Fokus på Armita Golkar

Det har stormat kring Armita Golkars båda arbetsplatser i höst: Karolinska institutet brottas med efterdyningarna av Macchiariniskandalen, och SVT:s »Fråga Lund«, där Golkar är en av fem paneldeltagare, har kallats »en kränkning av en hel lärdomskultur«. Ett magstarkt påstående, tycker hon, men hon hoppas att kritiken kan leda till en diskussion om vilken plats kunskap ska ha i samhället. KI:s kris berör henne mer.

– Det här är ett symptom på vad som kan hända när forskning styrs av prestige och jakten på uppseendeväckande resultat. Forskarsamhället och finansiärerna behöver skapa mer långsiktiga incitament.

Hon lutar sig tillbaka mot teakpanelen. Kaféet i Vasastan har kvar sin originalinredning från 1950-talet och ligger ett stenkast från Armita Golkars lägenhet. Senare på eftermiddagen ska hon ta med sin femåriga son till Amsterdam, där hon bedriver forskning i ett samarbete mellan Karolinska institutet och Amsterdams universitet.

Från mellanstadiet och hela vägen till studenten var hon övertygad om att hon skulle bli jurist. En vecka på juristprogrammet i Uppsala ställde allt på ända.

– Jag kände mig som fel person på fel plats.

I stället hamnade hon på grundkursen i psykologi i Göteborg. På orienteringskursen smällde föreläsaren upp en bild på hjärnan och sa: »Det här organet behöver ni bekanta er med, för det är grunden i att förstå mänskligt beteende«.

– Jag blev först provocerad. Var detta vad vårt beteende skulle reduceras till? Men så insåg jag att man måste börja i det grundläggande och sedan lägga till lager på lager av komplexitet. Då fastnade jag. Jag tar gärna den långa vägen, om det är vad som krävs för att förstå varför vi är som vi är.

De följande åren passerade hon fyra universitet och läste bland annat molekylärbiologi, genetik och neurovetenskap. Vid 23 års ålder hade hon dubbla examina i psykologi och farmakologi. Efter ett år som forskningsassistent gick hon till den internationellt erkände psykologiforskaren Arne Öhman, lämnade in en forskningsplan och bad att få doktorera med honom som handledare.

– Oftast är det kanske inte så det går till, men han gillade min forskningsplan. Jag ville undersöka hur vi kan komma över inlärda rädslor genom att kombinera mina fält – neurovetenskap, farmakologi och psykologi.

Armita Golkar blev emotionsforskare på KI:s Emotion lab. Just nu handlar hennes forskning bland annat om hur grupptillhörighet påverkar vår sociala inlärning. Människans evolutionära framsteg har varit avhängiga vår förmåga att lära av varandra. Förutom att vi kan överföra erfarenheter genom språket, räcker det att vi ser någon annan exempelvis bränna sig på en varm platta för att vi ska förstå att det är farligt även för oss. Golkar och hennes kolleger har kunnat visa att vi även kan komma över rädslor, om vi ser någon annan utsättas för det vi är rädda för.

– Men för att social inlärning ska fungera måste den vara selektiv. Vi kan inte kopiera andras beteende i blindo, det krävs avvägningar inte minst om vem vi ska ta efter. Hos djur avgör exempelvis social rang och släktband vems beteenden de ska kopiera. Jag ville studera om det finns liknande processer hos människor. Vad avgör vems erfarenheter som är relevanta för mig?

I ett experiment lät Armita Golkar och kollegan Andreas Olsson studenter från KI vara försökspersoner. De fick se på när en person fick en stöt i samband med att en viss bild visades, och lärde sig utifrån personens reaktion att bilden innebar smärta. Det som skilde Golkars experiment från tidigare forskning var att de som fick en stöt antingen var mörkhyade, eller ljushyade som försökspersonerna själva. Resultatet visade att den sociala inlärningen var mer effektiv när informationen överfördes mellan människor av samma hudfärg.

– Då hamnade jag direkt i ett träsk av åsikter som gick ut på att vi skulle vara biologiskt programmerade till rasism, vilket inte alls var vad vi hade undersökt. Att interagera med människor med en annan hudfärg är så pass nytt i mänsklighetens historia att det knappast kan ha drivit utvecklingen av grupptillhörighet.

Armita Golkar gjorde om experimentet med fotbollssupportrar från AIK och Djurgården. De preliminära resultaten är tydliga: en AIK-supporter lärde sig sämre från det han eller hon trodde var en Djurgårdssupporter och vice versa. Vad vi definierar som vår grupp verkar alltså vara inlärt och formbart.

– Att kategorisera människor till olika grupper har bidragit till att vi har kunnat samarbeta och ta oss framåt. Det ska vi ta vara på och utveckla. Men vi måste lära oss att parera baksidorna, och förstå vilka konsekvenser de kan ha, framför allt för dem som inte ryms i vår grupp. En negativ följd kan vara att vi diskriminerar människor som vi inte identifierar oss med.

Att en vit, manlig chef rekryterar andra vita män med liknande bakgrund behöver alltså inte bero på en avsiktlig diskriminering, men resultatet kan ändå bli en ojämlik organisation. Därför behöver man förstå vilka medvetna och omedvetna processer som ligger bakom de beslut som fattas.

– Därför har jag personligen svårt att avfärda kvotering, till dess att det underliggande problemet är löst. Om en ojämlikhet kommit till genom systematisk diskriminering, även om den varit oavsiktlig, så tycker jag att vi ska använda systematiska metoder för att motverka den.

– Vi måste utgå från det samhälle vi vill ha, och sedan låta kunskap styra hur vi uppnår det. Det är så vi har byggt grundpelarna till vårt rättssystem, till exempel. Ingen vetenskaplig forskning kan säga att människor är lika mycket värda eller att det är fel att döda någon – det handlar om värderingar vi kommit överens om.