Ersätt inte sånger på Lucia med allmänt trallande om ljus
För min del kan Lucia ha vilken färg, form eller kön som helst. Men rör ni mina kristna psalmer, då blir jag en tiger.
Toppbild: Christine Olsson / TT
En fredagskväll nyligen var vi inbjudna till en ortodox judisk familj på sabbatsmiddag. För många år sedan tillbringade jag en hel del tid i sådana familjer, och tog intryck av den helgfrid som kom med iakttagandet av de religiösa reglerna kring vilodagen. Sedan gifte jag mig, barnen kom och det var för mycket pyssel med alla detaljerade regler för att jag och min make, som också vuxit upp sekulärt, ens skulle försöka hålla dem alla. Exempelvis får man på vilodagen inte tända ljus eller knäppa på elektriska apparater eller prata i telefon – det är också förbjudet att klippa, skriva, laga mat, göra upp eld, köra bil, resa, hantera pengar och bära saker utanför hemmet.
Men när vi nu satt hos den religiösa familjen och deras barn lekte med klossar istället för att sitta vid skärmar som mina egna odågor plägar på helgerna, så påmindes jag om den där speciella känslan. Vi sjöng samma sabbatsånger och läste samma böner som judar har gjort genom sekler. Traditionen funkar på så vis som en tidsmaskin, den är ett sätt att koppla upp sig mot – och känna sammanhållning med – människor som levt före en själv, som en kedja genom historien. Fördelen med en stark tradition är att man slipper uppfinna sig själv, eftersom den utgör ramen för ens liv. Nackdelen med den är samma, att man inte kan uppfinna sig själv, utan måste infoga sig.
Det finns fler nackdelar än så med auktoritära traditioner, de kan vara förtryckande och avskyvärda, men låt oss lämna avarterna därhän just nu. De flesta svenskar tar ändå lätt på sina seder, vi bejakar det göttaste och struntar i sådant som inskränker individens frihet. Jul, midsommar och påsk handlar i stor utsträckning om mat och samvaro.
Men ibland hettar det till. Varje år blir det till exempel skav runt Lucia, det är nästan som en egen tradition. Bråken har handlat om att Lucia varit en kille, eller haft fel hudfärg, och i år blev en del upprörda då en skola i Umeå tog bort det kristna innehållet från Luciatåget. Detta för att muslimska barn skulle kunna vara med, förklarade körledaren praktiskt.
Jag pratar med Tora Wall, författare till boken Traditioner och högtider (ett hett julklappstips till alla kulturhistoriskt intresserade). Wall förklarar att Luciatågen har rötter i en medeltida karnevalisk tradition, snarare än kristen. Unga människor drog från gård till gård och tiggde pengar och uppförde skådespel. På 1900-talet blev Lucia mer av en skönhetstävling med en blond kvinna som ideal. Inslag som pepparkaksgubbar och tomtar har aldrig varit kristna. Enligt Tora Wall förändras våra traditioner ständigt, fast vi tror att de sett ut på ett visst sätt jämt.
Så varför tar folk illa upp när det petas i Luciahögtiden? Tja, ibland är reaktionerna överdrivna eller direkt småaktiga, som när det gäller hudfärg eller kön på Lucian. Att det väcker känslor när Luciasångerna tas bort ur Luciatåget är däremot en annan sak. Sveriges kulturhistoria är kristen, och att sjunga julsånger eller psalmer är ett sätt att hålla kunskapen om det arvet levande. Det är inte oproblematiskt att ersätta dem med något allmänt trallande på temat ljus och mörker – även om syftet är välmenande.
Själv löste jag som ung dilemmat med kristna psalmer genom att låta bli att sjunga med just när Jesus nämndes. Sedan skoltiden har jag en varm känsla för julrepertoaren, trots att jag inte delar tron. Hur vi löser dilemmat på nationell nivå är en öppen fråga, som berör maktbalansen mellan majoritet och minoritet. Det kokar på sätt och vis ner till en förhandling: Vem ska inordna sig – och vem uppfinna sig själv?
***
Läs vidare: Mikael Timm "Min ensammaste jul blev den bästa"
