»Europa sviker motståndsrörelsen«

En dag när han var på väg från sitt hem till arbetet på den statliga filmstudion smög sig några män från säkerhetspolisen upp bakom honom. De hotade och förhörde honom. Krävde att få grundmaterialet till hans regimkritiska filmer. Men Viktar Dashuk teg. Kort därefter fick han sparken från sitt långvariga arbete på den statliga studion Belarusfilm och från tjänsten som filmlärare vid Belarusian State Academy of Arts i Minsk.

Viktar Dashuk väger noggrant orden i sin berättelse. Han har ett återhållsamt men vänligt sätt. Håret har sedan länge antagit en grå ton. Ändå skrämmer hans person den totalitära regimen i Vitryssland och dess president – Alexander
Lukasjenko. Kulturen spelade en avgörande roll vid splittringen och självständigheten från Sovjetunionen 1991, och tillslaget mot Dashuk var ett i raden av kontinuerliga försök att kväva ett uppror mot ännu en totalitär regim.

»Jag överlevde avskum som Stalin och Hitler, men jag har aldrig sett en fascism som Lukasjenkos«, utropar en förtvivlad man i Viktar Dashuks senaste dokumentärfilm »Femida – As a Lady with Loose Morals« som är den tionde i raden av tolv regimkritiska filmer. Här jämför han Lukasjenkos styre med en psykopatisk mördares förvridna handlingsmönster. Impulsivt, egoistiskt och utan logik.

Sedan presidenten kom till makten 1994 har landets demokratiska utveckling gått alltmer bakåt. Efter att ha fyllt parlamentet med sina egna anhängare och skrivit om konstitutionen är Lukasjenkos makt numera fullkomlig. Förtrycket mot vanliga människor är sofistikerat men effektivt. Staten är den absolut största arbetsgivaren och därför måste alla som vill behålla sitt arbete hålla sig väl med regimen. Oliktänkare, journalister och politiska motståndare fängslas, mördas eller försvinner. Och alla former av protester slås ner.

– Det största problemet är att regimen betraktar sig själva som staten, inte som de byråkrater de är med tillfällig makt att styra, säger Viktar Dashuk.

I oktober förra året hävde EU det tidigare inreseförbudet för presidenten och ett par av hans medarbetare efter att några vitryska politiska fångar släppts. Kort senare fängslades nya.

Ändå har kontakten mellan Vitryssland och EU intensifierats. Lukasjenko, som inte satt foten i Västeuropa sedan 1995, besökte nyss Italien  och bjöds även in att delta vid EU:s toppmöte i Prag om det så kallade Östliga partnerskapsavtalet som pågår i dagarna. Det har dock hela tiden varit osäkert om han skulle dyka upp. »Om någon känner sig obekväm med att Lukasjenko ska dit, så kommer inte Lukasjenko att åka dit.«, sa han själv tidigare. Nu åker i stället biträdande premiärministern Vladimir Semasjko.

Viktar Dashuk är mycket kritisk till EU:s nya strategi vilken innebär ett närmande mot landet som brukar kallas »Europas sista diktatur«.

– Det Europa gör är att förråda oppositionen och motståndsrörelsen. EU har stora förväntningar på Vitryssland men Lukasjenko spelar bara ett politiskt spel för galleriet. Man borde vara mer skeptisk. Lukasjenko lyfter bara lite på ridån för att ge en skymt av utveckling, men stänger den snabbt när han fått vad han vill.

Produktioner, likt de av Viktar Dashuk, som strävar efter att visa regimens rätta ansikte är bannlysta i landet. För att han skulle kunna fortsätta sitt arbete efter att han blev sparkad från den statliga filmstudion i början av 2000-talet startade han den självständiga studion ­Spadar D. Och tack vare sin långa karriär med åtskilliga produktioner, och därmed kändisskap, har regimen hittills låtit honom hållas. Den fördelen åtnjuter inte de yngre kulturutövarna.

– De unga har ett annat sätt att tänka, friare och med färskare idéer, men är också lättare att bryta ner eftersom de inte vet hur man försvarar sig mot regimen. De kan bli handikappade som konstnärer, till och med som människor.

Internetanvändningen ökar sakta bland den vitryska befolkningen men ett stort problem är bristen på självständig media. Alla rikstäckande tv-kanaler är statliga, också den största delen av pressen. Några få spridda självständiga tidskrifter försöker överleva, men upplagan är en bråkdel av de kontrollerade tidningarnas. Därför är väldigt få informerade om regimens kidnappningar av oppositionella och kritiker.

Det är en kamp mot klockan för den 71-årige Viktar Dashuk vars filmer främst visar den trängda motståndsrörelsens inte alltid organiserade men alltjämt desperata protester trots ett ihållande hot om våld. Han säger att han tänker hålla sig vid liv ända till hans filmer kan visas i Vitryssland, i dag visas de bara utomlands på olika festivaler. Trots landets svåra situation kan han inte tänka sig att gå i exil.

– Det är genetiskt. När jag har varit hemi­från mer än en vecka blir jag sjuk. Om jag tvingas välja mellan att bo i ett annat land som är fritt eller att bli fängslad här hemma, väljer jag fängelset. Min enda skräck är att regimen faktiskt låter mig uppleva det.