Filmfabrikens förbannelse

Efter storheter som Marcello Mastroianni och Marilyn Monroe är det i år Ingrid Bergman som pryder den officiella affischen för filmfestivalen i Cannes. Dessutom tillägnas Bergman en sektion i programmet, där bland annat Stig Björkmans dokumentär »Jag är Ingrid« får premiär. Välbehövlig uppmärksamhet, kan tyckas. Ingrid Bergman är förvisso trea på filmsajten IMDB:s lista över världens genom tiderna viktigaste skådespelerskor. Men minnet av hennes gärning börjar blekna, och det är nog många som behöver ledtråden »Casablanca« för att komma ihåg hur hon såg ut.

– Det är synd, för utan att någonsin ta ordet i sin mun var Ingrid Bergman en tidig feminist, en föregångskvinna från ett annat sekel som levde ett liv många i dag kanske önskar att de kunde få leva, säger Stig Björkman, författare och regissör.

Jo, Ingrid Bergman verkar ha varit en för sin tid exceptionellt modern människa. Redan som tonåring på 1930-talet tog hon kontroll över sin karriär, och valde film framför teater. Genom livet lyckades hon kombinera familj med ett dynamiskt yrkesliv, delvis genom att låta sina män ha huvudansvaret för barnen. Bergman var dessutom frispråkig om det mesta: bland annat om kärleksaffärerna med män som krigsfotografen Robert Capa och – i ett ökänt Oscarstal – om vilken av konkurrenterna hon tyckte borde ha vunnit den statyett hon själv knep 1975 för sin roll i »Mordet på Orientexpressen«.

Ingrid Bergman hade även en mycket modern relation till kameran – ett objekt hon talade om som en »vän« och »släkting«. Fadern Justus var från början fotograf och konstnär men sadlade om till framgångsrik kamerabutiksinnehavare. Från det ögonblick Ingrid föddes porträtterade han henne mer eller mindre dagligen, med olika stillbilds- och filmkameror. På så vis vande hon sig vid att posera, klä ut sig och avslappnat gestalta olika personligheter. 

När Ingrid Bergman sedan som tjugotreåring kom till Hollywood för att ingå i den legendariske producenten David O. Selznicks skådespelarstall gjorde hon snabbt klart att hon inte tänkte låta sig »typecastas«. I stället tjatade hon till sig roller som gick utanför mallen för Hollywoods insmickrande kvinnoideal; prostituerade, deformerade eller så kallade fallna kvinnor.

Ingrid Bergman ville heller inte bli någon hårdsminkad väteperoxidblondin med krångliga håruppsättningar à la Lana Turner. Hon vägrade noppa ögonbrynen och när förste maken försökte få henne att banta gömde hon kakburken i trailern och åt från den ändå. David O. Selznick var inte dum, han såg stora fördelar med denna för det artificiella Hollywood lite annorlunda image. Hans effektiva marknadsföringsapparat skapade således bilden av Ingrid Bergman som en naturligt vacker, osminkad, sympatisk, hälsosam och förnuftig ung kvinna – en importerad variant av den klassiska amerikanska granntjejen, the girl next door.

Det fungerade utmärkt. Även om Bergmans spelstil egentligen bara är snäppet mindre manierad än de samtida kollegernas är det i det närmaste omöjligt att hitta intervjuer med hennes kolleger där de inte använder just ordet »naturlig«. Även luttrade recensenter (inklusive författaren Graham Greene) svalde betet och skrev om Ingrid Bergman som naturlig. Den »naturligt« vackra kvinnan har dessutom blivit ett återkommande inslag i Hollywoods visuella lexikon: i dag ser vi henne i marknadsföringen av en stjärna som Jennifer Lawrence, och det är henne Julia Roberts (delvis självbiografiskt) spelar i filmen »Notting Hill«.

Vad ingen kunde förutsäga är i vilken utsträckning schablonen av Ingrid Bergman som just »naturlig« skulle komma att påverka hennes liv. Den hjälpte henne förvisso att bli en av Hollywoods genom tidernas största stjärnor. Men skulle även komma att stjälpa hennes karriär, och göra henne till föremål för en av århundradets stora amerikanska skandaler.

En dag under andra världskriget befann sig filmregissören Roberto Rossellini i en norditaliensk småstad då ett bomblarm ljöd och han tog skydd på en biograf. Filmen han hann se flera gånger innan anfallet var över hette »Intermezzo«, och dess kvinnliga stjärna var Ingrid Bergman. Ett decennium senare fick han ett brev av Bergman som sett filmerna »Befriande eld« och »Rom – öppen stad« och nu uttryckte sitt intresse för att få arbeta med dess regissör. Hon inkluderade dessutom de enda två ord hon kunde på italienska: ti amo.

Det tog inte lång tid innan Ingrid Bergman valde att lämna man och dotter i Los Angeles för Rom och Roberto Rossellini, som hon snabbt även blev gravid med. Deras affär kom att bli framsidesstoff i mer än ett år: Ingrid Bergman bombarderades med ursinniga brev från privatpersoner som bland annat jämförde henne med djävulen. I kyrkorna predikades det om synderskan Bergman. Klipp från hennes filmer raderades från skolmaterial, och det gjordes försök att förbjuda dem på moraliska grunder. Även på mer seriösa ledarsidor inspirerade händelseförloppet till en debatt om moral kontra personlig frihet. Kulmen kom då senator Edwin Johnson, en prominent person i svensk-amerikanska kretsar, höll ett mer än en timme långt tal i amerikanska senaten med syftet att få igenom en resolution som skulle förbjuda Ingrid Bergman att någonsin sätta sin fot på amerikansk mark igen.

Allt detta kan i backspegeln framstå som smått absurt. Men som filmvetaren James Damico visat var det just Bergmans naturliga image som låg till grund för skandalens dimensioner. Ingrid Bergman var ju ingen neurotiskt glamourös stjärna i ett isslott, hon var allas vår Ingrid – den typiska amerikanska granntjejen. Vilket fick hennes många fans att reagera som om det vore deras egen, snarare än grannens, partner som lämnat dem.

Inte bara privat utan även yrkesmässigt skulle den fabricerade naturligheten bli så väl Ingrid Bergmans uppgång som hennes fall. Liksom alla andra hade Roberto Rossellini, i någon mån även Bergman själv, accepterat klichén om henne som en icke-affekterad skådespelare. Hon torde därför vara väl lämpad för hans neorealistiska italienska lågbudgetdramer.

Förhoppningarna var alltså höga när paret, med horder av paparazzi i hälarna, gav sig av till ön Stromboli för att spela in sin första film ihop. Problemet var att Rossellini, som vanligtvis arbetade med amatörskådespelare, tog naturligheten till bristningsgränsen. I hans filmer var en stor del av innehållet improviserat. Produktionsbesluten fattades i sista stund, utifrån regissörens fingertoppskänsla och dagsform. Utan styrning eller ordentliga scenanvisningar knöt det sig för den klassiskt skolade Ingrid Bergman, som fick svårt att prestera.

– I »Europa 51«, hennes andra film med Rossellini, spelar Ingrid en societetskvinna som är på ett cocktailparty, berättar Stig Björkman. Men när Ingrid vill ha repliker säger Rossellini bara att vadå, du har ju varit på cocktailparty, du vet ju vad man säger, du får hitta på det själv. Och Ingrid, hon blir bara osäker då. Hon vill ha ett manus. När hon ska vara riktigt naturlig, då går det inte.

Ingrid Bergman och Roberto Rossellini fick tre barn tillsammans, sonen Roberto samt tvillingarna Isabella och Isotta Rossellini. Paret gjorde, trots en del svårigheter, ett antal filmer ihop samt en ambulerande uppsättning av Paul Claudels oratorium baserat på Jeanne d’Arcs liv. Men mottagandet av deras gemensamma verk blev aldrig som de hoppats: både kritiker och publik påverkades av deras privata syndafall och omdömena förblev negativa. I mitten av femtiotalet reste Rossellini till Indien för att arbeta. Med sig hem därifrån hade han manusförfattaren Sonali Das Gupta, som var gravid med hans barn. Ingrid Bergman undrade – rättfram som alltid – om hennes make kanske ville skilja sig. Det ville han.

Efter skilsmässan fortsatte Bergman filma, främst i Europa – inte minst gjorde hon den oförglömliga mamman Charlotte i Ingmar Bergmans »Höstsonaten«. Hon gifte om sig med den svenske teaterproducenten Lars Schmidt, som hon ofta arbetade ihop med, och hon stod på scen i Paris, Londons West End och på Broadway i New York. När vännen Hitchcock frågade om inte Rossellini förstört hennes karriär svarade hon bara med ett skratt att det var hon som förstört hans, hon passade ju aldrig in i hans filmer. Men det är nog troligt att uppståndelsen kring Rossellini-affären och hennes fall från »jungfru till internationell slampa« (som kollegan Anthony Quinn uttryckte det) berövade Ingrid Bergman vad som hade kunnat bli ett långt, fortsatt framgångsrikt liv i -Hollywood. 

För det kreativa paret Bergman/Rossellini kan det emellertid vara dags att få upprättelse. Att Cannes-festivalen i år tillägnar Bergman en hel sektion pekar på att något sådant är på gång. Välförtjänt kan tyckas. Som kollegan Michelangelo Antonioni uttryckte det i en intervju var kombinationen av de två »mer omaka än att föra ihop Helan & Halvan med en gorilla på en hängbro i Alperna«. Men, konstaterade han i samma andetag: »Deras filmer är förbisedda, jag är säker på att de i framtiden kommer omvärderas och anses mycket mer värdefulla än i dag.«

Ingrid Bergman 100 år

Ingrid Bergman föddes den 29 augusti 1915 och växte upp i Stockholm. Modern gick bort innan Ingrid hunnit fylla tre, pappan när hon var 13. I augusti skulle skådespelerskan, som dog i cancer 1982, ha fyllt 100 år. Då återutges självbiografin »Mitt liv« på svenska, och Stig Björkmans dokumentär »Jag är Ingrid« får svensk biopremiär. Ingrid Bergman är känd för filmer som »Casablanca« (1942), »Klockan klämtar för dig« (1943) och »Notorious!« (1946).

Filmen om Ingrid

I Stig Björkmans film »Jag är Ingrid« får vi följa Ingrid Bergman genom hennes egna bilder, filmer och dagboksanteckningar. Från Stockholm, där Bergman inträdde vid Dramatens elevskola som 18-åring, till Hollywood, där hon bland annat arbetade med Alfred Hitchcock, Gary Cooper och Humphrey Bogart. Stig Björkman har tidigare skildrat bland andra Lars von Trier, Joyce Carol Oates, och så den andra stora Bergman (Ingmar).