Flykten

Pandora Halfdanarsons träningsfixerade man Fletcher cyklar flera mil om dagen men vill ändå inte äta maten hon lagar – den är för onyttig. »Det gör ingen nytta för någon annan än dig själv«, säger hon och försöker förklara att hans hälsosamma livsstil, som får honom att känna sig bra, inte innebär att han faktiskt är en bra person.

Pandora finns inte i verkligheten, hon är huvudfigur i Lionel Shrivers roman »Store bror« (Ordfront, 2015), men hennes analys kan vara vettig att hålla i huvudet då vi läser böcker som Magnus Torgebys nyutkomna självbiografi »Löparens hjärta«. Torgeby är ultradistanslöpare och föreläsare som bland annat gjort sig känd för att i flera år ha levt helt ensam i en kåta i skogen. 2002 porträtterades han i kortdokumentären »Löparen«. Nu skriver Markus Torgeby själv och i större detalj om löpningen och dess kuliss: uppväxten i ett frireligiöst hem på västkusten, tonåren som ung och lovande friidrottare, samt de fyra år han tillbringade ensam långt in i en jämtländsk skog med att just springa. 

Vi lever i en tid då asketism, extremsport och så kallad »clean eating« blivit livstilstrender. Överviktiga diskrimineras och nyligen visade en undersökning att många unga brittiska kvinnor skulle vara beredda att byta ett år av sin livstid mot att få vara smala. Inte underligt alltså att förlaget säljer in »Löparens hjärta« som något av en samtida hjältesaga. Enveten, fokuserad och med huden hårt draperad kring långa, spensliga muskler förhåller sig Torgeby stoiskt till världsliga problem som hunger, kyla och brist på pengar. Visst är hans livsval udda, men det faktum att han håller sig i så bra form och unnar sig så lite håller effektivt bilden av en konstig »excentriker« eller en psykiskt instabil person på armlängds avstånd.

Långdistanslöpning har dessutom, i likhet med andra extremsporter som triathlon, kommit att bli synonymt med en högpresterande, avundsvärd livsstil. Bland annat har Janet Johansson, doktorand vid Företagsekonomiska institutionen på Stockholms universitet, inför sin kommande avhandling intervjuat 24 näringslivschefer om träning. Där blir det uppenbart att dagens företagsledare inte markerar status med gamla tiders gräddtårtor, feta cigarrer och drinkvagnar på kontoret. I stället tränar man – hårt, ofta och länge. Cheferna ser sig dessutom som en förebild för andra anställda, hoppas på att dessa ska ta efter deras sunda livsstil och utgår ifrån att träningen kan påverka deras egen och kollegernas arbetsinsats. 

Även i modepressen där idrott traditionellt sett lyfts fram som en väg till viktnedgång eller en anledning att shoppa ny utrustning, har man börjat understryka de psykologiska fördelarna med att röra på sig. Bland annat publicerade tidningen Cafés modechef Daniel Lindström tidigare i våras en personlig text om hur han, under sin skilsmässa, tog till löpning för att komma till rätta med känslorna: »Vid varje tillfälle som fanns, morgon, lunch och kväll, snörade jag på mig skorna. Ofta sprang jag inte särskilt långt alls men det hjälpte ändå för att göra mig starkare i sinnet.«

Att detta är en hälsosam reaktion skulle nog de flesta läkare och psykologer skriva under på. Lindström lyfter själv fram ny forskning kring ämnet kynurenin som bland annat bildas vid stress och är skadligt för hjärnan. Vältränade muskler omvandlar kynurenin och hindrar det från att ta sig till hjärnan. Björn Hedensjö, psykologstudent och författare, konstaterar att den cartesianska världsbilden, med en strikt uppdelning mellan kropp och psyke, i dag är förlegad. I stället är det vedertaget att motion är bra för så väl fysiskt som psykiskt välbefinnande. Orsakerna är kemiska: att röra på sig har positiv inverkan på hjärnans kommunikation med signalämnen som dopamin, serotonin, noradrenalin och endorfiner och gör att det sker nybildning av celler i hippocampus, en hjärnstruktur involverad i minnesbildning och inlärning. Samtidigt normaliseras nivåer av stresshormonet kortisol, vilket ökar motståndskraften mot stress. 

I boken »The Temple of Perfection: A History of the Gym« (2015) kallar författaren Eric Chaline gymmet för en »kvasi-religiös plats« och det är nog så att den moderna hälsokulten ersatt vissa av de funktioner religionen tidigare hade. I Daniel Lindströms artikel framstår maratonlöpning till exempel som en version på gissling: en förvisso psykiskt smärtsam men egentligen ganska simpel metod för att känna sig bättre för stunden utan att de facto göra något åt sin situation. Hans text rymmer förmodligen inte hela berättelsen. Men den lämnar onekligen en del obesvarade frågor. Bör en person som efter 15 år bryter upp från sin livskamrat verkligen ägna all sin lediga tid åt att springa i stället för att prata – med sin exfru, sina vänner, en psykolog, ja nästan vem som helst? Och bör verkligen all psykisk smärta ersättas med fysisk? Måste inte vissa processer få göra ont även psykiskt? 

I Tennessee Williams pjäs »Katt på hett plåttak« försöker den alkoholiserade Brick Pollitt förklara för sin oförstående fru varför han dricker sig redlös: »Det är som en strömbrytare i mitt huvud«, säger han. »Det heta ljuset stängs av. Det svala ljuset slås på. Och så kan lugnet komma.« Markus Torgeby är inte den typ av stilist som tar till metaforer; i hans anslag låter det snarare så här: »Det är i det fysiska jag vill vara. Allt är enkelt då. Konkret. Mammas gråt finns inte. Allt handlar om att springa. Jag är ren.« Ordens innebörd är emellertid densamma som Tennessee Williams, och »Löparens hjärta« är en text som fullkomligt skriker av det psykologin kallar för »undvikandebeteende«.

För att slippa ifrån allt det som maler och skaver springer Torgeby in absurdum. Han springer flera mil för att komma fram till själva löpträningen och han reser till Tanzania för att springa med den lokala eliten. Han springer med spräckt fotvalv och han springer fast det är så kallt att kisstrålen fryser innan den träffat marken. Han springer så att näsblodet forsar och det börjar rycka i benen. Han springer för att han är duktig på att springa och gärna vill höra att han är det. Men framför allt springer han därför att löpningen är det enda som ger respit. Även om han själv undviker ord som »ångest« och »depression« är det uppenbart att han använder löpningen som andra tar psykofarmaka. »Jag vill lätta på trycket, men vet inte hur jag ska göra. Där uppe pågår ett konstant malande. Enda gången det blir tyst är när jag kör hårda intervaller eller springer ensam på Öckerös klippor.«

Därmed framstår »Löparens hjärta« som en extremsportens »Vingklippt ängel«, Berny Pålssons bästsäljande självbiografi om en ung flicka som försöker fly sin oro genom att missbruka alkohol, tabletter och (framför allt) skära sig. Markus Torgebys löpning är såklart mycket lättare att glorifiera än Berny Pålssons blödande kropp. Hans självskadebeteende ser ju hälsosamt ut. Men är det egentligen någon skillnad mellan en lovande idrottare som bantar ner sig till 53 kilo för att bli lika lätt som sina afrikanska kolleger, med följden att han inte klarar av att börja äta igen när det behövs, och en ung flicka som drömmer om att bli fotomodell och gör samma sak?

När Markus Torgeby sprungit färdigt kommer känslorna han inte kan hantera alltid tillbaka. Då mår han skit. Precis som vilken avtändande missbrukare som helst. Det är inte underligt. Medan han sitter i sin kåta och vänjer sig vid tystnaden ligger hans MS-sjuka mamma på soffan i barndomshemmet och väntar på döden. Att han flyr är förståeligt, men det är inte utan att man som läsare då och då får lust att ruska om honom och skrika att om han bara slutade tänka så förbaskat mycket på sig själv, sin egen kropp och vad han stoppar i den för att i stället ägna lite omtanke och medkänsla åt andra människor skulle han förmodligen må mycket bättre. Det verkar emellertid inte vara att rekommendera. När Torgebys morfar försöker tala honom till sans blir sonsonens reaktion våldsam – och fysisk.

Så småningom, faktiskt på inrådan av just morfadern, hittar Markus Torgeby någon att dela livet med, vilket också innebär en dörr tillbaka in i civilisationen. Numer bor han med fru och barn i en ombyggd fäbodvall med el och rinnande vatten. Han fortsätter emellertid att springa. Och när hans fru snällt frågar om han inte kan tänka sig att dra ned på löpningen till en gång per dag, svarar han med en defensiv variant på Pippi Långstrumps »så här brukar jag göra och det brukar bli så bra så«. En inspirationsföreläsare med en bakgrund som heroinmissbrukare skulle knappast komma undan med att svara, eller bete sig, likadant. 

Med tiden sällar sig Pandora Halfdanarson, huvudpersonen i Lionel Shrivers roman, till de rårisätande asketernas skara. När även hon får smaka på hungerns metallklingande sötma och, full av självgodhet, ser valkarna smälta bort så att »glasskopor av fett« gröps ur kring höftbenen inbillar hon sig, tillfälligt, att hon innanför lagren faktiskt hittat sitt rätta jag. I slutänden är hon emellertid en riktig hjälte, modig nog att inse att vem som helst när som helst kan glida in (eller tillbaka in) i apati, fetma och stillasittande. Vi är, som hon skriver, födda hungriga och vi suktar efter det vi inte har. Det är därför ingen vidare god idé att hänga upp sin självbild på kroppen och det den presterar. Det kan vara värt att begrunda när 22 000 personer en söndag i slutet av maj ställer sig på startlinjen till Stockholm Marathon.

Boken »Löparens hjärta« gavs nyligen ut av Offside Press.

Fakta | Löpning till varje pris

Förutom Magnus Torgebys nyutkomna självbiografi »Löparens hjärta«, porträtterades han 2002 i kortdokumentären »Löparen« av Peter Magnusson. Filmen går att se på youtube. Eric Chalines »The Temple of Perfection: A History of the Gym« kom i våras ut på Reaktion Books och Lionel Shrivers »Store bror« på Ordfront. Daniel Lindströms artikel »Löpningen tog mig genom mitt livs värsta kris« finns på Cafés hemsida.