Filmens rituella favoritreligion

I februari 2013 skakades den katolska kyrkan i sina grundvalar. För första gången på mer än 700 år avgick en påve frivilligt, när den annars så konservative Benedikt XVI lämnade den Heliga Stolen tom. En månad senare tillträdde påve Franciskus, som charmade en hel värld med sin varma utstrålning och sina – i påvesammanhang – progressiva idéer.

Detta märkliga maktskifte står i centrum för filmen »The two popes«, där Benedikt (Anthony Hopkins) tar emot kardinal Bergoglio (Jonathan Pryce) – han som ska bli Franciskus – i sitt sommarresidens. De ideologiska kontrahenterna möts i ett alltmer förtroligt och oväntat roligt samtal om tro, gamla synder och kyrkans framtid.

Idén till filmen föddes när manusförfattaren Anthony McCarten (»The darkest hour«) besökte Vatikanen för fyra år sedan. Under en utomhusmässa med Franciskus var den nye påvens rockstjärnestatus påtaglig, och en skarp kontrast till gamle påven, som nu hade dragit sig tillbaka till ett kloster i Vatikanträdgårdarna.

– Benedikt var en traditionalist som gjorde det mest otraditionella man kan tänka sig, trots att han visste att han troligtvis skulle bli ersatt av en progressiv påve. Det var så jag fick idén om den här dialogen, som speglar en dialog som vi behöver ha i världen just nu där konservativa och progressiva glider allt längre ifrån varandra, säger McCarten.

För skådespelaren Jonathan Pryce var det en mäktig känsla att bli klädd i den vita påvedräkten, berättar han när vi ses på filmfestivalen i London.

– Den var oväntat bekväm, väldigt välgjord. Och hela påklädningsscenen är så viktig för filmen, för det är då Bergoglio första gången hintar om att han vill förändra påveämbetet. Han tackar nej till de  pråligaste plaggen och säger »karnevalen är slut«. Det är min favoritreplik, säger Jonathan Pryce.

I filmen skildras de två konklaverna 2005 och 2013, då kardinalerna samlades i Rom för att rösta fram en ny påve. Filmskaparna tog hjälp av experter inifrån Vatikanen för att fånga alla detaljerna i valprocessen.

– Jag tyckte att de var helt­igenom arkaiska och medeltida och helt underbara. Som att man drar en röd tråd genom alla de använda röstsedlarna, och hur de gör för att röken ska bli svart eller vit. Och de små röstkloten i trä som låter »klonk«. Det är ett fascinerande, uråldrigt regelverk, säger Anthony McCarten.

Det är lätt att begripa varför filmskapare lockas att använda Vatikanen som spelplats. Den pampiga arkitekturen och havet av pilgrimer på Petersplatsen; kardinalerna i rött siden och vita spetsar; schweizergardet i sina grälla medeltida uniformer – och den hemliga inre världen, dit bara den yttersta makteliten inom katolska kyrkan har tillträde.

– Det är ju en drömspelplats. Även jag som har varit praktiserande katolik i nästan 25 år har jättemånga frågor och jättemånga undringar: »hur går det egentligen till där inne, hur ser det ut, vad pratar folk om?«, säger Erik Helmerson, ledarskribent på Dagens Nyheter och före detta filmkritiker.

LÄS OCKSÅ: 6 gånger filmvärlden skildrat Påven på den vita duken

Han nämner »The young pope«, Paolo Sorrentinos febriga tv-serie från 2016 där Jude Law spelade en oförutsägbar och omstörtande påve, som ett exempel på hur det går att frossa i vatikankitsch.

– Den gick verkligen »all in«, med de här korridorerna där hemliga män skrider fram i långa röda klädnader – mycket viskningar, mycket konst och intriger och ritualer. Som regissör skulle jag älska att bara dyka ner där – kombinera fakta med lite kreativa konstnärliga gissningar, och skapa min egen Vatikan.

»The two popes« letar sig också in i Vatikanens hemliga rum, men dess skildring av själva påvegestalten skiljer sig mycket från Jude Laws skruvade despot. Regissören Fernando Meirelles (»Guds stad«) har i stället fokuserat på att framställa de båda påvarna som vanliga dödliga – två män som tampas med självtvivel och omgivningens förväntningar, precis som vem som helst.

Jag visar filmens trailer för jesuitprästen Ulf Jonsson, som tillhör samma prästorden som den nuvarande påven. Han blir förtjust över just detta, att påvarna framställs som »levande människor«.

– Det är viktigt att man får se att de också är människor som funderar och söker, och brottas med hur de ska agera och ta ställning. Jag har fått möjlighet att träffa påven, hemma i hans lägenhet, och han är helt enkelt en människa som alla andra som man kan sitta och prata med.

Men filmkonstens intresse för katolska kyrkan handlar inte bara om påven och Vatikanen. I Hollywood skildrades katolicismen länge som gatans religion, den som invandrarna hade med sig till USA – den kämpande arbetarklassens och den undre världens tro. I takt med att kyrkan har vuxit och blivit mer inflytelserik har perspektiven förändrats. I dag porträtteras katoliker på film ofta slentrianmässigt som översittare och maktmänniskor. I »Legenden om Tarzan«(2016), med Alexander Skarsgård i huvudrollen, spelar Christoph Waltz en ondskefull katolsk imperialist som stryper och piskar männi­skor med sitt radband – något som upprör katoliken Erik Helmerson.

– Här kan vi göra den här enkla och ibland fåniga tankeleken, att en muslim hade gått runt med något slags halvmånesmycke runt halsen som han tar av sig för att hacka ihjäl folk – det är ju totalt otänkbart.

Så varför kan man skildra katoliker så här?

– För att man tänker att en katolik alltid är en rik, vit man. Det är också en väldigt fördomsfull bild eftersom de flesta katoliker varken är rika eller vita, kyrkan är stor i Latinamerika och växer jättemycket i Afrika. Men det ses som ett harmlöst, halvrebelliskt sätt att slå uppåt, därför kommer man undan med vad som helst.

Det som framför allt karaktäriserar filmer om katolska kyrkan är den myllrande mångfalden. Katolicismen står för centrala skrämselelement i skräckfilmer som »Exorcisten« (1973) och »Omen« (1976); skojas med i vanvördiga komedier som »En värsting till syster« (1992) och »Dogma« (1999); och skapar existentiell ångest i dramer som »Priest« (1994) och »Calvary« (2014). Ibland finns det till och med plats för teologiska spörsmål och livsåskådningsfrågor, som i den franska filmen »Gudar och männi­skor« (2010), om munkar på ett kloster i Nordafrika som hotas av islamister.

De senaste åren har synen på katolska kyrkan färgats av pedofilskandaler, ett ämne som har skärskådats i en rad uppmärksammade filmer. »Spotlight«, som skildrar det journalistiska arbetet bakom avslöjandet om övergrepp och mörkläggningen inom katolska kyrka i Boston, fick en Oscar för bästa film 2016. Och för bara några veckor sedan fick »I Guds namn«, Francois Ozons hyllade film om liknande händelser i Lyon, svensk biopremiär.

Den Oscarsbelönade dokumentärfilmaren Alex Gibneys film »Den största synden« (2012) berättar om övergrepp på en katolsk dövskola i Wisconsin, där en präst utnyttjade 200 barn under 30 års tid. Fader Murphy riktade in sig på barn vars föräldrar inte kunde teckenspråk, vilket gav honom total makt över sina offer. Men Gibneys hårda kritik gäller inte bara en individ utan hela kyrkan.

– Att bli präst är ett sakrament, man blir något mer än en vanlig människa. Och det bidrar till att dessa brott får fortgå för kyrkan, denna familj av förmenta övermänniskor, ser sig själva som att de  står över oss vanliga dödliga, säger han.

»The two popes« handlar däremot inte om kyrkans problem – i stället använder den berättelsen om Bendikt och Franciskus för att berätta om tolerans och förståelse. Och kanske är det därför katolicismen har blivit filmskaparnas favoritreligion, för att den erbjuder lika många vinklar och vrår som en gotisk katedral, upplysta av såväl stearinljus som solstrålar genom färgat glas. Skådespelaren Jonathan Pryce vet i alla fall vad han skulle göra om han fick chansen att träffa påven:

– Jag skulle ge honom en kram. Jag hoppas att han kommer att bli road av vad jag har gjort i hans namn. Jag är inte alls religiös, men jag tror på filmens budskap: att vi måste riva ner murarna som skiljer oss människor åt. <

»The two popes« har svensk biopremiär den 13 december. Visas på Netflix från 20 december.