Fler cannes släppas in

Under de 35 år som gått sedan premiären för Ingmar Bergmans »Fanny och Alexander« har svensk film varit världsbäst endast på hemmaplan. Det kan Guldpalmen till Ruben Östlunds »The square« ändra på.

Festivalen i Cannes är en viktig värdemätare. Bergmans filmer fanns ständigt där, även om han själv höll sig borta. På hans tid var intresset för svensk film brett, framför allt Bo Widerberg hade en rad framgångar, även om han aldrig fick Guldpalmen.

Det fick inte Bergman heller, eftersom han under sin storhetstid inte ville delta i tävlingen. Festivalen visade gärna filmerna ändå. När den danske regissören Bille August tog emot priset för »Den goda viljan« 1992 var det en hyllning också till Bergmans manus.

Då var tomrummet efter Bergman redan stort, även om hans hyllade tv-filmer, som utanför Sverige ofta visades på bio, inledningsvis hade dämpande effekt.

Situationen liknade Zlatans sorti från fotbollslandslaget. De som steg fram ur den stores skugga hade inte lyskraft nog och svenska filmer blev sällsynta i de finaste festivalsalongerna. Veteranen Roy Andersson vann ett mindre pris i Cannes 2000 och självaste Guldlejonet i Venedig 2014. Men de nya filmskaparna hade svårt att ta plats.

»The square« förbättrar deras chanser.

I fortsättningen kan Ruben Östlund räkna med premiärvisningar i Cannesfestivalens paradbiograf, för den som en gång har blivit insläppt brukar vara välkommen tillbaka.

Då ökar möjligheterna också för andra svenska filmare. När världen håller ögonen på Östlund är det lätt hänt att även andra hamnar i blickfånget.

Tomrummet efter Bergman börjar äntligen fyllas. Må Zlatans självlysande efterföljare i landslaget inte dröja lika länge.