Fakta slår fiktion

Allt har en början och den här historien kan ha börjat med Platon. Ett alternativ är att den startade på 1990-talet när de svenska biblioteken flyttade essäer från hyllan för skönlitteratur till olika faktahyllor.

Vi kan ha nått vändpunkten nu, peripetin. Kanske har vår syn på sanning ändrats på riktigt.

2007 var litteraturåret då allt handlade om fakta och fiktion. Åsa Linderborg – och andra självbiografiska prosaister – hyllades för autenticitet. Maja Lundgren och Unni Drougge ansåg att de beskrev sanningen. Fiktionen krävde att tas för fakta.

Men rörelsen kom också från andra hållet. Journalistiken, som alltid hävdat sig syssla med verkligheten, flyttade in i bokform och lånade inte sällan skönlitteraturens stil. Stora Journalistpriset tilldelades en bok – »Tyst hav« om utfiskningen – inte en tidning.

Bland annat detta är värt att betänka när man läser återutgivningen av Thorsten Jonssons noveller i »Berättelser från Amerika«, eller för all del hans enda roman »Konvoj«.

Thorsten Jonsson är för den smala skaran svenska berättande journalister legendarisk. Han bodde i ett ombyggt stall i Greenwich Village på 40-talet. Han bar runda glasögon i smalt stål och hade ett barskt ansikte. Hans prosa ansågs bryta igenom all förställning.

Thorsten Jonsson var journalist, arbetade alltså med sanningen. Han var bland annat chef för Dagens Nyheters kulturredaktion, en post på vilken han dog, endast 40 år gammal. Men Thorsten Jonsson var också författare. Först lyriker i två diktsamlingar, sedan prosaist i en roman och en hel bunt novellsamlingar.

Prosaverken går i sin tur att dela upp i två hälfter. De svenska med bland andra kriminalnoveller i »Fly till vatten och morgon«, och de amerikanska med »Konvoj« och de noveller som nu utgör samlingen »Berättelser från Amerika«.

Sättet han skriver på skiljer sig i de två delarna, och kanske också synen på vad som är fakta och vad som är fiktion.

Frågan om lögn och sanning hör traditionellt hemma i historieskrivningen. Där resonerar man om hur själva texten förhåller sig till inträffade händelser. Slutsatsen brukar bli att historia inte får vara för lik fiktion. Är en historieskrivning för roande anses den inte riktigt seriös, och alltså inte sann.

Platon skapade denna skillnad mellan filosoferna som tänker över fakta och diktarna som underhåller med fiktion. Men redan den lika antike historikern Herodotos fick problem med den, och utpekades som lögnare.

I årets stora kulturbråk kring Maja Lundgrens bok om den manliga kultur­maffian diskuterades sällan stilistiken. Det var själva namngivandet, det slaskiga i utpekandet, som kritiserades. Det ansågs finnas saker hon inte fick säga, oavsett hur hon sa dem. Det var det märkliga.

Thorsten Jonssons författarskap har som sagt två stilar. De präglas av hans översättningsjobb. Jonsson introducerade den moderna amerikanska prosan med storheter som Ernest Hemingway, John Steinbeck och William Faulkner.

Böckerna om Sverige har en ren, avskalad prosa, som kommer sig av det naturliga mötet mellan Norrlands-födda Jonssons ordknapphet och Hemingways isbergsteknik, där allt överflödigt skalas bort och det underliggande går att läsa mellan raderna.

Den amerikanska delen är just amerikansk. I meningen att det är Faulkner, mer än Hemingway, som är stilistisk förebild. I USA har de berättande journalisterna alltid gått på Faulkner. Tom Wolfes new journalism och skönlitteratur skrevs helt utan isbergsteknik.

Thorsten Jonsson for hem från Amerika 1947 med Faulkner i resväskan, packade upp i gamla Klara och hänförde. Han älskades av Herbert Tingsten på DN och av Carl-Adam Nycop på Expressen. Anders Ehnmark har skrivit vackert om det där.

Thorsten Jonsson ironiserar över sin dragning till Faulkners meningsbyggnad i novellen »Samtalsvis«. Berättarjaget ursäktar sig när han ska läsa ur Faulkner: »Det börjar mitt i en mening, som jag inte ska läsa i dess helhet därför att den fyller två hela sidor«.

Just så är de nu återutgivna novellerna. Flödande av ord, med långa bisatser. Vilket också förändrar känslan av sanning.

De svenska kriminalberättelserna i »Fly till vatten och morgon« bygger på verkliga rättsfall. Thorsten Jonsson läste domar och förundersökningar och skrev sedan dramatiserade berättelser. Det är nyhetsprosa, Hemingways telegramton.

Novellerna från USA saknar varudeklaration. I grunden är de journalistiska till innehållet. Man kan se Thorsten Jonsson framför sig med anteckningsblock på Chicagos barer och i lövskogarna om hösten i New England.

Men stilen är längre från den journalistiska.

För läsare av journalistik är sättet att berätta, stilen, ofta avgörande för trovärdigheten. Jag har som reporter upplevt otaliga samtal där läsare säger att de inte kan tro på texten eftersom språket liknar skönlitteraturens.

Därför är det så störande att uppleva att jag inte riktigt kan tro på Thorsten Jonssons amerikanska noveller som så autentiska som jag vill att de ska vara.

Thorsten Jonssons svenska berättelser är bättre än de amerikanska. Det är svårt att avgöra om det beror på att språket i hans tidiga verk är vackrare, eller om det beror på att berättelserna framstår som mer sanna, eller om detta är samma sak.

I Sverige har vi i dag frigjort oss från Platons uppdelning mellan fakta och fiktion. I någon slags postmodern anda har vi accepterat att gränsen suddas ut, men vi vet inte riktigt hur eller varför.

Vilket gör att debatten handlar mer om Maja Lundgren alls borde ha skrivit sin bok än om hur hon gjorde det eller vad i den som går att belägga.

Vi saknar något att orientera oss efter och det är jobbigt och bra och intressant. Thorsten Jonsson har något att säga oss om det där med sanning.

Så ser jag på litteratur- och journaliståret 2007.

»Berättelser från Amerika« ges ut på Modernista.