Ett fascinerande livsverk till salu – tio år efter konsthandlarens död

Högst upp på Narvavägen 31 på Östermalm ligger en av huvudstadens dyrbaraste våningar. 437 kvadratmeter, i två etage, med stor takterrass som ger utsikt i alla väderstreck. När lägenheten bjöds ut till försäljning för några år sedan var det Stockholms dyraste objekt med en prislapp på 58 miljoner kronor. Och då ingick ändå inte den superexklusiva inredningen. De intensivt gröna väggarna är behängda med  konstverk av internationella storheter som Francesco Clemente, René Magritte och Cecilia Edefalk. Där finns också möbler signerade Josef Frank och Grant Larkin. Och mycket mer.

Lägenheten såldes aldrig den gången. Men i nästa vecka, nästan tio år efter Jan Eric Löwenadlers död, säljs stora delar av hemmet hos auktionshuset Bukowskis; 191 föremål av alla de slag går under klubban.

– Det som säljs är det han haft hemma och som har inspirerat  honom. Hans  privata samlande, det bästa från de olika tidsepokerna. Han var en mästare på att plocka upp stilideal, säger Björn Extergren, ansvarig för försäljningen på Bukowskis.

Auktionen innebär en slutpunkt för Jan Eric Löwenadlers fascinerande livsverk.

Jan Eric Löwenadler var okänd för den breda allmänheten, men i konstkretsar var han en berömdhet långt utanför Sveriges gränser. Han föddes in i en överklassmiljö i Stockholm med svensk pappa och ungersk mamma. I hemmet talades svenska, tyska och ungerska och i unga år umgicks han med Hagasessorna.

Att han hade ett intresse för konst var inget som barndomsvännerna märkte av, däremot var entreprenörsandan uppenbar tidigt. Och förmågan att väcka uppmärksamhet. Han drog sig aldrig för en spännande diskussion, han var en mästare på snabba repliker och hade lätt för skratt – även åt sig själv. Redan tidigt var det uppenbart att Sverige var för litet för en sådan karaktär.

I 20-årsåldern flyttade Löwenadler till Frankrike och grundade vad som sedermera blev det världsomspännande språkimperiet EF. Det var också där han fick upp ögonen för konsten. Han köpte Picassolitografier och sålde dem vidare i Sverige. Succé. Språkskolan såldes raskt till Bertil Hult och Löwenadler slog in på sin nyfunna bana.

I början på 70-talet öppnade han sitt första galleri i Stockholm. Utländska giganter som Valerio Adami, Duane Hanson och Francis Chirot ställde ut och satsningen  på internationell samtidskonst väckte både uppmärksamhet och viss berömmelse. Men för Löwenadler räckte inte det. Han tog sig till Paris och vidare till Los Angeles innan han i början på 80-talet bosatte sig i New York, som kom att bli hans hemstad under många år. Under en kortare period hade han galleri tillsammans med Jeanette Bonnier, arvtagerska i medieimperiet som gick bort  häromåret. Det dröjde dock inte länge innan den rastlöse Löwenadler för andra gången övergav  livet som gallerist för att bli konsthandlare, »private art dealer«, i New York.

Nu omsatte den nyblivne konsthandlaren tavlor i samma takt som mäklarna på Wall Street handlade aktier. Vissa år sålde han tavlor för så mycket som en halv miljard kronor. Ena dagen kunde Löwenadler bli erbjuden en Warhol för 100 000 dollar. Nästa dag kom en konsthandlare och köpte den för 120 000. Om den gick för 300 000 dollar en tid senare brydde sig Löwenadler inte om. Han var nöjd med 20 000 dollars förtjänst på en dag.

Nyckeln till framgång?

»Du hade behövt vara blind, döv och idiot för att inte bli rik på konstmarknaden under 1980-talet«, sa Jan Eric Löwenadler till magasinet Filter samma år som han dog.

Andra är långt mer imponerade av hans kunnande och affärssinne.

»Han hade ett enastående gott öga för vad som var typiskt för varje konstnär och som därmed hade potential att gå upp i värde«, har Löwenadlers vän Lars Peder Hedberg sagt till Affärsvärlden.

[caption id="attachment_625935" align="alignnone" width="991"] Jan Eric Löwenadler tillsammans med kungaparet.[/caption]

Men historien om Jan Eric Löwenadler handlar inte bara om flärd, förmögenhet och framgång. Det är också en sorglig historia om sprucken kärlek, ruelser och missmod.

I början av 80-talet fann Jan Eric Löwenadler kärleken i den unge Alejandro Madero. De var ett par i 23 år, varav 5 som gifta. Kring millennieskiftet flyttade de hem till Sverige och några år senare gick de skilda vägar.  Jan Eric Löwenadler själv liknade, i Filter, förhållandet – och avslutet – med George Bernard Shaws pjäs »Pygmalion«. Professor Henry Higgins lär arbetarklassflickan Eliza Doolittle att tala och bete sig som en societetsdam. När hon väl nått målet lämnade hon professorn.

»Det blev som när Eliza förskjuter sin Higgins. När hon tycker att hon vuxit till Higgins nivå skaffar hon en egen Eliza«, sa Löwenadler.

Uppbrottet blev uppslitande och medförde en bitter kamp om pengar. Till slut ingick paret en ekonomisk överenskommelse, men bitterheten dem emellan bestod. När Alejandro Madero nu ser sitt före detta hem säljas på auktion väcker det känslor.

– Det är smärtsamt. Det gör ont. Det känns som om de säljer en del av mig, säger han.

Den 24 juli 2010 hittades Jan Eric Löwenadler död i sin semesterbostad i Nice i Frankrike. Bredvid honom fanns en skulptur, en dödskalle av den samtida brittiske konstnären Damien Hirst, det sista konstverket som Löwenadler köpte. På nattduksbordet intill fanns också en lapp med ändringar i hans testamente. En av arvtagarna skulle få 10 miljoner kronor i stället för den halva miljon som det stod i testamentet.

De sista åren av sitt liv var Jan Eric Löwenadler ofta tung till sinnes. Han talade en hel del om döden och om vem som skulle ärva honom. Ibland sa han att han ville stödja unga gallerister eller skänka tavlor till Moderna Museet men, oftast, berättade  han om att han ville bidra till att bekämpa aids. Våren innan han dog intervjuades han av tidningen Filter och var då tydlig med vart pengarna skulle gå.

– Allt jag äger ska gå till välgörenhet och bekosta aidsmediciner i fattiga länder som Malawi. Jag har redan instruerat min jurist om detta, sa Löwenadler då.

Men när testamentet öppnades en dryg vecka efter hans död var budskapet ett annat. Utöver 2,5 miljoner kronor samt en tavla testamenterades Löwenadlers hela förmögenhet till juristen. Testamentet väckte förvåning ibland många av Löwenadlers vänner, inte minst eftersom det är mot god advokatsed att upprätta testamenten där man själv är förmånstagare. Men juristen hade trätt ur Advokatsamfundet när testamentet skrevs och var därför inte bunden av dess regler. Kvarlåtenskapen tillföll honom.

De senaste åren har juristen och hans sambo bott i den spektakulära våningen på Narvavägen. Nu har de beslutat sig för att gå skilda vägar, uppger flera personer i deras bekantskapskrets för Fokus. Och med det säljs också det mesta av inredningen. Skrivbord, kandelabrar, speglar, grekisk–romerska statyer bland annat. Och 32 tavlor.

En tavla som INTE finns med på auktionen är ett porträtt av Löwenadler och hans stora kärlek, Alejandro Madero.  Det är målat av den italienske konstnären Francesco Clemente. Alltsedan skilsmässan har den hängt i våningen på Narvavägen. Nyligen fick Madero via ombud frågan om han var intresserad av att köpa porträttet.

– Visst vill jag ha tavlan. Men jag tänker inte betala för något som jag anser tillhör mig, säger han.

Vad som ska hända med pengarna som auktionen inbringar vet bara säljaren. Samma sak gäller våningen på Narvavägen och den konst som Löwenadler ägde och som inte finns med i Bukowskis katalog. Fokus har försökt få kontakt med juristen och sambon för att fråga om detta, men har inte lyckats.

***

FAKTA: Warhol och Clemente

Jan Eric Löwenadler ville en gång i tiden ha ett porträtt på sig själv och sin partner Alejandro Madero. Löwenadler ville uppdra åt Warhol att göra porträttet. De kände varandra, även om de inte vara nära.

– Han var inte lättpratad, säger Madero.

Ett porträtt skulle då, på 80-talet, kosta 35 000 dollar.

– Jag tyckte det var för dyrt för ett porträtt av mig själv, säger Madero.

Det blev så småningom Francesco Clemente som fick måla av paret. Kostnaden var 3 500 dollar.

År 2011 skänktes Clementes »Friendship« till Moderna Museet i Stockholm till minne av Jan Eric Löwenadler.

Francesco Clemente föddes i Italien 1952 men lever och verkar i New York och Varanasi, Indien. Hans uttryck är mycket varierande och han har genom åren inspirerats av bland annat indisk och tibetansk tantra, tänkare och författare som William Blake och Allen Ginsberg samt porträttmåleri. Sedan 1990-talet har flera stora retrospektiva utställningar visats på välkända institutioner runt om i USA, Europa och Asien.

Andy Warhol (1928–1987) var en amerikansk konstnär, grafiker och filmskapare. Han började sin karriär som AD för tidskrifterna Vogue och Harper’s Bazaar, men är mest känd som en av de främsta företrädarna för popkonsten. Han menade att skönhet och vitalitet fanns omkring oss, varför inte tvättmedelspaket och soppburkar i butiken? Han omvandlade Campbell’s-burkar och Brillokartonger till konstverk. Hans produktion består även till stor del av porträtt av kända personer och olika former av reproducerade dokumentära bilder. Från 1963 och framåt skapade eller medverkade han i filmer producerade i den egna studion The Factory.

(Källa: Bukowskis)