Fega kulturhus

Han valde en svart Jungfru Maria som motiv, ersatte änglarna med kvinnliga genitalier och formade Madonnans blottade bröst med torkat elefantbajs. Placerade den stora målningen på två klumpar med avföring. Klart.

Då Chris Ofilis målning »The Holy Virgin Mary« visades som en del av samlingsutställningen »Sensation« på Brooklyn Museum of Art i New York 1999 tog det hus i helvete. New Yorks dåvarande borgmästare Rudolph Giuliani kallade målningen för »sjuk«. Chris Ofili var praktiserande katolik men anklagades ändå för att kränka andras religiösa tro.

Efter två månader smetade en äldre besökare vit färg på målningen. Då tvättade personalen snabbt och effektivt av färgen och den kunde visas igen. Sen stämde man Rudolph Giuliani, som hotat med att dra in stadens bidrag till museet på grund av konstverket.

Brooklynmuseets envetna försvar av konsten har lite att göra med den undfallenhet som svenska kulturinstitutioner visat den senaste tiden.

Först var det Kungliga Operans reklamaffisch för Mats Eks »Svansjön«, där den svarte dansaren Clyde Emmanuel Archer porträtterades med en vit fot tryckt mot sitt huvud. Ett kärleksmöte mellan svanen och prinsen, föreställde det. Rasistiskt, blev domen i sociala medier. Efter massiv kritik från bland andra Adam Tensta tog Operan bort affischen. Och lät som vilken medietränad svensk dussinpolitiker som helst:

»Vi är glada att Adam Tensta med flera har valt att lyfta bilden och välkomnar ett fortsatt samtal om kulturens och bildens roll i samhället.«

Sen var det konstnären Makode Linde, också han svart, som får använda titeln på sin kommande utställning »Negerkungens återkomst« inne i utställningen på Kulturhuset i Stockholm, men inte ute på stan. På affischerna. Det riskerar att legitimera ett rasistiskt uttryck, menar kulturhuschefen Benny Fredriksson.

Institutionerna, och särskilt Fredrikssons, har fått rättmätigt med spö av debattörer. Vilket spätts på av att han inte gärna vill ha Lars Vilks som gäst i lokalerna, men inte har något emot att använda honom som skribent i en av Kulturhusets kataloger. Flera hävdar identitetspolitikens haveri – här har vi två svarta konstnärer som inte har rätt att representera sin konst och sig själva så som de vill.

Ja, allt det här är såklart problematiskt. Men det finns en annan aspekt också, som handlar om kulturinstitutionernas uppdrag med att nå ut. Om de nu menar allvar med det. Makode Linde kan stå med megafon och skrika »Negerkungens återkomst« i sitt utställningsrum på Kulturhuset bäst han vill, de som eventuellt kommer lyssna vet redan allt om appropieringsprocesser.

Men de andra då, de konstovana? Nej, de hittar självfallet inte in. Och gör de det kommer de på sin höjd till museishoppen där de kan plocka hem verk som en gång skavde och sa något i form av en behändig kylskåpsmagnet. En Chris Ofilis Jungfru Maria. Fri från spillning, renons på mening, men jävligt snygg att hänga på kylen.

Institutionerna kan sitta där med sina tillgänglighets- och mångfaldsmål, de kommer de ingen vart med om de inte också tror på människors förmåga att tänka.