Fadersfigur

»Var fanns pappan?« Det är den fråga som många ställer när de läser Felicia Feldts skakande självbiografi »Felicia försvann« , där hon beskyller sin berömda mor, uppfostringsexperten Anna Wahlgren, för missbruk, vanvård och övergrepp. Senast var det Åsa Moberg som i Dagens Nyheter (9/2) undrade varför hon, som var nära vän till Anna Wahlgren, aldrig ens hört talas om barnens far. »Om denna barndom var så hemsk som den beskrivs, var fanns då den pappa som borde ha varit den första att skydda sitt barn?«

Diskussionen påminner om de tydliga skillnaderna mellan 1970-talet, då Felicia Feldt växte upp, och nu. Det är bara en generation sedan det var relativt vanligt att frånskilda pappor helt saknade kontakt med sina barn. År 1974, det år föräldraförsäkringen infördes, var männens del av föräldraledigheten en halv procent. 1980 hade siffran stigit till fem procent, att jämföra med dagens dryga tjugo. Att mamman fick ensam vårdnad efter en skilsmässa var också långt vanligare än i dag. Var fanns pappan? Kanske var det helt enkelt ingen som räknade med honom.

En annan av vårens uppgörelseböcker är Peter Handbergs »Skuggor«, som dekonstruerar den från­varande pappan. Handberg, född 1956, växte upp med sin mamma i Blackeberg, och minns bara fadern i form av en kostymklädd ingenjör med dyra vanor. Omslaget talar sitt tydliga språk: en kostym, en skjorta, en prydligt knuten slips, men mellan kragen och hatten, där ansiktet borde ha varit, gapar ett tomrum. Samtidigt berättar Handberg i boken hur han efter faderns död hittade dokument som visade att han in i det längsta hade försökt få vårdnaden om sina söner.

Ser jag mig omkring bland min generation pappor märker jag hur något har hänt under de senaste tio åren, i takt med att män i offentligheten allt tydligare identifierar sig som fäder. Polisen och Robinson­vinnaren Martin Melin gav i höstas ut boken »Coola pappor«, medan poeten Marcus Birro kom med antologin »Pappatexter« (samtidigt som han i kraftigt retuscherad form prydde omslaget på den nystartade tidningen Pappa Magazine). Titlar som »Värsta pappan« (Ronny Olovsson) eller »Hemliga pappan« (Andreas Ekström) eller helt enkelt »Grattis: du ska bli pappa!« (Magnus Reithner) konkurrerar numera om utrymmet på nyblivna fäders nattduksbord. Även mer nischade böcker i genren har sett dagens ljus, exempelvis en bok med den fantasieggande titeln »Pappa & kriminell: ett reportage om bankrån, bilbomber och blöjor«. Pappan, oavsett vilken bana han har valt i övrigt, förutsätts numera vara jämställd, engagerad och kanske framför allt när­varande.

I ljuset av dagens svenska fadersideal är det värt att läsa om en av den svenska barnlitteraturens stora klassiker, tillika en berättelse om relationen mellan en pappa och hans barn. I år fyller Alfons Åberg och hans pappa fyrtio år. Vi som växte upp på 1970- och 80-talen har kommit att ta Gunilla Bergströms böcker för givet, lika självklara inslag i barnkammaren som Tove Jansson, Elsa Beskow eller Astrid Lindgren. Det är lätt att glömma bort hur avvikande berättelserna är, hur starkt knutna till en mycket specifikt svensk norm om ett manligt föräldraskap baserat på respekt, förtroende, empati och autenticitet.

Sedan starten har Gunilla Bergström skrivit och ritat 24 bilderböcker om Alfons Åberg, samt även gjort ett tiotal pekböcker för mindre barn med samma figur. Totalt har nära åtta miljoner böcker sålts, inklusive utländska upplagor. Näst efter Astrid Lindgren är Gunilla Bergströms böcker de mest utlånade på svenska bibliotek. Till detta kommer filmer, teaterföreställningar, pussel, dockor, kläder, ritblock, sånger och cd-skivor, där Björn Gustafsons uppläsning ger figuren ett varmt, lite fumligt skimmer.

Alfons, tillsammans med Pippi Långstrump, Katten Pettsson och några till, är en av de barnboksfigurer som har blivit en del av en barnkulturell industri, mer av ett begrepp än en litterär gestalt. Med den tydliga och lättigenkännliga figuren – det klotrunda huvudet, det snaggade håret, den noppiga, stickade tröjan – är han numera både en kompis och en idol.

Men det är värt att notera att den mest sålda och lästa Alfons-boken fortfarande är den första, »God natt, Alfons Åberg«, som mellan 1972 och 2012 har sålt i över en halv miljon exemplar i Sverige, i en rad olika utgåvor. Här etableras den relation mellan far och son som har kommit att prägla serien.

I berättelsen, som generationer av barn och föräldrar vid det här laget kan utantill, ska den fyraårige Alfons lägga sig. Han vill inte sova, och förmår gång på gång sin snälla pappa att göra något som kan dra ut på läggningsritualen – läsa en saga, borsta tänderna, hämta något att dricka, hämta pottan, och så vidare. Berättelsen slutar med att pappan somnar på golvet av utmattning, vilket får Alfons att till slut gå och lägga sig självmant: »En pappa som sover kan ju ändå inte springa några ärenden.«

Det visuella uttrycket i boken är detsamma som kom att utmärka Bergströms böcker: en collageteknik där textiler (gardiner, mattor) klipps in i illustrationen, och där färgen används för att förstärka och belysa det centrala i berättelsen medan mindre väsentliga delar av bilden lämnas utan färgläggning. Men framför allt är pappan densamma: murriga bruna byxor, en matchande orange tröja, vit skjorta, gröna gubbtofflor. En kal hjässa med spretiga tofsar på vardera sidan om flinten. Och pipan. Alltid pipan.

Lägg särskilt märke till minen, som är oförändrad genom hela berättelsen: ett slags sömnig nöjdhet. Han blir inte arg, klagar inte, säger först i slutet av berättelsen att han är »ganska trött«. Vi ser honom genom barnets ögon, pappan som är lugn, snäll, aningen loj, alltid närvarande.

Berättelsen är verksam på flera nivåer. När jag som barn fick sagan läst för mig skrattade jag åt det roliga i att pappan somnar på slutet. Först när jag läser den som vuxen inser jag att det är pappans finurliga sätt att avleda Alfons. Genom att sluta springa ärenden och i stället lägga sig, i bokstavlig mening, på pojkens nivå, bryter han mönstret och får honom att acceptera sängen.

Genom de många upplagorna har »God natt, Alfons Åberg« modifierats en aning för att följa med i utvecklingen. I ursprungsversionen från 1972 blir Alfons törstig och får sin pappa att komma med ett glas saft. Pappan kommer bärande på en röd bricka med ett glas med gult innehåll (apelsinsaft?), iförd ett blommigt förkläde. Från 1982 togs saften bort, efter protester från föräldrar och tandläkare; i senare utgåvor är Alfons fortfarande lika törstig, men nu har ordet »saft« strukits. Innehållet i glaset är vitt eller genomskinligt, gissningsvis mjölk eller vatten, vilket inte alls ger samma visuella effekt när Alfons på nästa sida »råkar« spilla ut glaset i sängen. Men här har vår tids syn på barn och socker efter tandborstningen övertrumfat estetiken (på bokens omslag är vätskan fortfarande gul, troligen för att fungera mot den röda bakgrunden).

Samtidigt har pappan fått behålla sin pipa i alla versioner, trots att synen på passiv rökning har förändrats i minst lika stor utsträckning (hur många svenska pappor känner du som röker pipa inne i barnkammaren?). Det är en del av tryggheten hos Alfons pappa, att han aldrig förändras. Här har kontinuiteten övertrumfat samhällsmoralen.

Vem är han då, denna kolugna, skalliga pappa i bylsig tröja? Den första instinkten är förstås att leta efter svaret hos författaren själv. Gunilla Bergström växte upp med skilda föräldrar och har i en intervju beskrivit sin mammas nya familj som »präktig och konventionell«. Som kontrast var pappa »bohemisk och kreativ«. Han gifte om sig med en dansk bildkonstnär (vars arbete gjorde att dottern i tidig ålder kom att intressera sig för konst och estetik). Pappan, som till yrket var ingenjör, hade själv konstnärliga intressen, skrev dikter och spelade teater, för barnen läste han Fröding och Strindberg och kunde falla i gråt under läsningen. I en annan intervju har Bergström beskrivit sin far som en »charmör« och också medgivit att han var alkoholist.

Den kreativa och roliga sidan av pappan finns rikt representerad i böckerna – som också visar hur det är samvaron med barnet som lockar fram hans fantasi. I »Aja baja, Alfons Åberg« sitter han i sin fåtölj med öl och tidning medan pojken drar fram verktygslådan och spikar ihop brädor. Förstrött muttrar han ett par gånger att Alfons ska »akta sig för sågen«, men utan att lämna fåtöljen. När han till slut ser att pojken har byggt en »helikopter« sätter han sig tillsammans med honom bland brädorna och följer med på en flygtur. I »Flyg! sa Alfons Åberg« från 1997 är pappan lika tråkig, men övertalas av Alfons att delta i leken och klä ut sig till en tant med läppstift, hatt och smycken. Samvaron med barnet befriar pappan, och genom leken och rollbytet hittar han sig själv. Det är där han lever sitt liv; vi ser honom aldrig på arbetet, aldrig på semester med sin son, aldrig tillsammans med en partner.

Och därmed är vi framme vid den fråga som förr eller senare alltid ställs i Alfons-sammanhang: Var är mamman? Bergström själv brukar svara svävande på frågan, hon kanske är i tvättstugan, kanske är hon död, kanske har de skilt sig.

Men ett annat spår är att mamman inte alls är borta, tvärtom är hon närvarande, men i bakgrunden. Det är ur hennes synvinkel vi upplever berättelserna, det är hon som står och betraktar när Alfons och hans pappa interagerar, hon är den »fjärde väggen«, det som vi aldrig ser men som öppnar förortslägenheten mot publiken. För det är ju så vi alltid ser på mammor och barn; utifrån, som i ett dockskåp, en odelbar, självklar helhet.

Simone de Beauvoir skrev att »kvinnan är det andra könet«, vilket är nog så sant. Men lika sant är att pappan ofta är »den andra föräldern». Det är därför som berättelserna om Alfons och hans pappa bara blir möjliga genom mammans totala frånvaro: inte nog med att hon inte syns på bilderna, hon finns inte alls, nämns inte, förklaras inte, blir en icke-fråga. Då först kan pappan nå sin fullständiga potential.

Och i fyra decennier har han nu hasat runt i sina tofflor och med både humor, värme och förnumstiga pekpinnar tagit en plats i sitt barns liv som många frånvarande fäder säkert avundas honom. Han är gerilla­pappan i vardagslunken, en ärrad veteran som gått i spetsen för den stillsamma revolution det har inneburit att svenska pappor i dag tillåts vara »tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet«, som Anna Anka träffande beskrev oss.

Länge var han anonym, men i «Alfons ABC« 2002, lagom till trettioårsjubileet, gav Gunilla Bergström honom ett namn. Så, grattis på fyrtioårsdagen, Bertil Åberg. Hoppas nu att du får njuta av en stunds avkoppling med fåtöljen, pipan, ölglaset och tidningen. Du har förtjänat det.