Briljant bulldozer

Jag var runt mina tjugo när jag satt med den tunna boken framför mig, ögonen uppspärrade. Det var någonting oerhört med det där, att hon stegvis förvandlades till en sugga. De styva hårstråna som växte fram på den unga kvinnans rygg, grymtningarna, mössen hon bet ihjäl för att få i sig sin dagliga ranson protein.

Att det var en dräpande (och profetisk, skulle det visa sig) satir över ett Frankrike i sönderfall, med en despot som lånade drag från Nationella frontens Jean-Marie Le Pen, brydde jag mig inte så mycket om just då. Jag kände bara äckel inför de kroppsliga groteskerierna.

I Marie Darrieussecqs debutroman »Suggestioner«, som kom 1996, behandlades flickan som ett svin av sin omgivning och blev ett svin själv. Det var logiskt i min värld då. Jag visste att utsattheten jag kände som ung kvinna, skulle förändra mig, jag visste bara inte hur.

Sedan dess räknas Marie Darrieussecq  till de mest hyllade franska samtidsförfattarna. Men hon är också kontroversiell, eftersom hon älskar att leka med schabloner. Och ständigt måste pilla på sitt plågade hemlands inrikespolitiska sårskorpor.   

Romanen som nu översatts till svenska, »Man måste älska männen mycket«, är en fortsättning på »Flickan i Clèves« som kom 2013. Den sexfixerade tonårsbruden Solange har lämnat den sömniga små-staden, blivit filmstjärna i Hollywood, med tillräckligt välbetalda roller för att hon ska kunna hålla sig med ett hus i Bel Air. Poolfester, nyttiga juicer, kokain.

I detta till utmattningens gräns så välbekanta landskap förälskar sig Solange i Kouhouesso Nwokam.

En svart, muskulös kille med dreads, född i engelsktalande Kamerun (finns det?), som gör henne sjuk av väntan (är svarta inte ofta sena?), som lever för idén att filmatisera Joseph Conrads »Mörkrets hjärta« på plats i Kongo (är det inte en klyscha?). Solange frågar, Kouhouesso mästrar. De är ju just stereotyperna som intresserar honom, »det som de vita såg framför sig när de tänkte på Afrika: mörkret och elefanterna«. Solange blir så trött på det här – kan de inte ha en normal konversation någon gång? Fast allt funkar, bara hon får vara med honom.

En fransk »Egenmäktigt förfarande« kallar det svenska förlaget Marie Darrieussecqs roman. Och visst, precis som Ester Nilsson i Lena Anderssons roman väntar Solange på de där sms:en som kanske kommer. Blir sjuk av det. För en man som på sin höjd skulle kunna pantsätta sig själv för sin stora konstnärliga idé. Fast i jämförelse med Anderssons svala intellektualiserande är Darrieussecqs roman en bulldozer. Och fördomarna orealistiska, väl? 

Kouhouesso vill skriva in talet som Sarkozy höll i Dakar i juli 2007 i filmens dialog. Men den dåvarande presidenten kan väl omöjligtvis ha uttryckt att »afrikanerna« inte skulle vara moderna människor, tänker jag. Googlesökning. Jodå.

»Vår andel skugga är lika stor som vår andel förnuft, och lika många spöken hemsöker oss«, skrev författaren 2014 om hemlandets förhållande till sitt förflutna.

Marie Darrieussecq siktar alltid vid sidan av, men träffar alltid mitt på.

»Man måste älska männen mycket« ges ut på Norstedts i översättning av Lisa Lindberg.