Europas glömda kungahus längtar tillbaka
Efter Berlinmurens fall har flera av Europas kungahus fått komma tillbaka hem. Några av dem drömmer om en framtid som regerande monarker.
När den svenska kungafamiljen bjuder till fest ses ofta kungligheter från länder som Grekland, Serbien, Rumänien och Bulgarien bland gästerna, trots att dessa länder inte har varit monarkier på ett halvt sekel eller mer. Anledningen till att de ändå benämns med sina historiska titlar är en princip som varit i bruk sedan Westfaliska freden 1648. En gång kunglig - alltid kunglig, oavsett om man har suttit på en tron eller ej.
I de flesta av Europas republiker har relationerna till de forna kungahusen varit frostiga - inte minst i Grekland där monarkin avskaffades 1974. Där drog kungafamiljens medborgarskap in, deras egendom togs i beslag och de tvingades lämna landet. Greklands siste kung, Konstantin II, stämde dock sitt hemland inför Europadomstolen och år 2000 dömde rätten till kungens fördel. För en tid sedan ansökte Konstantins barn och flera barnbarn om grekiska medborgarskap vilket de alla fick med efternamnet ”de Grèce”. De var dock tvungna att avlägga ett trohetslöfte till den grekiska republikens konstitution. Konstantin själv dog 2023, vid 83 års ålder.
I Italien fick de manliga ättlingarna till landets siste kung, Umberto II, tillträde till landet så sent som 2002 efter en lagändring som dåvarande premiärministern Silvio Berlusconi drivit igenom. Skälet till att de italienska prinsarna inte fick beträda italiensk mark var att italienarna valde att avskaffa monarkin i en folkomröstning 1946, direkt efter andra världskriget. Även österrikarna hade en ansträngd relation till kejsarätten Habsburg, som abdikerade och lämnade landet efter nederlaget i första världskriget. Det var först efter omkring 60 år, i slutet av sjuttiotalet, som kontakterna med habsburgarna normaliserades.
Efter Berlinmurens fall 1989 vädrade många av de östeuropeiska kungahusen morgonluft. Inget av dem hade kunnat föreställa sig att de skulle kunna återvända till sina hemländer, inte minst på grund av den propaganda som de kommunistiska diktaturerna hade spridit om familjerna.
Den ätt som i dag har störst inflytande i det gamla östblocket är Rumäniens kungahus. Landets siste kung, Michael I, regerade sitt land i två omgångar, först när han var barn mellan 1927 och 1930 sedan mellan 1940 fram till 1947 då kommunisterna tvingade honom att abdikera. Han flydde till Schweiz, gifte sig, fick fem döttrar och arbetade i många år som jordbrukare och fraktpilot för att kunna försörja sin stora familj. Familjeförmögenheten fanns kvar i Rumänien. Efter revolutionen mot kommunistdiktaturen i december 1989 försökte han ta sig tillbaka till Rumänien. Han lyckades besöka landets vid ett tillfälle men avvisades av landets nya ledare som var oroliga över kungens enorma popularitet. Femtio år efter att Mikael tvingades lämna sitt hemland återfick han till sist sitt rumänska medborgarskap och flera egendomar som tillhört hans familj. När kungen avled 2017 arrangerade den rumänska nationen en statsbegravning med inbjudna gäster från hela världen, däribland det svenska kungaparet och den dåvarande prinsen av Wales, numera kung Charles III. Hundratusentals rumäner följde begravningsprocessionen genom Bukarests gator.
Efter kungens död är hans äldsta dotter Margareta, född 1949, familjens främste företrädare. Hon tituleras ”Ers Majestät” och bär titeln ”den rumänska kronans väktare”. Tillsammans med sin make, prins Radu, genomför hon ett stort antal officiella uppdrag varje år. Hon reser runt i olika delar av Rumänien med samma kungliga tåg som hennes förfäder använde, upprätthåller det kungliga ordensväsendet, håller en årlig diplomatmottagning i det gamla palatset och besöker även andra länder som företrädare för sitt land. Allt detta gör hon i nära samarbete med den rumänska statsledningen.
– För mig och min familj är det viktigt att på olika sätt kunna bidra till vårt land och många gånger gör vi det parallellt med presidenten och regeringen. Det finns inga motsättningar mellan oss, snarare en gemensam strävan för Rumäniens bästa, berättar hon för Fokus.
– Rumänien är en republik men har ett fungerande kungahus. Vi har ett hov med kompetenta medarbetare och de flesta av våra arbetsuppgifter är likadana som de uppdrag mina släktingar i de regerande kungahusen har.
I samband med kung Mikaels begravning visade en opinionsundersökning att 37 procent av det rumänska folket gärna ser monarkin som statsskick med en opolitisk monark som statschef, precis som den svenska modellen. Den rumänska kungafamiljens ställning får beskrivas som unik. När Mikael återvände överlämnade den rumänska staten dispositionsrätten till slottet Elisabeta i Bukarest, sagoslottet Peles i Sinaia samt en hel del mark till ex-kungen och parlamentet har diskuterat att ge kungafamiljen ett apanage.
Även i Serbien har regeringen återlämnat det kungliga slottet till kronprins Alexander, född 1945. Han är son till Jugoslaviens siste kung, Peter II. Under många år var slottet, som byggdes av kungahuset, residens åt Jugoslaviens kommunistiske ledare Josip Broz Tito och senare åt Serbiens president Slobodan Milošević. I dag är kontakterna mellan kronprinsen och den serbiska staten goda och när han reser runt i världen tas han om hand av de serbiska beskickningarna.
Europas i dag enda levande ex-kung är den 87-årige Simeon av Bulgarien som var sitt lands monark från sex års ålder tills monarkin avskaffades av kommunisterna 1946. Simeon tvingades ta över kronan som barn sedan hans far, Boris III, hastigt avlidit efter ett möte med Adolf Hitler i Berlin. Kung Boris stod upp för den judiska befolkningen i sitt rike under andra världskriget vilket inte uppskattades av nazisterna. Flera historiker har genom åren hävdat att kungen förgiftades i Berlin.
Simeon styrde naturligtvis aldrig sitt land själv utan hade en förmyndarregering och tvingades fly Bulgarien efter kriget. Han hamnade i Madrid där han bodde i många år och försörjde sig som affärsman. Han har länge haft en nära kontakt med den svenska kungafamiljen eftersom han härstammar från samma ätt som kung Carl XVI Gustafs mor, prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg och Gotha och sedan ungdomsåren är god vän med vår kung.
Simeon fick tillbaka familjeslottet Vrana utanför Sofia 1999 och även om han inte blev Bulgariens regerande kung igen så valdes han till landets premiärminister 2001. Han innehade den positionen fram till 2005 under namnet Simeon Sakskoburggotski. Många bulgarer såg kungen som en frälsare och när han kandiderade med det nybildade partiet National Movement Simeon II fick han hälften av parlamentets platser och kunde därmed bilda regering.
– Jag hade en längtan att kunna göra något konkret för mitt land och när jag fick en möjlighet att kandidera till premiärministerposten gjorde jag det. Det var tuffa år, med mycket arbete och lite sömn, men vi nådde flera framgångar som medlemskap i NATO och förhandlingar som ledde till att vi 2007 blev en del av EU, säger han till Fokus.
Ett par val senare var Simeons parti nästan utraderat och idag lever han ett stillsamt liv med hustrun Margarita. De delar tiden mellan slottet utanför Sofia och parets gamla hem i Madrid. När det gäller monarkins framtid säger han såhär:
– Självfallet är jag och min familj redo att tjäna Bulgarien om folket skulle vilja återinställa monarkin, men det är ett beslut som de måste fatta.
År 2015 dog kungens äldste son och arvinge Kardam efter en tragisk bilolycka och sonen Boris är i dag arvtagare till Simeon.
– Jag tycker att den rumänska lösningen med Margaretas titel blivit väldigt bra så min förhoppning är att min sonson kommer att kalla sig för kronans väktare den dagen jag inte finns längre, för även om Bulgarien är en republik är det är viktigt att vår familjehistoria kan leva vidare, säger Simeon II.
***
När den svenska kungafamiljen bjuder till fest ses ofta kungligheter från länder som Grekland, Serbien, Rumänien och Bulgarien bland gästerna, trots att dessa länder inte har varit monarkier på ett halvt sekel eller mer. Anledningen till att de ändå benämns med sina historiska titlar är en princip som varit i bruk sedan Westfaliska freden 1648. En gång kunglig – alltid kunglig, oavsett om man har suttit på en tron eller ej.
I de flesta av Europas republiker har relationerna till de forna kungahusen varit frostiga – inte minst i Grekland där monarkin avskaffades 1974. Där drog kungafamiljens medborgarskap in, deras egendom togs i beslag och de tvingades lämna landet. Greklands siste kung, Konstantin II, stämde dock sitt hemland inför Europadomstolen och år 2000 dömde rätten till kungens fördel. För en tid sedan ansökte Konstantins barn och flera barnbarn om grekiska medborgarskap vilket de alla fick med efternamnet ”de Grèce”. De var dock tvungna att avlägga ett trohetslöfte till den grekiska republikens konstitution. Konstantin själv dog 2023, vid 83 års ålder.
I Italien fick de manliga ättlingarna till landets siste kung, Umberto II, tillträde till landet så sent som 2002 efter en lagändring som dåvarande premiärministern Silvio Berlusconi drivit igenom. Skälet till att de italienska prinsarna inte fick beträda italiensk mark var att italienarna valde att avskaffa monarkin i en folkomröstning 1946, direkt efter andra världskriget. Även österrikarna hade en ansträngd relation till kejsarätten Habsburg, som abdikerade och lämnade landet efter nederlaget i första världskriget. Det var först efter omkring 60 år, i slutet av sjuttiotalet, som kontakterna med habsburgarna normaliserades.
Efter Berlinmurens fall 1989 vädrade många av de östeuropeiska kungahusen morgonluft. Inget av dem hade kunnat föreställa sig att de skulle kunna återvända till sina hemländer, inte minst på grund av den propaganda som de kommunistiska diktaturerna hade spridit om familjerna.
Den ätt som i dag har störst inflytande i det gamla östblocket är Rumäniens kungahus. Landets siste kung, Michael I, regerade sitt land i två omgångar, först när han var barn mellan 1927 och 1930 sedan mellan 1940 fram till 1947 då kommunisterna tvingade honom att abdikera. Han flydde till Schweiz, gifte sig, fick fem döttrar och arbetade i många år som jordbrukare och fraktpilot för att kunna försörja sin stora familj. Familjeförmögenheten fanns kvar i Rumänien. Efter revolutionen mot kommunistdiktaturen i december 1989 försökte han ta sig tillbaka till Rumänien. Han lyckades besöka landets vid ett tillfälle men avvisades av landets nya ledare som var oroliga över kungens enorma popularitet. Femtio år efter att Mikael tvingades lämna sitt hemland återfick han till sist sitt rumänska medborgarskap och flera egendomar som tillhört hans familj. När kungen avled 2017 arrangerade den rumänska nationen en statsbegravning med inbjudna gäster från hela världen, däribland det svenska kungaparet och den dåvarande prinsen av Wales, numera kung Charles III. Hundratusentals rumäner följde begravningsprocessionen genom Bukarests gator.
Efter kungens död är hans äldsta dotter Margareta, född 1949, familjens främste företrädare. Hon tituleras ”Ers Majestät” och bär titeln ”den rumänska kronans väktare”. Tillsammans med sin make, prins Radu, genomför hon ett stort antal officiella uppdrag varje år. Hon reser runt i olika delar av Rumänien med samma kungliga tåg som hennes förfäder använde, upprätthåller det kungliga ordensväsendet, håller en årlig diplomatmottagning i det gamla palatset och besöker även andra länder som företrädare för sitt land. Allt detta gör hon i nära samarbete med den rumänska statsledningen.
– För mig och min familj är det viktigt att på olika sätt kunna bidra till vårt land och många gånger gör vi det parallellt med presidenten och regeringen. Det finns inga motsättningar mellan oss, snarare en gemensam strävan för Rumäniens bästa, berättar hon för Fokus.
– Rumänien är en republik men har ett fungerande kungahus. Vi har ett hov med kompetenta medarbetare och de flesta av våra arbetsuppgifter är likadana som de uppdrag mina släktingar i de regerande kungahusen har.
I samband med kung Mikaels begravning visade en opinionsundersökning att 37 procent av det rumänska folket gärna ser monarkin som statsskick med en opolitisk monark som statschef, precis som den svenska modellen. Den rumänska kungafamiljens ställning får beskrivas som unik. När Mikael återvände överlämnade den rumänska staten dispositionsrätten till slottet Elisabeta i Bukarest, sagoslottet Peles i Sinaia samt en hel del mark till ex-kungen och parlamentet har diskuterat att ge kungafamiljen ett apanage.
Även i Serbien har regeringen återlämnat det kungliga slottet till kronprins Alexander, född 1945. Han är son till Jugoslaviens siste kung, Peter II. Under många år var slottet, som byggdes av kungahuset, residens åt Jugoslaviens kommunistiske ledare Josip Broz Tito och senare åt Serbiens president Slobodan Milošević. I dag är kontakterna mellan kronprinsen och den serbiska staten goda och när han reser runt i världen tas han om hand av de serbiska beskickningarna.
Europas i dag enda levande ex-kung är den 87-årige Simeon av Bulgarien som var sitt lands monark från sex års ålder tills monarkin avskaffades av kommunisterna 1946. Simeon tvingades ta över kronan som barn sedan hans far, Boris III, hastigt avlidit efter ett möte med Adolf Hitler i Berlin. Kung Boris stod upp för den judiska befolkningen i sitt rike under andra världskriget vilket inte uppskattades av nazisterna. Flera historiker har genom åren hävdat att kungen förgiftades i Berlin.
Simeon styrde naturligtvis aldrig sitt land själv utan hade en förmyndarregering och tvingades fly Bulgarien efter kriget. Han hamnade i Madrid där han bodde i många år och försörjde sig som affärsman. Han har länge haft en nära kontakt med den svenska kungafamiljen eftersom han härstammar från samma ätt som kung Carl XVI Gustafs mor, prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg och Gotha och sedan ungdomsåren är god vän med vår kung.
Simeon fick tillbaka familjeslottet Vrana utanför Sofia 1999 och även om han inte blev Bulgariens regerande kung igen så valdes han till landets premiärminister 2001. Han innehade den positionen fram till 2005 under namnet Simeon Sakskoburggotski. Många bulgarer såg kungen som en frälsare och när han kandiderade med det nybildade partiet National Movement Simeon II fick han hälften av parlamentets platser och kunde därmed bilda regering.
– Jag hade en längtan att kunna göra något konkret för mitt land och när jag fick en möjlighet att kandidera till premiärministerposten gjorde jag det. Det var tuffa år, med mycket arbete och lite sömn, men vi nådde flera framgångar som medlemskap i NATO och förhandlingar som ledde till att vi 2007 blev en del av EU, säger han till Fokus.
Ett par val senare var Simeons parti nästan utraderat och idag lever han ett stillsamt liv med hustrun Margarita. De delar tiden mellan slottet utanför Sofia och parets gamla hem i Madrid. När det gäller monarkins framtid säger han såhär:
– Självfallet är jag och min familj redo att tjäna Bulgarien om folket skulle vilja återinställa monarkin, men det är ett beslut som de måste fatta.
År 2015 dog kungens äldste son och arvinge Kardam efter en tragisk bilolycka och sonen Boris är i dag arvtagare till Simeon.
– Jag tycker att den rumänska lösningen med Margaretas titel blivit väldigt bra så min förhoppning är att min sonson kommer att kalla sig för kronans väktare den dagen jag inte finns längre, för även om Bulgarien är en republik är det är viktigt att vår familjehistoria kan leva vidare, säger Simeon II.
***
