastrofer som liknar de dagsaktuella som flimrar förbi på tv.

I ett par små skåp finns föremål Billgren tagit med från i sin ateljé. Serietidningar och leksaker från barndomen, priser för föreningar och företag som Billgren gjort på beställning och behållit kopior av. Vi förstår att det är belöningar, men vet inte för vad. Världen är rik på former och händelser som vi inte minns. Men vi anar att vi har missat något väsentligt som Billgren sett och göts i Billgrens verk. Bäst att ta en runda till.

Min favoritmålning visar skeppet Jämnmodet som står i tryggt förvar på ett bord, långt från havet. Men vem vet vad som händer utanför det mörka uställningsrummet? Jag gissar att räven som simmar har en aning för han betraktar oss skeptiskt.

Toppbild. Ernst Billgren är nu aktuell med en unik utställning Nationalmuseum. Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum

***

Läs även: Har vår bild av Amerika förändrats?

Läs även: Frukta inte AI – den gör konsten rikare än någonsin