Extremt smart och otroligt svalt

De är intellektuella superstjärnor, kallas för USA:s »golden literary couple« och deras böcker är omåttligt framgångsrika hos kritikerna, som prisar deras intelligens och innovationsförmåga. För den som när sådana drömmar är äkta paret Nicole Krauss och Jonathan Safran Foer den exemplariska guiden till hur man blir ett lyckosamt författarpar. De är unga, snygga och bildad medelklass av judisk börd. De bor med sina två söner i Park Slope, New York – något som ingen tidningsartikel någonsin missar att poängtera.

Park Slope ligger i det förr så ruffiga Brooklyn, och är ett skolboksexempel på gentrifiering. Det numera extremhajpade området lockar till sig intellektuella på löpande band; här finns ett annat glamoröst författarpar, nämligen Paul Auster och Siri Hustvedt, och danska succéförfattaren Naja Marie Aidt är ytterligare en som slagit ner bopålarna här. Driften med områdets nyvunna kreddighet har heller inte låtit vänta på sig. I Lionel Shrivers senaste roman, »Priset man betalar«, bjuder kolerikern Jackson på följande litania:

»Han saknade det gamla Park Slope – några oglamorösa pizzaställen, kaféer där de inte tog fyra dollar för en läsk, järnaffärer där skruvarna låg i plåtlådor och inte fyra och fyra inslagna i plast. Nu var det idel yogacentra, ekologiska smoothiebarer och husdjursterapeuter som gällde, och det kallades ›statushöjning av området‹ – även om han hade förbannat svårt att fatta vad en armé av griniga doktorander från Barnard (kreddig skola) som knuffade ut dem i rännstenen med barnvagnar stora som stridsvagnar hade med ›höjning‹ att göra.«

Paret Krauss och Safran Foer utgör förstås ett utmärkt exempel på den intellektuella, politiskt korrekta och glammiga medelklasslivsstil som här får smaka på Shrivers giftpenna. Jonathan Safran Foer är nu aktuell på svenska med sin uppmärksammade bok »Äta djur«, en filosofisk undersökning av köttätandets olika aspekter. Arbetet med boken gjorde Safran Foer till övertygad vegetarian, och hans text är fylld av termer som blivit livsstilsmarkörer i samtiden: »ekologisk hållbarhet«, »närproducerat« och »småskaligt«.

Makarna bor i ett stort och dyrt hus, som de enligt ryktet köpt för att familjens alla medlemmar ska kunna ha varsitt eget våningsplan. Och de läser »Odysséen« högt för sin 4-åring. Allt detta är signifikant för det imagebygge som skapar en air av intellektualism och onåbarhet runt paret. Men deras präktighet, upphöjda perfektion och ointaglighet retar också gallfeber på människor. Skvallerpressen missar inte ett tillfälle att racka ner på dem. Köpet av deras 6,7 miljonershus (6,7 miljoner dollar märk väl) har blivit föremål för syrlig kritik med bland annat en fyndig pastisch på Safran Foers romantitel: »Extremely Large and Incredibly Expensive«. Att skvallerpressen sänker ett rikt och framgångsrikt par hör inte till ovanligheterna, men bakom kritiken anas något annat: en irritation över att parets mytskapande ter sig så överlagt. Det provocerar också några kritiker.

Det är ingen slump att Krauss återigen är aktuell på svenska med sin tredje roman »Det stora huset« – och den utkom bara en dryg vecka efter Safran Foers »Äta djur«. Simultana lanseringar ger mer uppmärksamhet åt deras respektive böcker och åt Krauss och Safran Foer som par. Därmed blir de inte bara författare som råkar vara gifta med varandra, de blir ett fenomen. Det är inte första gången de släpper böcker samtidigt. 2005 utkom med ungefär en månads mellanrum både Safran Foers väldigt rosade »Extremt högt och otroligt nära« och Krauss genombrottsroman »Kärlekens historia« i USA. För båda författarna var det deras andra roman efter lyckade debuter, och de är påfallande snarlika såväl i ämnesval (ett brådmoget barn som söker i det förflutna efter svar på frågor om sina föräldrars liv) som berättarteknik (lekfullt allvarligt, snyggt, perfektionistiskt). Kritikern och författaren Emma Garman ifrågasatte både likheterna och utgivningsdagarna i en essä på sajten Mediabistro under den träffande rubriken »Extremely Similar and Incredibly Suspicious«. »Är det ett gulligt postmodernt skämt?«, frågar hon lika ironiskt som retoriskt.

Emma Garman är inte den enda kritikern som ifrågasatt paret. Den bitske The Atlantic-kritikern B R Myers totalsågade både Safran Foers »Allt är upplyst« och uppföljaren »Extremt högt och otroligt nära« i sin recension av den senare, och kallade den bland annat för »en påse billiga tricks«. I The Huffington Post stack författaren Anis Shivani förra året ut hakan rejält, och listade de 15 mest överskattade amerikanska samtidsförfattarna. Där finns Jonathan Safran Foer med, i sällskap av bland andra John Ashbery, Jhumpa Lahiri och Michael Cunningham. »En mer pretentiös ’magisk realistisk’ roman har aldrig skrivits«, konstaterar han frankt om Safran Foers debut.

Fast dessa röster hör till undantagen. I Sverige har Safran Foers debutroman »Allt är upplyst« kallats för ett »litet underverk« och Krauss »Kärlekens historia«, om den 14-åriga Alma och den åldrade mannen Leo, en »judisk 1900-talskrönika av yppersta klass«, för att ta ett par exempel ur högen.

Genom litteraturhistorien har det alltid funnits litterära inriktningar som premierat form före innehåll. Och det finns också, inte minst bland kritiker, en utbredd föreställning om att sådana böcker – de formmässigt avancerade och utstuderade – per automatik håller hög litterär kvalitet. Det är en missuppfattning. Anis Shivani rynkar på näsan åt detta och avfärdar litteratur som sätter stil före substans som »dåligt skrivande«.

Det kan tyckas futtigt att jämföra och klumpa ihop två självständiga och individuella författarskap bara för att de som skrivit böckerna råkar vara gifta med varandra. Men Nicole Krauss och Jonathan Safran Foer bjuder in till jämförelser. Inte bara genom sina synkade boksläpp, deras romaner påminner också om varandra. Safran Foer må vara en mer uttalad experimentell författare i postmodernismens kölvatten, medan Krauss i stora drag håller sig till en mer traditionell, episk tradition, men i övrigt präglas deras verk av samma sorts estetik. De är snillrika, underfundiga, magiska och framför­allt – perfekta. Allt hänger ihop i deras romaner. Inget – inte ens slumpen själv – lämnas åt slumpen i perfekt komponerade berättelser där gåtfulla hemligheter och sökandet i slingriga minnesspår alltid står i centrum.

Det är inte ett orimligt antagande att mottagandet av Krauss och Safran Foer som den nya amerikanska litteraturens frontfigurer i kombination med deras utpräglat forminriktade litterära stil, har bidragit till uppfattningen att deras böcker har ett djup och en angelägenhet som inte alltid finns där. Myten om de unga intellektuella stjärnskotten och deras nyskapande verk har förfört oss. Missförstå mig rätt, jag har läst deras romaner med stor behållning. De är alla ovanligt välskrivna skildringar av mänskliga relationer och de svårigheter och glädjeämnen sådana för med sig. Men innanför det perfekta skalet skramlar det lite för tomt för att betraktas som stor litteratur. För båda författarnas produktioner gäller att pretentionen att vara stor litteratur inte motsvaras av utfallet. Mer än något annat är deras alster sofistikerad underhållning.

Personligen upplever jag både Jonathan Safran Foers och Nicole Krauss romaner som klaustrofobiska i sin formfulländning. Att ingenting skaver eller hänger löst i dessa litterära rum gör att de känns fattiga på syre. Jag vaggas enkelt in i berättelsen, nästan motståndslöst, men riktigt engagerad blir jag sällan. På ett slags metanivå, ständigt på behörigt avstånd från berättelse och karaktärer, är det som om både Krauss och Safran Foer mer än att faktiskt ha något på hjärtat strävar efter att skapa litteratur med stort L.

I Krauss »Det stora huset« blir detta än tydligare. Berättelsen kretsar kring ett gigantiskt skrivbord med massor av lådor (varav en förblir mystiskt låst) som byter ägare genom åren. Skrivbordet blir för flera av bokens karaktärer ett slags katalysator, som tvingar dem till reflektion, till att söka i det förflutna och som ställer dem inför sanningar de kanske aldrig velat uppdaga. Den lekfullhet som utmärkte »Kärlekens historia« finns kvar, men det är en överlagd sådan. Spontaniteten sker med precision, som om Krauss sytt ihop sin berättelse med minutiösa korsstygn. Det är egentligen bara i debutromanen »Man utan minne«, som Krauss skippar finliret och låter storyn om den minnesförlustdrabbade Samson Greene otåligt spreta och fladdra. Jag tycker fortfarande att den är hennes bästa.

Jonathan Safran Foers »Extremt högt och otroligt nära«, som otvivelaktigt är en välskriven och intressant post 9/11-roman, har fått kritik för att dess huvudperson Oskar Schell är en osannolik figur. Och det är han, med sina lillgamla funderingar om livet, kärleken och existensen. »En nioåring med Jonathan Safran Foers 28-åriga hjärna«, skriver Anis Shivani. Hans invändning kan appliceras på stora delar av Krauss och Foers persongallerier, där karaktärerna kännetecknas av att de beter sig i enlighet med den berättelse de ingår i snarare än som riktiga människor.

Onekligen är det symptomatiskt och en smula ironiskt att »Äta djur« är något av det bästa Safran Foer skrivit. För trots att den har ett ovanligt litterärt anslag för sin genre, är den ändå en debatterande reportagebok om något så konkret som köttindustri och djurhållning. Allra mest spännande blir det när den intellektuella, som vanligtvis är så bunden vid sitt skrivbord, lika ängslig som nyfiken följer med aktivister på nattliga räder hos pälsfarmare och uppfödare. Jonathan Safran Foer kommer till sin rätt när han nagelfar en verklighet han inte kan kontrollera och lägga till rätta, när han saknar fiktionens intrikata nät att gömma sig i.

Med en oantastlig image, höga intellektuella pretentioner och en litterär stil vässad till perfektion har New Yorks mesta författarpar kommit långt. Men sådant talar till våra ytliga begär snarare än att beröra oss på djupet. Väl valda teman och oklanderligt, vackert språk lyckas inte ändra på den gnagande känslan att romanerna ur dessa två författares händer, och inte minst de karaktärer som befolkar dem, är lite för bra för att vara sanna. Ja, faktiskt precis som Nicole Krauss och Jonathan Safran Foer själva. Och i en långt ifrån fläckfri värld, är inte perfekta författare som skriver perfekta böcker det vi verkligen behöver.

Nicole Krauss »Det stora huset« utkommer på Brombergs förlag och Jonathan Safran Foers »Äta djur« ges ut av Norstedts.