Ett ”och” betyder så mycket

Vi säger ofta saker två och två. Det gör också politikerna under valrörelsen. Det finns ett stort antal fasta uttryck som har formen X och Y, där X och Y oftast är enskilda ord, men ibland längre fraser eller hela satser. Den här typen av konstruktioner både myntas och används flitigt i politisk retorik i Sverige i dag. 

Det finns alltså mönster och tendenser bland ordpar som har satt sig i språkbruket. Till exempel är allitteration – kombination av ord som börjar med samma språkljud – ett vanligt inslag, som i hus och hem eller liv och lem. Rim förekommer också, som i ur och skur eller rätt och slätt, liksom så kallade minimala par där bara en bokstav skiljer, som i ditt och datt eller pick och pack.

Och de där sista är dessutom exempel på en särskild sorts ordparsord: de som bara finns i just sitt fasta uttryck. Eller säger du ofta bara dus eller långhalm? 

Den kanske tydligaste tendensen vad gäller form – som också verkar gälla nya och tillfälliga ordpar – är att det längre ordet nästan alltid kommer sist, som i kung och fosterland eller ära och redlighet. 

Men naturligtvis finns det undantag i turordningsreglerna, som i frasen till syvende och sist. Där är det nog snarare ordens innehåll som har avgjort ordningen; sjunde och sista känns lite rimligare än sista och sjunde.

För ord är ju inte bara form utan också innehåll, och relationen mellan de två leden kan se olika ut. Ibland är de motsatser, och ett motsatspar kan ha olika funktioner. Det kan vara ett sätt att uttrycka bredd eller mångfald, som när man samtalar om högt och lågt och alltså blandar olika sorters ämnen. De två orden kan också komplettera varandra och stå för en helhet, som när någon arbetar dag och natt, det vill säga (bildligt talat) hela tiden. Eller så kan de helt enkelt visa upp en motsats, som när två personer är som natt och dag. 

Ibland är det två ord som är mer eller mindre synonyma, som i ordning och reda eller lugn och ro. Ibland är de saker som på något sätt hör ihop eller har något gemensamt som gör att de ofta nämns tillsammans, som nål och tråd eller papper och penna. Och det är denna typ av ordpar som ofta förekommer i det politiska språket, som i vård och omsorg eller demokrati och mänskliga rättigheter.

Men det är inte självklart vad detta ordparsbruk har för retorisk verkan. I sina respektive Almedalstal 2021 upprepade till exempel Miljöpartiets Märta Stenevi skog och mark, medan Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson upprepade lås och bom. 

Eftersom vi ofta säger saker två och två är vi också vana vid att höra saker två och två, och vi är vana vid att saker som sägs ihop hör ihop. Hjärnan avkodar rentav bekanta ordpar som om de var ett enda ord. Den här vanan ger retorikern en möjlighet att själv bunta ihop ord som om det var den naturligaste sak i världen att de hör ihop – även om kanske inte alla håller med om att just de två sakerna gör det. 

Vi kan till exempel se hur olika partier parade ihop demokrati med andra ord inför valet till Europaparlamentet 2019. Centerpartiet nämnde både liberalismen och demokratin och demokrati och frihet, och ville försvara Europas demokratier och skydda enskilda människors egendom. Också Liberalerna tog upp frihet och demokrati.

Miljöpartiet sa sig i stället välja klimatet och demokratin och vilja skydda demokratin och befolkningen, medan Vänsterpartiet ville se ett rättvist och demokratiskt EU. Socialdemokraterna gjorde en dubbel redan i rubriken till sitt valmanifest: För demokrati och jämlikhet. Mot klyftor och extremism. 

Också säkerhet var ett produktivt ord som många lyckades kombinera med just sin hjärtefråga. Socialdemokraterna pratade om ökad säkerhet och växande välstånd, Liberalerna om säkerhet och försvar och Sverigedemokraterna – som sedan länge har trygghet och tradition som främsta slagord – om nationell integritet och säkerhet samt migration och säkerhet. 

Som argument betraktat är det förstås ganska tunt att bara sätta ihop två ord med ett ”och”. Man ska kanske inte heller räkna med att någon plötsligt ändrar åsikt om huruvida demokrati har mest att göra med frihet eller med jämlikhet efter att ha hört ett tal eller läst ett valmanifest. 

Men någonting kanske det gör med oss. Inom medieforskningen talar man om gestaltning eller framing, vilket alltså är olika sätt som medier – och de som kommer till tals i dem – framställer olika företeelser på. Det går naturligtvis att gestalta samma sak på olika sätt – och att mäta hur olika gestaltningar ger publiken olika uppfattningar och påverkar deras åsikter. 

Man kan till exempel tänka sig att bensinpriset tas upp i ett nyhetsinslag som handlar om växthuseffekten eller i ett annat som handlar om vardagslogistiken på landsbygden. Beroende på sammanhanget kan publiken få olika uppfattningar om ifall bensinpriset ska höjas eller sänkas. Hopbuntningar i form av ordpar blir ett slags mikrogestaltningar, där en företeelse vid ett enskilt tillfälle sätts i samband med en annan – eller ibland där två företeelser så att säga gestaltar varandra. 

Då fungerar hopbuntning på ungefär samma sätt som mer klassiska retoriska figurer som anaforer – där flera fraser eller meningar i rad inleds med samma ord – eller parallellismer, där flera fraser har samma form men något eller några ord är utbytta.

I sitt tal på Moderaternas valupptakt i mars i år sa Ulf Kristersson bland annat att Sverige hör hemma i väst. Sverige hör hemma i Europa. Och Sverige hör hemma i Nato. Han behövde inte säga rakt ut att han tycker att begreppen väst, Europa och Nato är tätt förbundna eller att Sveriges relationer till de tre egentligen är mer eller mindre samma relation; de tre meningarnas likhet säger det åt honom. 

Alltså säger olika talares sätt att para ihop ord något om dem själva, om deras agenda och vilken effekt de hoppas på. När Centerns Annie Lööf talade i Almedalen 2017 nämnde hon regeringens mazarinfikor och samordningsprogram som exempel på dålig näringspolitik. Genom att para ihop samordningsprogrammet med mazarinfikorna får hon det att se ganska löjligt ut, trots att vi egentligen vet att programmets eventuella effekter varken påverkas av att det fikas eller av valet av kaffebröd.

Ett annat sätt att bunta ihop saker visade Miljöpartiets dåvarande språkrör Gustaf Fridolin prov på när han – några dagar senare och på samma scen – nämnde vilka som röstade emot den miljöpolitik han ville föra i riksdagen, med hjälp av flera omväxlande ordpar: M och SD; de borgerliga och SD; Moderaterna och SD; Moderaterna och Sverigedemokraterna; M och SD eller de borgerliga och SD. 

Den här hopbuntningen består till stor del av guilt by association – där en part kopplas ihop med en annan part som av något skäl betraktas som klandervärd. För på den tiden ville ju inget annat parti nämnas ihop med Sverigedemokraterna. Och just upprepningen blir ganska effektfull: Budskapet blir något i stil med ”Kolla bara så många gånger de har röstat likadant, de är nog överens om fler saker…”

Det är i upprepningen som retoriska figurer blir till gestaltningar, men det blir lätt lite tjatigt om man använder exakt samma ordpar alltför många gånger. Den som varierar sig något blir i regel roligare att lyssna på och kan dessutom låta fler än bara två begrepp förstärka varandra. Då kan man bygga ett helt kluster av fina grejer.

Och man kan samordna längre saker än bara enstaka ord, som dåvarande Vänsterledaren Jonas Sjöstedt gjorde i tal från förra valrörelsen: går ihop och ställer upp för varandra; gör det tillsammans och delar rättvist; går samman och löser samhällsproblem; hålla ihop och stå upp för jämlikheten; vi håller ihop och vi hjälps åt. Allmänna trevligheter som hålla ihop och lösa samhällsproblem sätts diskret samman med de kanske lite mer (vänster)politiska jämlikhet och dela rättvist när Jonas Sjöstedt kombinerar: att hålla ihop är att hjälpas åt är att dela rättvist är att lösa samhällsproblem.

Ulf Kristersson gjorde det inte riktigt lika enkelt för sig när han under samma period ville prata migrationspolitik. I SVT-programmet Tal till nationen ville han att den skulle vara klok och stram, i Almedalstalet stram och civiliserad och i en tv-duell mot Stefan Löfven skulle den vara såväl stabil och pålitlig som stram och hållbar med ett långsiktigt och hållbart mottagande. Mest iögonfallande här är kombinationen stram och civiliserad – inte bara för att orden i sig är lite oväntade i sammanhanget, utan för att det går att invända mot valet av konjunktionen och. Vore det inte mer naturligt att säga stram men civiliserad?

Ur Ulf Kristerssons perspektiv är emellertid ett och mer fördelaktigt, för han är nog medveten om att stram riskerar att låta hårt eller kallt och därför bör sättas ihop med något förmildrande, som civiliserad. Men att säga stram men civiliserad vore ju närmast att erkänna att de två orden är svåra att kombinera; hela vinsten med en hopbuntning försvinner. Alltså fick det bli stram och civiliserad.

I den gryende valrörelsen har redan en och annan hopbuntning hunnit passera. I sitt inledningstal på Vänsterpartiets kongress nämnde Nooshi Dadgostar inte bara den som arbetar och sliter utan också besparingarna och avregleringarna. Och när Annie Lööf talade på Centerns valupptakt i april kritiserade hon Nooshi och Jimmie för att mest vilja stoppa förslag och bromsa utvecklingen – något de nyligen gjort på strandskyddets och landsbygdens bekostnad.

I en partiledardebatt i TV4 i februari tog Liberalernas dåvarande ledare Nyamko Sabuni upp områden där gängen och kriminella klaner tagit över, medan Socialdemokraternas Magdalena Andersson ville knäcka gängen och bryta segregationen. Där kan man tala om gestaltning: lite mer etnicitet i det ena fallet och lite mer klass i det andra. 

Vi får se vad som upprepas och vad som sätter sig, men vi kan räkna med att det kommer att buntas ihop ett och annat fram till valet den 11 september.

***

Joel Landberg är copywriter och undervisar i retorik. Artikeln publicerades först i Fokus systertidning Språktidningen (4/2022).

Läs även: Kom och köp konserverad gröt

Läs även: Regimkritikernas knep för att lura algoritmerna