Festen fortsätter

»Där är sladden, du måste sätta i sladden.«

Receptionisten ler. Johannes Brost är nybliven datorägare och får inte uppkopplingen att funka på ­hotellet. Han ler tillbaka. Både förläget och stolt. Skyndar iväg för att tio minuter senare återvända från hotellrummet utan att ha lyckats hitta en flygbiljett i sin e-post.

Ett par kollsamtal där han vankar fram och tillbaka i iskylan på trottoaren utanför, varmrökandes en cigarett medan gråhimlen över Göta älv ser ut att när som helst falla ner över honom.

Det är dagen efter i Göteborg. Dagen efter Göteborg filmfestivals invigningskväll där den redan prisade filmen »Avalon« var öppningsfilm. Röd matta, ryggdunk, skratt och nervositet. Huvudrollsinnehavaren Johannes Brost satt nära duken med resten av filmteamet. Knödde sig ändå ut ur den fullsatta salongen innan filmen startade för ett sista nervösbloss. Satt sedan halvt paralyserad av att se sitt ansikte så nära, så stort, så länge.

– Det blir obegripligt, omöjligt att se sig själv på ett objektivt sätt. Där är jag, men är det jag?

Han kom i säng efter två, något som nästan aldrig händer numera. Johannes Brost har tröttnat på att stå vid en bardisk och skrika folk i öronen för att överrösta musiken. Han har lärt sig det han inte kunde på 80-talet – och det som rollfiguren Janne i filmen »Avalon« fortfarande inte klarar – att inse att festen är slut.

Men i går var kvällen hans. Nej, han vägrar att tala om revansch. Knappast heller comeback. Kanske en återkomst till där allt började: i de seriösa rollerna, långt bort från »Gäster med gester«-komik, ständig Joker i »Rederiet« och som säljande löpsedelsansikte.

– Jag är inte kaxig. Men jag är en jävligt bra skådis och det känns bra att få visa det.

Även i går kväll ömt nedtagen på jorden: Under en rökpaus från festen frågade en kvinna om han var i stan för att se på hockey. Johannes Brost skrattar med varma men trötta ögon när han återberättar. Åt det knivskarpa glappet, att man står i centrum i ena sekunden för att i nästa falla rakt ner.

– Jag svarade att jag var i stan för att se på en film.

Och falla, det kan Johannes Brost. Vi pratar om fängelsestraffet för narkotikabrott på 80-talet, han gör sitt jobb och berättar – »det ingår i mitt jobb att prata och jag har inget intresse av att förställa mig« – men han är utled på ämnet. På att det som hände för snart 30 år sedan klibbar fast. Att han aldrig blir helt fri från bilden av en party­pajad pajas.

Den nya datorn gjorde honom skräckslagen först: han som knappt varit ute på nätet såg plötsligt vad som skrivs därute. Att han misshandlar folk, super, knarkar och lever på bidrag. Hantering? Att lägga ner vapnen. Inse att det inte är någon idé att försöka komma med moteld på nätet. Alldeles nyss braskade en kvällstidning på med att han jagas av Kronofogden och lever på pengar från Försäkringskassan.

– Jag har en gammal skatteskuld som jag kommer att ha betalat av nu i vår. Det är allt. Några bidrag lever jag inte på, säger Johannes Brost och gör analysen att den som är på väg upp ska skjutas ner, enligt kvällspressens logik.

Det finns inte ett spår av tyck-synd-om-mig i hans ansikte. Tvärtom ett jävlar anamma och en förvåning över sin uppflammande ilska när han återberättar etiska övertramp i media. Han spelar upp ­scener, om hur han ringt upp och skällt – och faktiskt fått rätt i Pressens opinionsnämnd när han blev utpekad som »Rederiet«-stjärnan som misstänktes för hustrumisshandel.

Nu står morgontidningar, tv och radio plötsligt i kö för långintervjuer. Porträttfotografering för blankt magasinspapper. Hur känns det? Att det passar att vilja prata med dig nu?

– Jag är uppriktigt glad över uppmärksamheten eftersom det handlar om en bra film. Jag fattar att ni hittar en vinkel, att det ser ut som om jag gör något nytt nu, en comeback. Men jag ser det inte så. Jag är bara … jag är glad.

Han säger sig vara fri från bitterhet. ­Ilska är en annan sak, den kan ge kraft.

– Bitterhet leder till stillastående, att man vänder blicken inåt och dör. Och jag älskar att leva.

Skrattet finns där hela tiden. Det välkända brostska jättegarvet. Att spela fars, se människor slå sig på knäna av skratt, är inte lättviktigt. Tvärtom. Det var också genom att få kompisar att skratta under åren på internatskola i Osby som tankarna på att bli skådespelare kom. Ett mönster framträder: han hittade yrket genom skrattet, började karriären i allvaret, skrattade sig igenom huvuddelen och är nu tillbaka i allvaret.

Skrattfest rakt igenom har det såklart inte varit – »men jag har alltid levererat, aldrig misskött ett jobb«. Svårast var tiden efter det tio år långa jobbet som bartendern ­Joker i »Rederiet«. För första gången tystnade telefonen.

– Jag trodde att jag glömt sätta på mobilen, säger Johannes Brost och beskriver det som att han drabbats av »Joker-pest«, alltför förknippad med karaktären för att få nya tv- eller filmjobb.

Ett samtal kom till slut. Från regissören Ulf Malmros som erbjöd Johannes en roll i filmen »Bröllopsfotografen«.

– Han vågade. Och det är jag tacksam för.

Axel Petersén, filmen »Avalons« regissör, dyker upp med ljusgrå ringar under ögonen. De kramas, tackar varandra för i går och luften bubblar av »inte klokt allt som händer, nu ska vi till Berlins filmfestival också«.

När Johannes Brost spelade in »Avalon« hade han bara en vag känsla av att detta märkliga kunde bli något stort. Rollen som Janne är specialskriven för honom. Utan att avslöja för mycket så handlar filmen om en man med suspekt bakgrund som drar till Båstad för att hjälpa till med öppnandet av en nattklubb. En fruktansvärd händelse ställer allt på ända. En film om vuxna som aldrig blir vuxna. Axel Petersén beskriver filmen som ett hatkärleksbrev till 40-talist­generationen.

Vi talar om dessa åldrande män – för de är nästan alltid män – som poppar upp om somrarna i Båstad och Marstrand med sina »tjena, tjena, det fixar jag«. En kvinna i rollen som Janne? Knappast möjligt, tror Johannes Brost. Och skrapar man sig neråt kommer frågan om en kvinna hade kunnat leva det liv som Johannes Brost själv levt: ett rastlöst rock ’n’roll-liv med sena nätter, fyra barn med tre olika kvinnor, hoppande mellan teater, tv-serier, stå upp-komik och löpsedelsbomber. Och nu som en oväntad gummiboll in i stjärnljuset som 65-åring. Hade Johanna Brost kunnat göra samma resa?

– Nej. Sannolikt inte, villkoren ser inte likadana ut för kvinnor och män. Män kan leva på ett annat sätt, det är inte rättvist men så ser det ut, säger Johannes Brost som själv ibland undrat varför han inte stannat upp och stannat kvar, både i jobbet och i privatlivet.

– Rastlösheten är min akilleshäl. Men också min motor. Utan den som drivkraft hade jag inte kommit någonstans.

Han ångrar inget. Är osentimental kring sina misstag, de bärs med i ryggsäcken av erfarenheter. Att bli skådepelare var från början otänkbart med berömda skådespelerskan Gudrun Brost som mamma. De två flyttade från Lidingö till Skåne där mamman fick arbete. Pappan, författaren Sven Forsell, försvann nästan helt ur Johannes liv när han var två år och föräldrarna skilde sig.

– Kanske skaver något där, att jag aldrig upplevde en mamma-pappa-barn-familj. Det var jag och mamma, en otroligt stark kärlek, säger han och beskriver kärleken till sina egna barn som något självklart, men att han inte alltid funnits i de äldre barnens vardag.

Han lever ensam. Barnens födelsedagar och jular tillbringas med alla nya familjer samlade, »så långt ifrån en Norénpjäs man kan komma«.

2012 och en bit in i 2013 är bokade. Han syns i fem olika filmer i år, några är allvarsamma kortfilmer men också i filmen »Sean Banan inuti Seanafrika«, där han spelar en rasistisk diplomat i svensk folkdräkt. Återigen ett kast – det är som om han medvetet vill retas, ändra på bilden av sig själv eller trampa snett, nu när han äntligen fått visa sin mer allvarliga sida.

– Jag tänker inte så. Du vet, min 13-åriga dotter bara skrek när jag sa att jag tillfrågats om att vara med i den där bananfilmen. Och jag har aldrig varit i Afrika.

Vi står på trottoaren, frysstampar med fötterna och röker. Därinne väntar nästa intervju. Och nästa. På väg in i hotellfoajén slår han lekfullt till en morgontrött kollega och hojtar »kom igen nurå – vakna!« och sveper vidare.

– Det värsta jag vet är stagnation. Människor som har stannat inuti. En sådan blir jag aldrig.