Feministisk film förtrollar Italien

”Det räcker med en örfil, men den ska vara hård.” Så instruerar den sängliggande åldrade fadern Ottorino sin son Ivano i hur han ska tukta hustrun Delia. Allt handlar om att visa vem som bestämmer; mannen, männen.  

Vem som sköter om den gamle svärfadern, där i sängen? Delia förstås. Utöver det tar hon hand om de tre barnen och alla hushushållssysslor. Det är hennes roll i hemmet, i livet. En roll hon delar med miljontals andra italienska kvinnor, år 1946, då filmen utspelar sig – och med kvinnor världen över. Även nu. 

– Jag ville göra den här filmen för att sätta in saker i sitt sammanhang, för att lära dagens unga kvinnor och män om historien, om vår kamp och om att mycket av det som sker i dag har sina rötter i ett djupt patriarkalt samhälle, säger Paola Cortellesi i en intervju med italienska Coriere della Sera. 

Det finns alltid en morgondag är hennes debut som långfilmsregissör, vid 50 års ålder. Hon spelar också själv huvudrollen som den kuvade, men i slutändan ändå okuvliga, hemmafrun Delia.  

Filmen är helt i svartvitt, ett strategiskt val. När Delia och de andra hemmafruarna hänger tvätt på hustaket är blinkningen till Ettore Scolas En alldeles särskild dag tydlig. Men Paola Cortellesi låter i motsats till Scolas Antonietta (Sophia Loren) inte Delia förbli ett offer, fjättrad i kvinnorollens bojor.   

Delia tar ströjobb i olika butiker och gömmer en del av pengarna i behån. Hon pratar med sin ungdomskärlek, mekanikern Nino, och med de amerikanska soldaterna som finns överallt på Roms gator och med väninnan Marisa. Italien är utslitet och utfattigt efter kriget, men där finns också hopp om en ny tid, även för kvinnorna. Delia är fast besluten att för första gången i sitt liv gå och rösta, i  det stundande valet mellan monarki och republik. Och hon är ännu mer besluten att skydda sin dotter Marcellas intressen – till vilket pris som helst.  

Filmen växer, letar sig ut ur hemmet, tar oväntade vändningar.  

Där finns kraft och där finns, som alltid i Italien, skönhet. Månskäran över Rom, hemliga leenden, dans i sovrummet och stulna kyssar. Inget är enkelt, inget är givet. 

– Det här en historia som berör alla, om patriarkatet, om våld i hemmet men också om kärlek. Jag kunde aldrig ana att den skulle få ett så stort genomslag, säger Paola Cortellesi. 

Sedan filmens premiär i fjol har hon rest landet runt för att tala om filmen och möta folket, stöttad av maken Riccardo Milani, regissör och scenograf. 

– Han är min största supporter. Jag älskar honom. Men man måste inte älska manssamhället, säger Cortellesi. 

Hon pekar på hur allt hänger samman med det förflutna – från dagens kuttersmycken i italiensk tv, unga lättklädda flickor intill äldre påklädda herrar, till alla mord på kvinnor av närstående män.  

– Det har blivit dags för oss kvinnor att säga att det räcker nu. 

På filmfestivalen i Rom i fjol vann filmen tre priser och nu kommer den till Göteborgs filmfestival, liksom huvudpersonen och regissören Cortellesi själv.  

C’è ancora domani, som är den italienska titeln, hyllas av en enig kritikerkår. Det är den mest sedda filmen i Italien 2023 och den nionde mest sedda någonsin i landet.  

Paola Cortellesi tillägnar den åt sin dotter Laura men också åt alla kvinnor världen över.  

– Att höra publiken gråta och skratta och applådera, det betyder allt för mig, säger hon. 

Ett möte med publiken minns hon särskilt väl. Det var en 90-årig kvinna som kom fram, omfamnade henne och sade: ”Jag brukade vara Delia. Men det är jag inte längre."

***

Läs även: Bara det bästa åt mattes lilla älskling

Läs även: Flådigt direktspår till Pompeji