Estetiken bör bedömas på sina egna meriter

Goethe lär ha sagt att arkitektur är frusen musik. Detta har någon senare travesterat genom att påstå att arkitektur i själva verket är frusen ideologi. Det ligger någonting i båda beskrivningarna. Arkitektur och stadsplanering har i alla tider använts för att i fysisk form manifestera den politiska maktens idéer. Att sätta likhetstecken mellan en viss estetik och en viss politisk ideologi låter sig emellertid inte göra så lätt.  

När de tyska och sovjetiska paviljongerna avtäcktes framför Trocadero inför världsutställningen i Paris 1937 kunde åskådarna notera en påfallande likhet. Sovjetunionens paviljong, ritad av Boris Iofan och Tysklands, designad av Albert Speer, var båda utförda i en uppåtsträvande, stram klassicism, krönta med emblemet för respektive ideologi. I Tysklands fall den gyllene riksörnen och för Sovjets räkning två lyckliga arbetarungdomar i brons, med hammaren och skäran i högsta hugg.  

Under 30- och 40-talet var klassicismen den påbjudna estetiken inom arkitekturen i både Hitlertyskland och Sovjetunionen. Trots att de båda samhällssystemen försökte framställa sig som varandras motpoler – åtminstone efter 1941 då Molotov–Ribbentrop-pakten upplöstes – uppvisade de påfallande likheter, inte bara vad det estetiska anbelangar. I det fascistiska Italien var formerna friare, och den fascistiska epoken rymde allt från klassicism och andra historiska stilar till extrem modernism. Hitlers och Stalins vurm för den klassicistiska estetiken i dess svulstigaste tappning skulle komma att bidra till dess svaga ställning under efterkrigstiden.  

Men klassicismen hade fått tjäna som estetiskt uttryck för många olika ideologiska strömningar innan 1900-talets diktatorer lade vantarna på den. När man i de italienska stadsstaterna och småfurstendömena under renässansen började att återta de antika stilidealen var det ett led i ett bredare intresse för antikens idéer, också inom filosofi och statskonst. Den romerska republiken framstod som ett ideal i kontrast mot medeltidens kunga- och kejsardömen av Guds nåde.   

De republikanska idealen återkom några århundraden senare under upplysningen, men den klassicistiska arkitekturen kom då även att få manifestera idéerna om en upplyst despoti. Den gustavianska epok som vi svenskar i många avseenden betraktar som en kulturell guldålder vilade som bekant på det kungliga enväldets ideologiska grundvalar. På andra sidan Atlanten valde de nybildade Amerikas förenta stater klassicismen för att i sina nybyggda institutionsbyggnader manifestera sin republikanska ideologi, i form av bland andra Kapitolium ritat av Charles Bulfinch, och Vita Huset av James Hoban.   

Men om de tre konkurrerande ideologierna under det andra världskriget – kommunismen, nazismen och den liberala demokratin – alla hade klassicismen som sitt estetiska uttryck, är det svårt att placera klassicismens stora konkurrent under 1900-talet, modernismen, i ett ideologiskt fack. Även om många av modernismens portalfigurer under 1900-talets början hade en dragning åt extrema och totalitära idéer, såväl på den politiska vänster- som högerkanten, kom funktionalismen att manifestera så skilda politiska system som den sovjetiska realsocialismen (efter Stalins död),  den amerikanska storbolagskapitalismen och det svenska folkhemsbygget.  

Att sätta en politisk stämpel på modernismen låter sig således inte heller göra. Däremot är dess historia om möjligt ännu mer sammantvinnad med det politiska än klassicismens. Det är kanske inte så konstigt. Medan klassicismens estetiska rötter förlorar sig i den klassiska antiken springer modernismen ur de ideologiska strömningar som sjöd och bubblade runt sekelskiftet 1900. De modernistiska ideologerna betraktade också sitt estetiska projekt som något större än bara estetik, ofta fanns där en tanke på en omdaning av hela samhället, i socialt, ekonomiskt och politiskt hänseende. I förlängningen hägrade skapandet av en ny människa.   

I Sverige var det Socialdemokraterna som plockade upp de funktionalistiska idealen och integrerade dem i sitt folkhemsbygge. I USA var det i stället de stora bolagen och bilindustrin som anammade de modernistiska idealen (som i den engelskspråkiga världen fått namnet "international style") och i östblocket skulle samma stil bli det påbjudna uttrycket för den socialistiska ideologin, då det fanns ett behov att distansera sig från den stalinistiska eran. Återigen skulle en och samma estetik få manifestera de konkurrerande samhällssystemens respektive ideologier: den amerikanska kapitalismen, den sovjetiska kommunismen och de europeiska försöken att skapa en tredje vägens politik mellan ett fritt och öppet samhälle och ett samhälle där man sköt oliktänkare i källare.  

Vad kan vi dra för lärdomar från denna historiska exposé? En är att arkitektur och politik varit intimt sammanlänkade. En annan att det är tämligen meningslöst att tillskriva en viss estetik ett visst ideologiskt innehåll. "En kolonn är en kolonn, den har ingen politisk uppfattning", som arkitekten Albert Svensson uttryckte det i ett SVT-program om den samtida arkitekturdebatten nyligen.  

Möjligen kan man säga att klassicismen och modernismen har det gemensamt att båda använts för att manifestera överhetens rådande ideologi, även om ideologierna skiftat från tid till annan och från land till land. Före modernismens genombrott stod klassicisternas kamp mot den lokala och regionala, traditionella arkitekturen. Gustav III:s vurm för klassicismen handlade om att integrera Sverige i en större och mer upplyst europeisk kulturkrets. Renässansens återupplivande av de antika idealen hade udden riktad mot den föregående gotiska erans religiositet.  

Vilka krafter som använt en viss estetik i det förflutna för sina syften är dock ett dåligt argument för i vilka stilar det ska byggas eller inte byggas i dag. På motsvarande vis är det meningslöst att bedöma en byggnad utifrån det historiska sammanhang i vilken den tillkom. Tsartidens Ryssland var ett på många sätt fruktansvärt samhälle, med livegenskap och långt gånget förtryck. Likväl byggde regimen fantastiska palats väl värda att bevara åt eftervärlden. Man behöver inte vara socialdemokrat för att uppskatta svensk 30-talsfunkis, eller fascist för att uppskatta italiensk 20-talsarkitektur. Estetiken bör bedömas på sina egna meriter.  

Dagens arkitekturdebatt förs i regel mellan människor som betraktar arkitektur som ideologi. Jag tror att vi alla skulle bli lyckligare och våra städer vackrare om vi i stället i likhet med Goethe skulle betrakta den som frusen musik. Då skulle vi ställa de relevanta frågorna, som om vi vill att musiken ska vara dånande men monoton, med alla instrument spelande var för sig, eller om vi vill att den ska vara nyansrik och mångskiftande, med otaliga stämmor som alla tillsammans bidrar till den klingande symfoni som varje stad med självaktning borde sträva efter att vara. 

Läs även: Det vore ett misstag att riva ner brutalismen

Läs även: Sverige borde se ut mer som Frankrike