Faulkner visar hur slaveriets skugga plågar USA

William Faulkner var lika besatt av Tiden som någonsin Proust eller Joyce. Men: håller han »över tid«?

Hur läser vi »Sydstatsförfattaren« Faulkner 2020? Kan vi lägga hans texter som ett raster över den intensiva raskamp som åter flammar upp i USA, reaktionerna på polisbrutalitet, övervåld, strukturell rasism – och Trumpism?

Satt Faulkner inne med förklaringar och nycklar till det trauma som inbördeskriget (1861–1865) genererar ännu in i våra dagar? Finns det en Faulkner för den estetiska agendan och en annan för den raspolitiska? Faulkner är med rätta utnämnd till 1900-talets störste amerikanske författare. Är han både arkitekten till komplicerade ordkatedraler, och kommentatorn till kontinentens smärtfyllda historia: slaveriet, inbördeskriget, rasmotsättningarna?

Frågeställningen är central i en studie av litteraturprofessorn Michael Gorra som gott kan betraktas som en kärlekshyllning: The Saddest words – William Faulkner’s civil war (Liveright/W W Norton, USA, 2020, 435 sidor inkl notapparat och index).

Med denna exemplariskt pedagogiska, läsvänliga och kusligt väl tajmade biografi placerar Gorra in William Faulkner i en historisk tradition och en geografisk kontext.

Gorras studie tar läsaren i handen på resan genom Faulkners författarskap. Ett hum om det uppslitande inbördeskriget underlättar läsningen, liksom kunskaper om slaveriets historia och utbredning, dess konsekvenser för landet – långt in i vår egen tid.

»Det förflutna är aldrig dött, det är inte ens förflutet«, skrev Faulkner i Requiem for a nun (1951). Observationen kan fun­gera som en nyckel till hans arbete.

»Böckernas rollinnehavare hemsöks av historien på sätt som de knappast kan förstå och hans berättelser är strukturerade så, att händelser repeteras om och om igen. De berättas – delvis och i fragment – i ett virtuost litterärt återupplevande av den mystiska process genom vilken minnet strömmar in i historien«, sa Gorra i en intervju med förlaget Library of America, som svar på frågan om varför vi nu ska läsa Faulkner.

»Kriget är överallt och ingenstans i Faulkners skönlitterära fiktion, en allt bestämmande frånvaro, en klyfta, inflätad i romanförfattarens skapande fantasi«, skriver Gorra.

The Saddest words är alltså fascinerande att läsa i en tid när Amerika åter brottas med ras och minne. Gorra tillbringade läsåret 2010/11 i Frankrike, och blev då starkare medveten om amerikansk politik utomlands än när han var kvar hemma. Det som pågick 2010 var Teapartyrörelsen, som han läste om på nätet. Röreslsens retorik påminde honom om vad han visste om Sydstaternas kamp för utträde från unionen omkring 1860. Gorra började titta på denna era för att förstå sin egen. Han gick »från dagstidningarna till biblioteket« och upptäckte att Faulkner var till stor hjälp.

Gorra avkrypterar i sin biografi Faulkners erkänt svårforcerade prosa. Till det finaste i boken hör att Gorra behandlar den store författarens romaner och några noveller en efter en som illustrationer till vad som väl kan betecknas som en historieskrivning.

Faulkner är svår, medger professorn. Därför är det en bonus till läsaren att tolkningen av de svåraste böckerna – The sound and the fury/Stormen och vreden och Absalom, Absalom! – serveras läsaren med extra allt.

I korrespondens med Michael Gorra bad jag honom beskriva anledningen till att Faulkners produktivitet exploderade mellan 1929 och 1942 – då han gav ut inte mindre än 13 böcker (från Sartoris/Flags in the dust till Go down, Moses)!

– Jag är inte säker på att det är något som kan förklaras, sa Gorra, såvida vi inte tänker i metaforiska termer: att det hade byggts upp ett inre tryck och att korken ploppade ut. Jag tror att oavsett vad han skrev skulle han vara produktiv, åtminstone ett tag, tills ålder och alkohol tog sin tribut. Kom ihåg att han publicerade sina två första romaner ganska tätt – Soldiers’ pay 1926 och Mosquitoes 1927!

– När han till slut hittade på och hem till sin skapelse Yoknapatawpha upptäckte han sitt ämne, nämligen sin egen hembygd. Och då bara strömmade det ut: alla berättelser som han hade absorberat under sin egen uppväxt! Mästerverket, Absalom, Absalom! grodde i honom redan runt 1930, kanske till och med tidigare.

– Han hade också redan då skapat familjen Snopes, även om det skulle dröja till 1940 innan den första romanen om dem utkom (Byn/The Hamlet).

– På något sätt försökte han hålla jämna steg med sin egen fantasi. Varför? Hur? Vad orsakade det? Jag tror inte att vi kan svara på frågorna, men ibland bara förekommer sådana inspirerade explosioner av genialitet!

– Hos de flesta håller detta inte under lång tid, men Faulkners produktiva period blev jämförelsevis lång. Minns, att även hans arbete som hemmansägare i Mississippi och 15 år som manusförfattare i Hollywood tog sin tid. Den sista romanen utkom samma år som han gick bort i förtid, 1962 vid 65 års ålder.

Hur skulle du bedöma Faulkners ställning på den amerikanska litterära barometern i dag? Var hittar man hans läsare, hos specialisterna eller hos den läsande allmänheten?

– Han är inte så mycket läst i dag som för 30 år sedan. Samtidigt verkar han vara en mer intressant figur nu än han var då, just för att frågorna om hans författarskap är mer motstridiga, ifrågasatta, och just för att vi inte längre läser honom enbart som en modernistisk mästare, utan som någon som engagerar sig i de djupaste frågorna i amerikansk historia. Man kan säga, att han använder den modernistiska formen för att hantera dessa.

– På sätt och vis framstår han som mer »central« ju mer av »sydstatare« han blir, om jag får uttrycka mig så.

– En sak jag har märkt är att många samtida afroamerikanska författare engagerar sig i Faulkners verk. Med författare, poeter som Natasha Trethewey och Jesmyn Ward, båda från Mississippi, har vi fått den svarta Södern att konversera med den vita Södern, och det engagemanget verkar vara produktivt.

Till detta kan ju läggas den till svenska nyöversatta romanen Vattendansaren av Ta-Nehisi Coates, som utspelar sig i slavplantagernas miljö i mitten av 1850-talet. (Boken blev höjd till skyarna av Ola Larsmo i DN 18 september.)

– Skönlitteratur skapar sin egen logik, och ibland strider den logiken mot vad författaren i sitt dagliga liv tror på och säger. När jag läser Absalom, Absalom! och Go down, Moses – ja, de leder mig till en tro på nödvändigheten av någon slags botgörelse för slaveriet. Jag tror inte att det är vad Faulkner i sitt medvetna sinne skulle ha sagt, i alla fall inte på 1930-talet. Och om han hade levt i dag, vem vet?

– Men, om han levde i dag skulle hans verk vara helt annorlunda, eller hur, inte ha samma överbelastade, upprivna stil, inte innehålla samma ångest. Han uttalar inga uttryckliga »program«, hans böcker skyltar inte med »budskap«.

Genom att visa under vilka förhållanden hans karaktärer lever och genom att spåra vad historien i hans hembygd har gjort mot dem och hur det får dem att tänka, ger Faulkner en mycket mer komplicerad bild av rasfrågan än han exempelvis gjorde under egen signatur i tidningsartiklar.

Så, vilka är då titelns saddest words? Gorra anger dem i bokens inledning, och hämtar dem från ett uttalande av Jason Compson till sonen Quentin i Stormen och vreden: det ena är was, det andra är again. Något som var är fixerat och omöjligt att åtgärda, skriver Gorra, något evigt i det förgångna, eller en händelse som varken kan gottgöras eller modifieras. Men igen är ännu sorgligare. För det innebär att var fortsätter att inträffa i en tragiskt evig cykel av repetition och återupplevande.

Den tragiken söker Faulkner besvärja i sitt författarskap. Lyckades han? Jag är inte övertygad om det.