Flådigt direktspår till Pompeji

Det är något visst med att stiga upp tidigt en söndagmorgon, gå ut på Roms gator, omgiven av levande historia, och i mobilen ha en tågbiljett till en svunnen, återfunnen civilisation.  

Jag tar en cappuccino på Bar dei Penitenzieri, Botgörarnas bar, med Sankt Peterskyrkan och hela himlen runt hörnet. 

Sedan upp på vespan, mot centralstationen Roma Termini. 

Väl igenom myllret av romare, turister och ficktjuvar, når jag det väntande tåget, Freccia Rossa – Den Röda Pilen.  

Att införa direkta snabbtåg mellan Rom och Pompeji är en del av regeringen Melonis plan för att göra Italien ”bäst på allt”. Det uttalade målet är att italiensk kultur ska främjas, på alla sätt. Därför har man infört en ny lag som innebär att turister som förstör kulturmonument  eller flyger med drönare på historiska platser straffas hårt.  

En kvinnlig turist från Schweiz klottrade sina initialer på Colosseum, men blev filmad och riskerar nu fängelse samt böter på motsvarande 180.000 kronor. Även klimataktivister som hällt kol i Fontana Di Trevi och vid Spanska Trappan kan räkna med hårda straff. 

Kulturarvet ska skyddas – liksom det italienska språket. Därför vill regeringen införa skyhöga böter på upp till en miljon kronor för den som använder engelska ord i officiell kommunikation på skolor och universitet, myndigheter och andra institutioner. 

Att samtidigt satsa på projekt som snabbtåget till Pompeji ger positiv publicitet, framförallt utomlands. I den inhemska debatten har däremot kritiska röster påpekat att det vore mindre symboliskt men mer behövligt att höja standarden på slitna, sunkiga lokaltågen där det arbetande folket trängs morgon och kväll.  

Trots invändningarna invigdes i somras den nya tåglinjen med pompa och ståt. Förutom premiärminister Giorgia Meloni och kulturminister Gennaro Sangiuliano fanns även Luigi Ferraris på plats, vd för Ferrovie dello Stato, Italiens SJ. Med på resan var också Gabriel Zuchtriegel, direktör för staden som ödelades i Vesuvius utbrott 79 e Kr men reste sig ur askan, likt en fågel Fenix som turister från hela världen vill se. 

För mig som besökte Pompeji senast som 21-årig student på tågluff blir denna resa en ny upplevelse. Luftkonditionering, dagstidningar och välkomstdrink. På storbildsskärmar ges en introduktion till utgrävningarna i Pompeji. Efter bara en timme och 47 minuter anländer vi. De som inte har råd får färdas långsamt med regionaltåg och byta i Neapel, för dem har inget förändrats.  

Desto nöjdare är två silverhåriga engelska donnor som strosar framför mig längs de gamla gatorna, förbi torget där de politiska rådslagen hölls till bordellen med väggmålningar som lämnar mycket lite åt fantasin. Damerna fotograferar och fnissar medan en japan riskerar livet (och böter, ja) för en selfie på en farligt hög pelare. 

Jag strosar vidare, tänker att jag var här som 21-åring för 30 år sedan – ett ögonblick bort. Om 30 år till, som 81-åring, var är jag då? Grånad och vissnad eller redan borta, aska jag med, likt Pompejis offer?  

Vesuvius hotfulla profil påminner om livets förgänglighet och den antika bordellen om att det är lika bra att njuta medan vi kan. Således beställer mitt sällskap och jag en braklunch och dricker ett vitt lokalt vin; det är utsökt, druvorna trivs fint på Vesuvius sluttningar. 

Klockan 18.40 går tåget tillbaka till Rom.

***

Läs även: Meloni vänder blicken mot väst

Läs även: Nu är det Meloni som bestämmer