Folkutbytet – kan Sverige verkligen vara Sverige med en annan befolkning? 

Hos de gamla grekerna fanns en berättelse om Theseus skepp, vars ruttnande delar succesivt ersattes med nya. Till slut återstod ingenting av det ursprungliga skeppet. Frågan var: Är det fortfarande samma skepp? I den franske författaren Renaud Camus verk förekommer en liknande parabel, som han kallar Lichtenbergs kniv: Om man först byter ut skaftet, och sedan bladet, är det fortfarande samma kniv? I samma anda frågar Camus: Kan Frankrike vara Frankrike med en annan befolkning? För honom är svaret: självklart inte.

I somras blev det ståhej när Jimmie Åkesson skrev att ett folkutbyte pågår i Sverige. Problematiskt, eftersom experterna kallar folkutbytet en högerextrem konspirationsteori. En dödlig sådan, till och med, då begreppet har anammats av diverse våldsverkare.

Folkutbytet föddes som le grand remplacement i huvudet på Renaud Camus. I en nyutkommen samling av det han skrivit och sagt kring ämnet, översatt till engelska under titeln The Great Replacement, säger fransmannen att folkutbytet varken är en konspirationsteori, eller ens en teori. Det är blott en observation av en förändring som vi alla kan se, men inte får prata om. Den-förändring-som-inte-får-nämnas. En Voldemort för vår tid.

Camus definierar folkutbytet så här: Där det en gång fanns ett folk, sedan århundraden om inte mer, finns nu ett eller flera andra. Inom loppet av en generation har en stor invandring lett till att de infödda fransmännen har skuffats undan av andra folk, som vi ska tro är minst lika franska som urbefolkningen, men som i själva verket håller fast vid sina gamla identiteter. Experterna (Camus hatade sociologer) bedyrar: Frankrike har alltid haft invandring! De återkommande ”oroligheterna” i ”känsliga områden” (Frankrikes svar på våra utsatta områden) har alltid förekommit. Frankrike är tryggare än någonsin!

Camus låter sig inte luras. Vad som drabbar Frankrike, och Europa som helhet, är inget mindre än en kolonisering, en ockupation. I stället för att göra motstånd har den slumrande europén lärt sig att välkomna sin egen utrotning, sitt utbyte, genocide by substitution (folkmord medelst utbyte).

Hur har detta gått till? Camus säger att deculturation (avkulturering) är en förutsättning för folkutbytet. Genom en undermålig utbildning – the teaching of oblivion (glömskans pedagogik) – har det franska folket berövats kunskap om sig självt, sin rika kultur, sin långa historia – kort sagt allt som binder fransmännen till ett arv, ett ursprung, något att försvara och bevara. Allt som gör deras nation till mer än ett namn, en stämpel i ett pass. Camus upprepar gång på gång: Ett folk som kan sina klassiker kommer inte att låta sig slängas på historiens soptipp utan motstånd. (Hur lät nu reaktionerna från vår kulturelit när regeringen kom med sitt förslag om kulturkanon?)

Vad händer med de som säger emot, som påpekar att kejsaren är naken? Rasist! Vik hädan! Det går nämligen ett spöke runt i Europa, och dess namn är Adolf Hitler. Här kommer vi in på ett annat av Camus patenterade begrepp: ”Hitlers andra karriär”, visserligen inte lika förödande som den första, men med mer långtgående följder. I sin andra karriär är führern vänd uppochned. Allt som ens vagt kan påminna om honom är strikt verboten – allt som vi i Sverige skulle brännmärka som att ”göra skillnad på folk och folk”. Rädslan för guilt by association med Den Onde lamslår oss och gör allt motstånd mot folkutbytet omöjligt. I sin nya skepnad som antirasistiskt slagträ har Hitler mer makt över oss än han någonsin hade i livet. Camus påpekar det ironiska i att den moderna antirasismen, förankrad i gaskamrarnas never again, har lett till att judar nu flyr från länder som Frankrike och Sverige.

Om folkutbytet bara är en observation, en benämning för en epok, likt ”den stora depressionen”, medger Camus att det han kallar global replacism kommer närmare en faktisk teori. Denna gör gällande att replacement (ersättning, utbyte) är det mest utmärkande draget för moderna samhällen. Originalet byts ut mot kopian, sanningen mot lögnen, mödrar mot surrogatmödrar, kultur mot underhållning, män mot kvinnor, människor mot robotar, infödingar mot utlänningar… Målet för the powers that be är att göra människor likadana, standardiserade. Det är den industriella revolutionen och Taylorismen dragen till sin spets, där människan är produkten – lika utbytbar som delarna till en T-Ford. Rotad i ingenting och ingenstans.

Vilka är då the powers that be, makthavarna som ligger bakom detta? Här blir det lite spretigt, lite allt och inget. Enligt Camus är både höger- och vänsterregeringar skyldiga. Vänsterns antirasister vill sudda ut gränserna mellan människor, vilket passar högerns finansiella särintressen som handen i handsken. Utbytbara människor är helt enkelt bra för business. Camus nämner George Soros, Davos, the Bank… Här börjar jag ana konturerna av en foliehatt på den åldrande fransosens kala hjässa. Fattas bara Bilderberg, Illuminati och rymdödlor för att fullborda verket.

Är folkutbytet något att ta på allvar? I slutändan blir det en definitionsfråga. Om ”svenskarna” och ”svenska folket” är alla som bor i Sverige, kan något folkutbyte per definition inte ske. Alla som slår sig ner här blir då en del av gemenskapen. Men är det verkligen så vi tänker? Är den som fick sitt medborgarskap i går lika mycket svensk som den vars släkt har bott på denna jordplätt sedan hedenhös? 

Renaud Camus har sin bestämda uppfattning: Fransman är något man föds till, något man ärver från sina förfäder. Utomstående kan tillkomma, av nöd eller av kärlek till Frankrike, men det är något som sker på marginalen. Ett folk är helt enkelt mer än ett medborgarskap och en vilja att bo på en viss plats. I själva verket är det väl så många av oss tänker – infödingar som invandrare. Fram tills nyligen var det en självklarhet.

Camus är som mest radikal när han uppmanar oss att lita på våra ögon, att inte alltid tro blint på vetenskapen, som håller oss i schack på ett sätt som Nietzsches dödförklarade gud aldrig kunde drömma om. Den vetenskap som säger oss att allt är som det alltid varit. Men om något ser ut att ha förändrats, kanske det också är så.

Kan Sverige vara Sverige med en annan befolkning? Tja – se dig omkring, och avgör själv.

***

Läs även: Nu är vi alla lika goda postmodernister

Läs även: Varför fortsätter Teatersverige att gulla med Brecht?