Fiktiva lakejer

På valnatten 1976, när socialdemokraterna förlorat valet, frågade en reporter Olof Palme hur man tillbringar en förlustnatt.

– Man sover, svarade Palme. Nu ska vi äta lite pyttipanna, och sen ska jag åka hem och sova.

Nästan exakt samma ordföljd har statsministerns replik i filmen »Call Girl« på valnatten efter socialdemokraternas förlust. Det finns många sådana likheter mellan filmens partiledare och verklighetens. Mellan sanna händelser och filmscener. Att filmens statsminister har sex med en minderårig prostituerad har fått en av Olof Palmes söner att hota med att polisanmäla för förtal.

Regissören Mikael Marcimain och manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten har gjort en film inspirerad av Geijeraffären, säger de själva. Man skulle också kunna säga att de har gjort en film som väljer sida i en trettioårig diskussion om vad som egentligen hände. Men det vill de inte prata om.

»Vi har gjort en spelfilm, en fiktion. En thriller. Det är ingen dokumentär. Vi berättar ingen sanning. Det är ett konstnärligt verk. Har inga fler kommentarer«, skrev Mikael Marcimain i ett sms till TT Spektra förra veckan. »Jag förstår att frågan är intressant men vad var och en tar med sig från filmen kan man inte styra över«, kommenterade Marietta von Hausswolff von Baumgarten saken. Och den ansvariga utgivaren Pia Grünler har sagt att hon »aldrig tänkt i de banorna. För mig har det hela tiden varit uppenbart att det här är en fiktiv historia.«

Det krävs en del förkunskaper för att känna igen Olof Palme i »Call Girl«. Men filmen leder hela tiden in den som tittar på frågan om vem statsministern är. I scenen när han träffar fjortonåriga Iris är statsministern värdigare, snällare. Men framför allt är han hela tiden i bakgrunden. Man ska undra vem han är.

Dagen efter håller samma man tal på Sergels torg. Och om någon skulle missa att detta verkligen är socialdemokraternas partiledare så sveper kameran förbi valaffischerna med hans ansikte på.

Så är vi tillbaka i frågan hur mycket av verkligheten man får använda i konsten. I höst har Karl Ove Knausgård kritiserats för att i »Min kamp« lämna ut andras barn. Lidija Praizovic för att hon gör litteratur av sina Biskops Arnö-kursares klassbakgrund. Ulrika Kärnborg för att hon skriver en pjäs om källarfången Natascha Kampuschs historia.

Kärnborg, Praizovic och Knausgård använder sina perspektiv på verkligheten, för att berätta något större om samtiden. Konstnärer måste få välja den bästa historien. Kanske är det så Marcimain och von Hausswolff von Baumgarten ser på den gemensamma politiska historia de gör till sin. Att den bästa berättelsen om makt och korruption, om män som backar varandra, är den där Olof Palme finns med. Särskilt eftersom utredningen av Geijeraffären  saboterades och de som försökte visa sanningen utsattes för hot. Men medan Praizovic och de andra deltar i diskussionen om konstens gränser, undviker »Call Girl«-människorna alla former av samtal. Då ställer sig frågan om vad de egentligen menar i vägen för filmens berättelse.

»Call girl« har biopremiär den 9 november.