Fler lakritspipor åt svenska folket

Den amerikanska rapparen Raekwon blev förra veckan den senaste i raden av artister att fastna i den svenska narkotikapolisens finmaskiga nät. Under 2007 greps Snoop Dogg och året efter blev Busta Rhymes nedbrottad på sitt hotellrum i ett uppmärksammat polisingripande och hans sidekick Spliff Star greps. Mary J Blige ställde helt sonika in sin konsert på Hovet i Stockholm 2008 på grund av »tekniska orsaker«, men ryktet säger att hon varnades av sina kollegor. Sverige är ett dygdens förlovade näste. Poliserna har en tydlig taktik att statuera exempel med kända artister.

Det är ett tydligt besked: artister som tar droger är inte välkomna. Konsekvens: ett litet land som Sverige är ganska lätt att hoppa över i turnéplanerna och konsertarrangörerna får det svårare att locka hit internationella storstjärnor.

Narkotika är olagligt, men man kan ändå ställa frågan hur effektiv polisens punktmarkering av besökande hiphop-artister är. Hur prioriterat ska det vara att haffa folk på genomresa när de vita linorna sprids på snart varje toalett på Stureplan?

Teorin om förebildens inflytande på den lättledde individen står sig stark. Och ja, »Knark är bajs«, som Mobilisering mot narkotika myntade i en landsomfattande informationskampanj under 2000-talet. Men när det socialdemokratiska kommunalrådet Lennart Holmlund i Umeå nyligen skrev på sin blogg: »Låt kulturhuvudstadsåret i Umeå 2014 befrias från artister som knarkar och ta det i en sanningsförsäkran innan de anlitas för dyra pengar«, handlar det om något annat. Här speglas ett kulturförakt, vilket också påpekats av arga debattörer. Eller ska samma åtgärd krävas av journalisterna som rapporterar, scenarbetarna, eller alla besökare?

I Östersund vill kommunens utåtriktade ungdomsverksamhet Fältarbetsgruppen att Radio Jämtland ska sluta spela »knarkmusik«. I det här fallet åsyftas Nickelbacks låt »This Afternoon« där han bland annat sjunger: »Oh, looking like another Bob Marley day. Hitting from the bong like a diesel train.«

Och när en vän flög med SAS häromveckan och sjönk ner i stolen för att se den Oscarsprisade »The King’s Speech« blev han förvånad. När den nyblivna monarken George VI (Colin Firth) svor för allt vad tweedtyget höll blev det alldeles tyst. Kraftorden hade tagits bort. För våra barns skull.

Ett begrepp som ligger nära tillhands för att försöka förstå de här utspelen är moralpanik. »Benämning på överdrivna och stereotypa reaktioner på nya kulturfenomen som anses hota samhällets värderingar eller intressen. Termen användes ursprungligen för det brittiska etablerade samhällets reaktioner inför mods och rockers på 1960-talet«, enligt Nationalencyklopedin.

Håller vi på att förvandlas till ett mini-USA – dubbelmoralens förlovade hemland? Där villaidyllen förstärks med föräldragenerationens fulla vapenskåp, medan »fuckin’« ersätts med ett »freakin’«.

Det verkar nästan som så.

Under 2002 kom ett förslag i Europaparlamentet att lakritspipor och chokladcigaretter skulle förbjudas. Tankeledet att godis skulle förleda barn in i nikotinberoende har ett löjets skimmer över sig.

Fast med tanke på den moraliska panikens ständiga uppblossande fastnar skrattet lite i halsen.