Fler ankor under sågen

Hur känns det att få riktigt dålig kritik? Fråga Damien Hirst, eller varför inte Malou von Sivers. Förra veckan hamnade de båda under den fruktade sågen.

Den världsberömde konceptkonstnären, som vanligtvis anlitar assistenter för att sänka ned hajar i formalin och klä dödskallar i diamanter, ställer för första gången ut egenhändigt målade tavlor. Utställningen äger rum på traditionstyngda museet Wallace Collection i London.

Efter vernissagen sammanfattade The Independents recensent Tom Lubbock den engelska konststjärnans talang som målare: »Jag säger inte att Hirst är helt hopplöst dålig. Men jag säger heller inte att han är något vidare bra.«

Få har väl kunnat undgå uppmärksamheten kring Jane Magnussons sågning av »Nyhetsankorna« i Dagens Nyheter. Malou von Sivers och hennes brunch-showande TV4-kollegor genererade till och med ett kvällstidningslöp.

Vi var många som skrattade åt Magnussons recension förra tisdagen. Sågningar är en uppskattad journalistisk genre. För det är väl en genre?

– Ja, det tycker jag man kan säga. I vissa sammanhang är det en väl inarbetad form, till exempel inom engelsk teaterkritik där recensenterna tycks konkurrera om vem som kan vara mest elak, säger Thomas Anderberg, aktuell med boken »Alla är vi kritiker« till vardags musik- och litteraturkritiker på Dagens Nyheter.

Går det att definiera begreppet sågning? Skiljer det sig från en negativ recension?

– Independents text om Hirstutställningen är inte en sågning, utan en genomförd recension. Den innehåller positiva omdömen, säger Anderberg.

Independentskribenten menar att verken är så dåliga att de aldrig hade recenserats på kultursidan om det inte vore för Hirst framstående position.

Thomas Anderberg definierar begreppet sågning som »ett generellt avfärdande utan positiva graderingar«, ungefär som den text Jane Magnussons skrev om »Nyhetsankorna«.

– Ibland har man goda skäl att såga. Det är mycket möjligt att Jane hade fog för det hon skrev.

Jane Magnusson har för vana att anteckna allt som händer under en föreställning, vilket hon gjorde även den här söndagen på Berns.

– Jag tänkte att det kanske skulle bli bättre i andra akten, men det blev det inte. Jag funderade, hur ska jag skriva om det här? Jag brukar försöka finna några positiva detaljer att utgå i från. Men den här gången fanns det inga sådana, säger hon.

Sågningar kan visa på en engagerad recensent. Men de kan också vara ett symtom för en försvagad och sensationslysten press.

– Klimatet blir ständigt yvigare och hårdare, menar Kjell Häglund som själv startade sin journalistkarriär genom att såga Susanne Alfvengren i Gotlands Tidningar.

I början av 90-talet stängdes han av från Aftonbladet Nöje efter att ha kallat Lena Philipsson »hysterisk bondkärring«.

Det händer att Häglund plockar fram motorsågen även idag. Men i stället för att ge sig på överskattade popmusiker, bekämpar han nu samtidens acceptans för »aningslös nyandlighet« och fenomen som kungahuset.

I våras satte den amerikanska tidskriften Newsweek tv-stjärnan Oprah Winfrey på omslaget med rubriken »Crazy Talk«. Den närmast kungligt upphöjda talkshow-värden fick ta emot sex sidor kritik för att hon sprider pseudovetenskapliga åsikter till den amerikanska tv-publiken.

– Oprah är svart, kvinna och har dessutom fått det amerikanska folket att läsa. En helig ko som det tidigare har varit fullständigt otänkbart att såga, säger Häglund.

Newsweekartikeln visar att den amerikanska pressen är beredd att pröva vad som helst för att locka läsare.

Det finns journalister som bygger sina karriärer på att skriva sågningar, inte minst i England. I USA har litteraturkritikern Dale Peck under 00-talet gjort sig ett namn genom ett närmast urskiljningslöst sågande. Ingen författare går säker. Pecks mest citerade recensions-inledning lyder: »Rick Moody är den sämste författaren i sin generation.«

I Sverige, åtminstone i de stora morgontidningarna, tycks kritikerna vara noga med att vårda sin trovärdighet. En pålitlig kritiker är en bra kritiker.

Thomas Anderberg skriver nästan alltid om sina allra giftigaste formuleringar innan han lämnar texten till redaktionen.

– Jag vill inte riskera att framstå som lynnig. Hårda omdömen kan också skapa förväntningar hos publiken, man hoppas att få uppleva det jag beskrivit.

För en tid sedan fick Jane Magnusson i uppdrag att recensera en enmansföreställning i en förort. Istället för att skriva en negativ recension, valde hon att avstå helt från att skriva om showen.

– Jag tyckte inte föreställningen var bra, men att såga den i DN hade varit som att köra över en myra med ångvält, säger hon. Till skillnad från fallet »Nyhetsankorna« hade publiken som letat sig till enmansshowen inte löst dyra biljetter till ett välkänt nöjesetablissemang.

Men vad är då egentligen kritikerns uppgift? Hur ser balansen mellan konsumentupplysning och problematisering ut? Premiärnumret av »Album«, Norstedts nya boktidskrift, tycks ha tänt debattgnistan. Tidskriften har fått ta emot kritik för att den »gullar med litteraturen«. Kjell Häglund tycker att debatten är ointressant.

– Det finns en brist på lustläsning. Den seriösa litteraturkritiken på DN och Svenskan har varit för tråkig.

Thomas Anderberg har märkt en viss besvikelse över att hans bok »Alla är vi kritiker« inte handlar om dagspresskritik, möjligen är det ett tecken på att det saknas ved till debattbrasan.

»Nyhetsankorna« lades ned efter bara en föreställning. Enligt kvällstidningarna skedde det som en följd av Magnussons negativa recension. Man antydde ett mekaniskt samband, liknande det mellan Broadway och New York Times mäktiga teaterkritiker. I New Yorks teatervärld är det möjligt för en negativ recension att fälla en föreställning.

– Det stämmer inte att man la ned på grund av min recension, säger Magnusson. Om det hade varit en bra föreställning hade man fortsatt att spela.

Hur är det egentligen ställt med kritiken i Sverige? Vad kan en sågning ställa till med?

– I den svenska kritiken är recensenterna som gläfsande hundar på en kennel. Det kan kännas skrämmande när man går förbi. Men det är bara att fortsätta att gå, inget kan hända, menar Kjell Häglund.

Relationen mellan kreatör och kritiker kan se ut på många olika sätt. Kanske ska man akta sig för att underskatta kritikens makt. Sågningarna av Roy Anderssons andra film »Giliap« sägs ha varit anledningen till att regissören höll sig borta från långfilmsskapande i 25 år.

– Det händer att sågningar och andra starka negativa reaktioner leder till ett motstånd som håller liv i verket och skapar en andra våg av intresse, säger Thomas Anderberg. Som premiären av Stravinskys »Våroffer« i Paris i maj 1913 då den nydanande musiken skapade tumult i bänkraderna, eller det mediala förspelet till Anna Odell och hennes verk »Okänd, kvinna 2009– 349701«.

Möjligen står inte längre de värsta sågningarna att läsa på kultursidorna. »En kamera kan vara en penna, en penna kan vara en kamera« skrev Jan Gradvall i sin recension av Fleetwood Macs konsert på Globen förra fredagen. Gradvall menade att den mest levande skildringen av konserten inte formulerats av någon tidningsrecensent, utan av den person i publiken som från sin plats längst fram vid scenen filmat gitarristen Lindsey Buckingham med sin mobilkamera.

Några av Damien Hirsts verk från utställningen på Wallace Collection finns avbildade på nätet. Jag har sökt på Youtube men det tycks inte finnas några filmklipp från Nyhetsankornas enda föreställning på Berns. Men om nu Jane Magnusson visade gott omdöme, kanske Malou von Sivers och hennes showande kollegor ska vara tacksamma för det.