Filosoffajten

Upplysningens inre kärna var att något sker med den yttre världen när den med hjälp av vetenskap och öppenhet blir belyst och avförtrollad, skrev Malte Persson i en artikel i Expressen den 22 april: »Tillgänglig för var och en när mörkermän och svartrockar inte kan beslöja den med myter.« Men sedan något decennium har upplysningsarvet börjat angripas. Och de sent nyvakna upplysningsvännerna har ett problem, skrev Persson: de skiljer inte på »upplysningen som historia och ideal«, och positionerna tas i anspråk av politiska ideologier. Och Lena Anderssons försök i sin bok »Om falsk och äkta   liberalism« att metafysiskt förankra liberal naturrätt var enligt Persson logiskt ohållbar, och missade »upplysningens blinda fläck« – att också tron på förnuft och framsteg kan bli en förblindande myt. Och hos Andersson »anas ständigt övertygelsen att alla skulle tycka exakt som hon om de förmådde tänka rationellt« och att det var »deras fel om de inte övertygas om att postmodernismen förstört längdskidåkningen, råbiffen och de naturliga frisyrerna«. Andersson ingick i en tankeriktning som omtolkar upplysningen som ett »identitetspolitiskt vi-mot-dem«.

Lena Andersson dementerade det senare i Expressen, men skrev att »den förminskande karaktäristiken är av annan art, mot den går det inte att försvara sig«. Persson »målar hätska karikatyrer i sina återkommande avfärdanden av mig och det jag skriver. Mitt förstånd förefaller krympa för varje år«. Hon skrev att Persson dessutom gav en missvisande bild av hennes bok: »Jag argumenterar för att liberalismen behöver grundas filosofiskt, i tänkandet om varat, inte i vetenskap och empiri.«

Andersson skrev att upplysningens blinda fläck knappast var okänd för henne: »Problemet uppstår när människans filosofiska fundament upplöses i nihilism och solipsism, något som kännetecknar vår tid.«