Förhäxande om häxprocesser

Sommaren 1646 var kvävande het i New England. Marken blev torr och sprucken, och skörden slog fel. I slutet av året såg folk två solar på himlavalvet. 

Vädret – klimatet kanske några hade sagt i dag – var i olag. Åren kring mitten av seklet rapporterades det återkommande om översvämningar, onaturlig hetta, tidiga vintrar, ohyggliga mängder snö, ja extremväder i många former. Människorna påstod sig även ha sett regnbågar med ovanligt sken och blodrött regn. På andra sidan Atlanten rasade inbördeskrig i England. År 1649 dömdes den engelske kungen Karl I till döden och halshöggs – en oerhörd händelse. Vidskepelse, skrock och religiös dogmatism präglade tillvaron. Apokalyptiska tongångarna spreds. Smittkopporna svepte över New England. 

Samtidigt ryktades allt oftare om häxor, och om häxprocesser. 

Malcolm Gaskill är professor i tidigmodern historia och han har skrivit en briljant bok om häxprocesserna i Springfield i Massachusetts år 1651: Måtte alla häxor förgöras! Liv och död i Nya världen. Det är en suggestiv berättelse som bland annat bygger på den samtida teologen William Pynchons detaljerade skildring av förloppet. Gaskill skriver så kallad mikrohistoria – med fokus på något litet och avgränsat för att försöka blottlägga större mönster. 

Han ger verkligen liv åt människorna på Östkusten i den Nya världen. Deras bostäder och matvanor, kläder och arbeten, konflikter och sjukdomar, deras sköra existenser – allt skildras inlevelsefullt och detaljerat. Jag läser som förhäxad, eftersom det är så färgstarkt beskrivet. Sällan har förflutenhetens landskap tecknats med så skarpa och tydliga, ja vackra penseldrag som i denna närbild av livet bland Den nya världens puritaner. 

Det unga paret Hugh Parsons och hans sköra hustru Mary är i berättelsens fokus. De har fått sitt första barn, men Mary är ofta förvirrad och trött. Hugh jobbar hårt för deras överlevnad och blir lätt vresig och vrång mot sin nedstämda fru. Grannarna är konfunderade över paret och deras konflikter. Hugh utslungar dessutom ibland förbannelser över folk i området. 

När deras andra barn dör blir Mary mer och mer övertygad om att det är hennes lynnige och svårmodige man som bragt barnet om livet. Hon misstänker till slut att han är besatt av Djävulen. Själv har hon svårt med kontakter med grannar och andra människor. Hon hör röster som vrålar inom sig och faller ibland i trance. Ytterligare ett av deras barn dör under oklara omständigheter. Hugh sover dåligt, skaka, rister och plågas av drömmar, medan Mary trevar över hans kropp på jakt efter de vårtor som man tror att människor som är i lag med djävulen får. Smådjävular kan dia i dem på nätterna, så säger folktron. 

Samtidigt börjar allt fler människor i det lilla samhället se märkliga ljussken. Föremål i hemmen försvinner och kommer åter, en vacker dag ligger en orm på en bänk i den lokala kyrkan och ortens starke man och fredsdomare William Pynchons anklagas för kätteri på grund av en religiös skrift han författat. Flera kvinnor i byn blir sjuka, yrar och får häftiga kramper. En präst i trakten rapporterar om en ung flicka med självskadebeteende som gråter förtvivlat: ”Djävulen slåss med mig ... kan ni inte se honom?” Vid en gudstjänst får flera av kvinnorna i församlingen konvulsioner och tuggar fradga och skriker ”hädelser och obsceniteter”. Hela tiden anas en pyrande sexualitet i berättelserna. Någon kommenterar Hugh och Marys barns könsorgan, som sägs vara missbildade.  

Paranoia och misstro sprids i den lilla byn. Till slut grips Hugh och Mary, misstänkta för häxeri. De förs till Boston för rättegång. Mary frikänns för häxeri, men erkänner sig skyldig till att ha mördat sitt barn. Hon döms till döden genom hängning, men dör i fängelset innan avrättningen. Rätten finner Hugh skyldig till häxeri, men en av domarna blir skeptisk till några av vittnesmålen och han frikänns till slut. Hugh lämnar Springfield, gifter sig med en änka och blir sedan av allt att döma en respektabel medborgare i Portsmouth. Tjänstgör som jurymedlem, sitter i rådet och blir kavallerist i lantvärnet på fritiden. Han dör 1685 och det är oklart om människorna i hans närhet i hans senare liv känner till häxerianklagelserna. 

Detta är ramhandlingen, och det är rasande välskrivet och spännande. Gaskill ger dock inga övergripande förklaringar till det skedda. Han antyder en gång att Mary kan ha drabbats av förlossningspsykos, men undviker genomgående moderna begrepp för att förklara händelserna: ”Endast genom att behandla det främmande på dess egna villkor kan vi förstå oss själva och vår plats i historien”, avslutar han boken. Man slår igen den, konfunderad och fascinerad – lite blåst på konfekten, fortfarande hungrig på ytterligare ledtrådar och förklaringar. Vad var det egentligen som skedde i det lilla samhället vid 1600-talets mitt?  

”Fattiga, missnöjda människor tänkte bara på hur de skulle kunna överleva”, skriver Gaskill på ett ställe – och i denna mening ryms mycken visdom. Vi bekväma 2000-talsmänniskor har svårt att föreställa oss hur livet levdes på 1600-talet då döden och Djävulen upplevdes som ständiga följeslagare. ”Människor i torpet kan lätt föreställa sig livet på slottet”, sade en gång Hans Rosling, ”men människorna på slottet har svårt att föreställa sig livet på torpet.”  

Boken är även en stark påminnelse om vår egen dystra tid – med pandemier, krig, oro, extremism och extremväder. Även i dag skadar sig unga kvinnor och kan drabbas av ångest och identitetskonflikter. Och även i dag ser många med misstänksamhet på avvikare medan andra uttyder apokalypsen i väderhändelser. 

Även i dag ska kättare bannlysas, oliktänkande straffas och fritänkare stävjas. Malcolm Gaskills bok ger oss en tänkvärd tidsspegel till dessa fenomen.

***

Läs även: Välskrivet om EU:s bristande demokrati

Läs även: Postmodernistiskt om Postverket