Filmen gör djupt intryck – men undvik hemsidan

Efter  att ha sett den suggestiva dokumentärfilmen Earth: Muted, som följer tre lantbrukarfamiljer i en dalgång i Kina, är det så mycket som vill skrivas. 

Först och främst fattigdomen. Att under en och en halv timme på ett nästan meditativt vis följa männi­skor vars levnadsstandard ter sig extremt enkel och avskalad, är också att påminnas om vilken resa vår del av världen har gjort på hundra år. Livet på den svenska landsbygden var på sina ställen precis lika dragigt, smutsigt och materiellt miserabelt. Det finns givetvis mängder med filmer som skildrar den typen av utsatthet i världen och värre. Men det är något med dessa kinesiska familjers envetna strävan och acceptans av livets hårda villkor som liksom sätter ens eget proppmätta liv, på toppen av Maslows behovstrappa, i blixtbelysning. 

Bönderna i den kinesiska dalen har det torftigt, arbetar hårt och tvingas av praktiska skäl leva åtskilda från sina barn. Samtidigt är de noga med att inpränta vikten av att studera, respektera kunskap och lärare och att eftersträva ett bättre liv. En morfar säger att han själv aldrig fick möjlighet att gå i skola, utan lärde sig själv genom att läsa tidningar och böcker. Det var för övrigt han som utvecklade metoderna för pollinering genom människor när han märkte att bina försvann från dalen. Denne mans – enda – önskan i livet är att hans barnbarn ska utbilda sig på universitetet och få ett bättre liv än vad han har haft. 

Tänk ändå, att ha EN önskan som man strävar efter i livet – och att den önskan gäller någon annan än en själv. Det är en svindlande kontrast till vår kultur i vilken människor snarare har tusentals önskningar i livet, varav nästan alla är mer eller mindre självupptagna. 

Det andra som gör djupt intryck i Earth: Muted är väl dess officiella ärende: att bina på vissa håll dör av giftiga bekämpningsmedel. Scenerna när det äldre paret som driver en päronträdsodling pollinerar hundratals blommor för hand är surrealistiska. De blir också existentiellt drabbande, eftersom pollineringen för hand är ett sisyfosarbete utan like.

Samtidigt fortsätter besprutningen av fruktträd. Odlarna är i en ekonomisk rävsax: utan bekämpningsmedel blir frukterna maskätna och kan inte säljas med förtjänst, men när även bina förgiftas påverkas avkastningen. En pikant detalj är att bönderna jobbar utan skyddsutrustning då de sprayar odlingarna. Det är svårt att se på utan att tänka på hälsoeffekterna.

Earth: Muted är ett stycke intagande och vackert filmad berättelse, som blir betydligt större och mänskligt djupsinnigare än att enbart ha ett klimataktivistiskt ärende. Som sådan vill jag varmt rekommendera den. Däremot vill jag avråda ifrån att gå in på filmens webbsida. Åtminstone om man vill behålla något slags inre upplevelse av de människor man just fått möta på ett finstämt och respektfullt vis. För så snart man börjat läsa deviserna på earthmuted.org och ser hur instrumentellt bolaget (eller vad det är) bakom filmen, Film and tell, förhåller sig, är det lätt att bli avkyld. 

Visst är det viktigt att rädda pollinerare och göra världen bättre. Vi är nog många som är bekymrade över bidöden. Men känslan av vad denna dokumentär har att berätta förtas av att få workshops, företagssamarbeten och Agenda 2030 nedkörda i halsen. 

Show don’t tell är en fin gammal dramatisk regel, som ju inte på något vis utesluter att insikt och starkt engagemang väcks hos publiken.