Fel att unga inte ska lämna Järva
Att motivera en ny teaterskola i ett utsatt område med att ungdomarna inte ska behöva flytta blir snett.
Toppbild: Sara P Borgström
Det kan ibland vara både rätt och nödvändigt att ta till drastiska åtgärder för att åstadkomma en förändring. Det kan också vara förrädiskt enkelt att göra fel fast syftet är gott.
Hur vi ska få bukt med den allt större och alltmer cementerade segregationen och det kulturella utanförskapet när ett område där jag allt oftare anser att det som tycks vara rätt att göra i själva verket blir fel, och det som tycks vara fel att göra blir det rätta.
Steg ett i att kunna navigera i detta är att svara på följande grundläggande fråga: Är det okej att stora grupper i samhället lever och verkar segregerat, geografiskt, språkligt och socialt, så länge de själv har valt det?
Mitt svar är nej. I samhället behöver vi leva och verka tillsammans så blandat som möjligt. Det spelar nämligen roll för vilka värderingar och normer som får fäste och det spelar roll för vilka livsval man får och gör.
För många år sedan när jag skulle vara med och starta upp en ny högstadieskola i ett område där en majoritet av invånarna hade utländsk bakgrund var jag övertygad om att så länge en skola har hög kvalitet på undervisningen och säkerställer att eleverna får den utbildning de har rätt till, spelar det ingen roll var skolan ligger. Jag tänkte att innehållet var vad som spelar roll, inte platsen.
Jag hade fel. För att växa som människa behöver man möta andra människor, inte lika dig själv utan olika dig själv. Eleverna på min skola var tonåringar, den tid i livet då unga söker sin identitet och tillhörighet, men många av dem hade inte sett något annat än sitt bostadsområde där vänner, klasskamrater och grannar hade samma icke-etniskt svenska bakgrund som de själva. Ett område fullt med möjlighet till spegling inåt, men i stort helt utan fönster utåt. Det bekräftar och förstärker bara en “vi-och-dom”-syn på livet.
Vid två tillfällen på kort tid har jag haft anledning att tänka på mina gamla elever och mitt omprövande av att inte behöva vidga geografiska eller sociala gränser, så länge som samma kvalitet finns i det som erbjuds invånarna i förorterna såväl som utanför dem.
I det ena fallet handlar det om planerna på att till hösten 2024 starta en skådespelarutbildning i Järva. Olof Hanson, konstnärlig ledare på Kulturhuset Stadsteatern Husby, säger i en intervju för lokalpressen att: "Unga från orten som drömmer om att bli skådespelare ska inte behöva lämna Järva."
Jag undrar om han själv förstår vad han säger. Att lämna Järva är precis vad de behöver göra. Jag letar upp beskrivningen av skådespeleri på Stockholms konstnärliga högskolas hemsida och läser att det är ”konsten att leva sig in i hur andra människor tänker, känner och handlar under specifika omständigheter och att medvetet kunna gestalta tankar, känslor och skeenden med sin röst och sin kropp.”
För att utvecklas, personligt såväl som konstnärligt, krävs det att bli utmanad. Vad kan då vara bättre än att vistas i miljöer där man sällan är, med människor man inte träffar annars.
Integration, gemenskap och tillhörighet börjar med att öppna upp sammanhang och mötesplatser för dem som varit exkluderade. Det är feltänkt att i välvillighetens namn förutsätta att unga vill eller behöver vara kvar i utsatta områden.
***
Läs även: Fristående kurser är inte alls trams
