Ett kolikbarns karriär

Som sjuttonåring skrev Håkan Hellström en novell, med sig själv som huvudperson, riktad direkt till en tjej i skolan som han var kär i.

Den hette »Jag och Frank Sinatra«.

Han läste själv upp den för klassen. När läraren frågade vilka som gillade den räckte två personer upp handen.

»Det upplevde jag som otroligt revolutionerande. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men det är svårt att verkligen skriva om sig själv, att vara så ärlig«, säger Håkan Hellström i nyutkomna fotoboken »Ps, lycka till i kväll«.

Det ÄR en märkvärdig sak att göra, som sjuttonåring eller över huvud taget. Något förbehållet dårar och artister – två typer som inte sällan sammanfaller – och något som visar på den viktigaste nyckeln i Håkan Hellströms artistskap.

Om man ska prata om varför Håkan Hellström – en före detta sambabatterist, indietrummis och desperadopopbasist- blev en av Sveriges största artister – så måste man nog börja där.

Han skäms inte.

Den 13 oktober, på dagen tio år efter debuten, släpper Håkan Hellström det nya albumet »Två steg från Paradise«.

Här finns som vanligt sjömansromantik, skörlevnadstragik, ord som faller som käglor efter en perfekt strike – skoningslöst och helt oförutsägbart – i texter om kärlek som är både ömma och råa.

Skamlösheten gäller högt och lågt.

I »Ps, lycka till i kväll« finns också upplysningar av typen »Jag minns särskilt den här bilden från Eskilstuna [från 2001 års »Där vi e´ är det alltid roligast«-turné med The Ark och Magnus Uggla] faktiskt. Jag sket nämligen ner mig den kvällen. På scen. Skitkonstigt, det har aldrig hänt förut.«

Det är totalt smaklöst. Och det är kul.

Att läsa en intervju med Joakim Berg i Kent eller Lars Winnerbäck – de jämnåriga artistmän som har haft ett genomslag motsvarande Håkan Hellströms – är som att dra ner en gråvåt filt av vadmal över huvudet. Håkan Hellström har integritet så tillvida att man kan känna sig trygg med att slippa se honom kasta sig genom en vägg frigolit i TV3, men han är inte tvångsmässigt privat. Så länge det handlar om känslor tycks han aldrig vara rädd att säga för mycket.

Han delar med sig av bilder ur familjealbumet, både på sina föräldrar och två söner. Bara en sådan sak som att han pratar om sina barn är ett framgångskort: alla älskar pappor som pratar om sina barn.

Håkan Hellström skäms inte heller för att be om hjälp, eller ta hjälp av andra.

I likhet med Robyn, en annan skivaktuell svensk popstjärna med en ungefär lika lång – om än väsensskild – karriär har han gjort det till sitt signum att fungera som ett slags discjockey i förhållande till sin musik.

Sedan första stund har han förhållit sig till musikhistorien som en samplingsmaskin. Han skriver inte låtar så mycket som han plockar ihop dem. Som av en händelse har de båda också, på sina senaste respektive aktuella album samarbetat med bröderna Åhlund från gruppen Teddybears. I Robyns fall Klas, i Håkans fall Joakim.

Därtill har Björn Olsson, en av svensk rocks äkta särlingar, med följsamt, folkviseinfluerat musikaliskt språk, skrivit delar av Hellströms senaste album. Resten lånar han. Ibland alltför påfallande – singeln »Kom igen Lena« fick dras tillbaka när det uppdagades att b-sidan »När jag ser framåt« lät precis som Andrew Lloyd Webbers »Pie Jesu« – men oftast inom ramarna för en egen vision, där det lånta är där därför att det är det för tillfället mest effektiva sättet att säga något på.

En invändning mot Håkan Hellström är att han är en konservativ, traditionell artist. Och visst, ställer man honom bredvid den forna kollegan i göteborgsbandet Honey Is Cool, Karin Dreijer (Håkan var trummis, hon sjöng) och hennes schamanistiskt utspökade ektoplasmaflödande technoalias Fever Ray, framstår han onekligen lika visuellt platt som en MQ-annons.

Men hans lager-på-lager-metod är inte omodern, bara för att influenserna är åldrade.

Till skillnad från Joakim Thåström, som klädde sig i sammet och lajvade ett slags gotisk 1980-tals-Bellman, eller Petter, som rappar om Fredrik Snortare och Cecilia Synd, iscensätter inte Håkan Hellström historien. Han berättar något nu, må vara med stråk och strofer från Evert Taube, andra vissångare och från brittiska och amerikanska gubbar.

Däremot är det onekligen så att de lån han gör och det arv han därigenom lyfter fram är en förkrossande manlig musikhistoria.

Rocken är en grabbig värld, Håkan Hellström skäms inte för att han gillar den heller, utan bejakar den fullt ut. Hans storögt puerila romantiska syn på konsten ger ett frikort när det gäller inte bara att omfamna utan också att bygga vidare på den romantiska artistkult som ställer upp så olika handlingsutrymmen för män och kvinnor. Ingen vill ta ner en drömmare på jorden.

Håkan Hellström har inte behövt skämmas på ett sätt som en kvinna i hans ställe skulle ha förväntats göra när han sagt att han har velat bli älskad. En kvinnlig artist som säger det han säger, lika ogenerat, saknas ännu.

Exempel finns inom den skrivna litteraturen. Håkan Hellström är på många sätt 1970-talistmännens svar på Kerstin Thorvall. Men medan hon blev hånad för sin kärlekslängtan och sexualitet kunde han som singeldebutant säga i intervjuer att det han letade efter var en tjej, skriva låtar med titeln »Nu kan du få mig så lätt« – och ändå ha charmen i behåll.

Sett ur ett jämställdhetsperspektiv är det bara i relation till sina uttalade förebilder som Hellström är en modern man.

Evert Taube lämnade familjen hemma, åkte till Sydamerika och skrev därifrån visor om hur mycket hans dotter längtade efter honom. Håkan Hellström åkte till Brasilien tillsammans med ett team från SVT, träffade sin flickvän, och åkte sedan tillbaka med henne, och sina barn.
Om det finns något som Håkan Hellström tycks skämmas, eller ha skämts, för, så är det sin röst.

När han dök upp, sommaren 2000, och ångesteuforiskt ylade om Singoalla, tanter och att vara nere men uppe på fem ledde det till ramaskri från oförstående lyssnare. Han kunde inte sjunga?! Varken förr eller senare har en svensk artist varit lika ifrågasatt för sin talang, eller brist på sådan.

Rösten är fortfarande en springande punkt. Det finns en stor grupp som inte står ut med hur han låter.

Själv är han kluven: »Jag begriper mig inte på min egen röst faktiskt. Ibland sjunger jag förfärligt illa och ibland kan jag sjunga riktigt bra. Men jag tycker jag rör mig i det övre skiktet oftare nu än förr«, säger han i »Ps, lycka till i kväll«.

Det finns också en positiv sida av att sjunga »förfärligt illa«.

För alla som tar den fula ankungen till sitt hjärta blir kärleken så mycket starkare tack vare egeninsatsen i att älska något eller någon som inte är perfekt från början, men som blir det för en själv.

Tio år med falsksångaren från Frölunda

2000
En demo med »Känn ingen sorg för mig Göteborg« börjar spelas på Göteborgsklubben Lolita och sprids via efterfester på kassettband över stan. Håkan Hellström skriver skivkontrakt, singeln släpps under sommaren och blir en hit under hösten.

2001
Blir utsedd till Årets göteborgare, med motiveringen att »hans artisteri är fyllt av glädje och musiken bygger på en göteborgsk vistradition i modern tappning«.

Medverkar för första gången i »Allsång på Skansen«. Ett framträdande som får enormt genomslag.

– På den tiden satt ju nästan bara förlamade och döende människor i publiken. Att då sjunga »En vän med en bil« eller »Kom igen Lena« – jag tyckte det var ett fint möte mellan olika krafter, kommenterar han i »Ps, lycka till i kväll«.

2002
Hoppar av Broder Daniel för andra gången.

Åker till Rio de Janeiro för att göra ett inslag om sambaskolor för SVT:s »Packat & klart«. Guidas där av Natalie Davet, som senare blir hans sambo.

Ger ut sambainfluerade albumet »Det är så jag säger det«, delvis inspelat i Brasilien, samt viscover-ep:n »Luften bor i mina steg«. Skivorna representerar två bärande pelare i Hellströms musikskapande, vid sidan av den new wave-stänkta pop som debuten präglades av.

2003
Gitarristen Timo Räisänen hoppar av Hellströms kompband och inleder en framgångsrik solokarriär.

2004
Upptagen med låtskrivande och skivinspelningar.

2005
Ger ut albumet »Ett kolikbarns bekännelser« och uppsamlingsskivan »Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått«. Sonen Sigge föds.

2006
Får en Grammis som Årets manliga artist, popkategorin. Håkan Hellström har under åren samlat på sig en lång rad utmärkelser, från Taubestipendiet till P3 Guld-statyetter.

2007
Medverkar på »På ren gaisiska«, en hyllningsskiva för fotbollslaget Gais. Laget, där Håkan Hellström tränade och spelade vänsterback som tonåring, använder hans »Gårdakvarnar och skit« som öppningslåt på sina hemmamatcher.

2008
Ger ut albumet »För sent för Edelweiss« producerat av Björn Olsson och Joakim Åhlund. Den senare hindrar i en flitigt återberättad episod Håkan att klä av sig helt och sjunga naken i studion.
Sonen Julius föds.

2009
Blir museiföremål. Matroskostymen – upplockad som scenklädsel från en väns maskeradlåda – som Hellström bar hela debutturnén ställs ut av Göteborgs sjöfartsmuseum.

2010
Ger ut albumet »Två steg från Paradise«. Fotoboken »Ps, lycka till i kväll« släpps samtidigt. Spelar på Scandianvium i Göteborg 6 november, och Hovet i Stockholm 13 november.

Peter Birro skriver på ett långfilmsmanus baserat på Håkans låttexter. »Många av hans bästa låtar har rent episka kvaliteter där han berättar om en hel ungdom eller ett helt liv på fem minuter«, säger Birro i Aftonbladet. Preliminär premiär 2012.