Evighetsmaskinen

Herrarna Lars Högström och Robert Maser är i färd med att göra en viktig kartläggning, när de en het augustidag far vilse på småvägarna i Västerbottens inland. De hamnar på en gård i Raggsjö. Parkerar sin motorcykel under en rönn och kliver över tröskeln. I köket sitter den lille, tuberkulossjuke pojken Torgny och tecknar ett porträtt av Gösta Berling med en stump svartkrita på en kartongbit. Efter en stunds inledande prat kommer så Maser till ärendet – det ska visst finnas en särskild raggsjöpölsa? Pojken Torgny klättrar med möda och pipande andetag ner i källaren, återvänder med två tunna skivor pölsa som han serverar de oändligt tacksamma gästerna på varsin assiett från Gefle porslinsfabrik. De äter med andakt.

»Sublim, suckade Lars Högström.«

Att männen i romanen »Pölsan« (2002), som under en sommar färdas mellan byarna i Västerbottens inland för att provsmaka landskapets pölsor, också ska besöka Raggsjö är givet. Symptomatiskt för hur Torgny Lindgren leker med uppdiktade versioner av det verklighetstrogna i sitt författarskap, placerar han där en fullt igenkännbar version av sig själv som barn; tbc-sjuk, sysselsatt med att läsa och teckna. Men inte bara det: i en kartläggning av västerbottenspölsorna, hur fiktiv den än är, är den egna barndomens pölsa obligatorisk.

Pölsan är en evighetsmaskin. Den står på spisen – inte bara i timmar utan i dagar och veckor – ständigt redo att ta emot de djurbitar som undan för undan slängs ner i grytan och införliva dem i den helhet som alltid är större än sina enskilda beståndsdelar. Men det är inte bara maträtten i sig som har ett drag av oändlighet i Torgny Lindgrens författarskap är den en symbol som aldrig släpper taget. Pölsans betydelse måste först och främst förstås konkret: Torgny Lindgren är mycket förtjust i mat. Och mer specifikt i den rejäla, bondska matkultur som präglade hans uppväxt. Men eftersom nästan inget i Lindgrens litteratur enbart är vad det ser ut att vara, är pölsan också en effektivt använd metafor, som går att tillämpa på lite allt möjligt. Pölsan är konsten, pölsan är litteraturen, pölsan är människans inre – pölsan är livet. Och ja, pölsan är också Torgny Lindgrens eget författarskap.

Det är tidig lördagsförmiddag i mitten av mars, och det nyss så milda soliga vädret har ersatts av gråkallt och snöblandat. Och till Littfest, Umeås litteraturfestival, har någonstans mellan 800 och 900 människor kommit för att lyssna när Torgny Lindgren ska prata om sin nya, fortfarande tryckvarma, roman »Klingsor«. Han behöver inte mer än säga en första replik för att publiken ska brista ut i förlösande skratt; den dag Torgny Lindgren tröttnar på att skriva böcker skulle han kunna göra sig en rejäl hacka som ståuppare. Det är väl bara det att han liksom inte kan sluta skriva böcker. Kulturjournalisten Kerstin Wixe konfronterar honom: »Du har alltså skrivit din sista roman – igen?« Det är med en djup suck och mörk stämma som Lindgren avger sitt svar: »Ja.«

Nåväl, har man gått och burit på en romanidé, som Lindgren gjort med »Klingsor«, i över sextio år är det väl inte mer än rätt att den också blir skriven. Länge var det meningen att romanen, som nu fått sitt namn av sin huvudperson, skulle heta »Den sista pölsan«. För jo, pölsan är ett återkommande inslag också här. Utan att en enda gång nämnas vid namn, puttrar långkoket på hela vägen. Vidlyftiga förklaringar kring koktiderna, ingredienserna och tillbehören löper som en gråbrun tråd genom romanen som i grund och botten är ett porträtt av den ihärdige stillebenmålaren Klingsor. En roman om konst alltså. Och därmed också en roman om pölsan. De är ju när allt kommer omkring två rätt så lika fenomen:
»Alla de fläsksvålar man kan komma över får sjuda över svag eld tills de är i stort sett upplösta. I spadet lägger man klimpar av vetemjöl och kornmjöl med ägg. Därtill gärna ett par lökar. Och kanske en palsternacka. Eller ett stycke sellerirot. Och peppar om man äger peppar. Om rätten blir för tunn och vattnig tillägger man potatis. Grisfötter. Ett stycke av den överblivna nötsteken med märgbenet i behåll.

En rätt som aldrig någonsin kan fullbordas.«

Liksom ett konstnärskap, ett författarskap.

Men är pölsan verkligen den ultimata metaforen? Jag är rädd att det förhåller sig såhär: den som i sin barndom har lassat berg av inlagda rödbetor på tallriken i hopp om att de ska skyla över smaken från den gråbruna massan därunder, kommer kanske aldrig fullt ut förstå sig på Torgny Lindgren. Har man gråtit, skrikit och vägrat är pölsan nämligen inte en särskilt aptitlig bild. Och när Lindgren med all sin detaljrikedom redogör för djurens och alla deras möjliga och omöjliga kroppsdelars väg ner i grytan, eller när han lägger ut texten om fjolårspölsans absoluta ätlighet, ja, då vattnas det inte i munnen precis. Förmodligen är det delvis avsiktligt.

Pölsan som metafor är nämligen något av en dubbelnatur i Torgny Lindgrens litteratur. Anspråkslösheten är ett genomgående ideal i hans prosa, det enkla och ordentligas triumf över det extravaganta och snobbiga. Där Proust i sin högborgerlighet slungas tillbaka till ursprunget genom sofistikerade madeleinekakor och lindblomste, tar Lindgren vägen dit genom pölsa, blodkorv och brännvin. Boken »Maten«, som kom 2003, en receptsamling och en brevväxling om den västerbottniska matkulturen mellan Torgny Lindgren och tv-kocken Ella Nilsson, inleds med ett statement: »›Ångkokt sjötunga med hummer, tryffel och vitvinssås. Serveras med kronärtskocksbottnar.‹ Denna maträtt åt jag för några år sedan. Det var inte frivilligt, jag blev bjuden. Vid sådana tillfällen börjar jag alltid tänka på mat, riktig mat.«

Vill man vara giftig kan man säga att Torgny Lindgren koketterar med det vardagliga och okonstlade, men det är att göra det väl lätt för sig. Vad som däremot står klart är att hans anspråkslöshet i själva verket rymmer ganska höga anspråk. Lindgren, en rätt undflyende natur vars anekdoter alltid svävar på gränsen mellan största uppriktighet och mest förslagna lögn, kan ge sken av att hans litteratur springer ur genuin slumpmässighet. Det är som om han låtsas att allt sker lite hipp som happ, trots att det i själva verket är extremt noga och väl avvägt – både i romanerna och i pölsakastrullen.

Därför är enkelheten i såväl författarskap som mat inte bara en protest mot allsköns snobberier, utan som sådan samtidigt upphöjd till perfektion. När Lindgren under samtalet i Umeå förklarar, apropå Klingsors öde som bortglömd målare, att han »råkar vara kolossalt förtjust i medelmåttighet«, sätter han fingret på något som är karakteristiskt för hela författarskapet. Lindgrens romanvärldar befolkas av en lång rad antihjältar, som i all sin bristfällighet ändå blir förebildliga. Torgny Lindgren sätter medelmåttigheten på piedestal. Och pölsan balanserar däruppe den också.

Den står oftast i bestämd form singularis, pölsan. Det är dels en återklang av det västerbottniska språket, dels ett sätt att hamra in dess betydelsefullhet. Men det är viktigt att lägga på minnet att pölsorna är lika många som hushållen där de tillagas. I ett av breven till Ella Nilsson ilsknar Torgny Lindgren till: »Allt som Du och jag skriver till varandra om västerbottnisk mat är lögn och förbannad dikt. […] En gång i tiden försökte jag ta reda på hur man gör en riktig pölsa. Men det visade sig att pölsorna är otaliga som sanden på havets strand. […] En lidmanpölsa från Missenträsk är inte alls detsamma som en enquistpölsa från Hjoggböle eller en lindgrenpölsa från Raggsjö. Åt helvete med alla förenklingar och schematiska översikter och allt skärande över en kam!« Mer konkret än så om pölsans roll som metafor för litteraturens variationsrikedom kan det knappast bli.

»Klingsor« är en roman om formfulländning. Konstnären besitter en djup tro på materiens inneboende liv, och har gjort det till sin livslånga uppgift att återge den. Därför slutar han aldrig att måla stilleben, därför målar han lager på lager på dukarna med samma motiv, i hopp om att någon gång kunna fånga det långsamma livet i ett dricksglas eller en soppterrin. Långkoket på spisen är bara ett annat sätt att försöka uppnå samma sak: formfulländningen. Men Klingsor är också en av otaliga romangestalter i Lindgrens värld som är en missförstådd och liten människa i ett stort och oförstående samhälle. I intervjuboken »Torgny om Lindgren. Samtal med Kaj Schueler« säger Lindgren att alla hans texter »går egentligen ut på ett försvar för de svaga och utsatta«. Dit hör också pölsan. Anspråkslös till det yttre och en av allehanda delikatesser undanskuffad del av matarvet, och samtidigt så kraftfullt försvarad och hyllad i Lindgrens författarskap att de som skriver historien om målaren Klingsor till sist konstaterar: »Kanske var maträtten hans förnämsta – nej inte förnämsta men mest formfulländade verk. Materia men ändå ande. Ande men ändå materia.«

Det är i sin ordning att romanen fick heta »Klingsor« till slut. Den sista pölsan är en myt. Grytan står ju där på spisen. Så länge han har hälsan kommer Torgny Lindgren fortsätta kasta ner nya böcker i det långkok som är hans författarskap.

»Klingsor« kommer ut den 11 april på Norstedts.