”Förlaget borde ha hjälpt Neurath se svagheterna”

En ansenlig del av det vi kallar litteratur är sprungen ur, och upptagen med, det faktum att folk ljuger. Lögnen behöver inte vara aktiv, det vill säga att man säger si när det i själva verket är så. De passivas lögn är vidhållen tystnad och det är egendomligt hur frånvaro av information kan bilda en påtaglig, pockande närvaro. 

I journalisten Carolina Neuraths familj hade tystnaden en rubrik: Fråga aldrig om Marianne. Nämn henne inte. Barn brukar vara experter på att söka upp sådana tysta hemligheter, vilka väcker lika delar rädsla och nyfikenhet, men kommer inga besked svalnar ofta intresset. Neurath blir vuxen innan hon tar sig an frågan som inte får ställas. Vad hade hänt Marianne?

Marianne var dotter till Ingrid, systern till Carolina Neuraths farmor. Ingrid var den rastlösa av de två, den som tidigt läst av och värderat livsmiljön. Funnit den för trång. Ingrid var den sortens människa som ser rakt igenom samhällets levnadsregler, men som inte har behov, eller förmåga, att göra tanke av en känsla. Hon vill bara ut. Och vidare. 

Hon vill ha kul, vill ha mer, så hon snubblar in i äktenskap med Rune och snubblar ut igen. Vips, mer eller mindre, är hon i Paris, året är 1957 och en kväll möter hon Pierre. En underbar tid vidtar där allt, framför allt de två, svävar högt över alla realiteter. Allting är roligt och kanske känns chocken extra starkt då i stort sett allting förändras åt andra hållet när Pierre och Ingrid blir föräldrar till dottern Marianne. Pierre löser svårigheterna genom fysisk frånvaro. Ingrid är visserligen kvar med den lilla, men inte alls närvarande. Hon är inte klippt och skuren för att vara mamma, och när Pierre tar ut skilsmässa börjar vägen utför mot galenskap och en sista etisk gräns.

Den här sortens skildring har egentligen bara en dramaturgisk princip. Hemligheten ska avslöjas, men inte på en gång. Tekniskt sett kan det betraktas som en distributionsfråga. Har tid gått behövs det bakgrund, kanske också efterforskningar bland brev och dokument och fotografier. Det påminner förstås om ett detektivarbete, eller om arkeologi där lager efter lager av tid och betydelse försiktigt ska friläggas. 

Det är viktigt att det finns en tydlig överenskommelse mellan författare och läsare så att den senare förstår när det är fråga om rena fakta och när det är fiktion. I ett par kapitel om Ingrids liv i Paris glider jag rakt in i historien, men det beror på att jag börjat läsa texten som en roman. 

Resten av läsningen i Fråga aldrig om Marianne får jag ingen säker kontakt med författaren, jag förstår inte om hon fritt fabulerar eller om hon stöder sig på en redogörelse för Ingrids liv som Neuraths farfar har skrivit och sparat. Här finns över huvud taget gott om brådska och språkliga ojämnheter. Att beskriva känslor som fysiska symtom är ett tidens tecken, men jag vet i långa stycken mycket mer om Ingrids mage och andning, än om det samhälle där hon knappt står ut. 

Neurath gör också stora hopp i tiden som jag inte förstår vitsen med, därför att jag inte kan se hennes avsikt. Förmår inte en författare att själv se svagheter, bör förlaget hjälpa till. En författare står aldrig ensam med hela ansvaret för sin bok. 

Som läsare har jag alltid rätt att förvänta mig något av en läsning. Jag kan önska mig att bli road och tröstad, eller som här, få veta någonting som jag inte kände till. Jag hade önskat en större och djupare förståelse för Ingrids motiv eftersom hon utförde det onämnbara och till sist dödade sin dotter Marianne. Dådet som ingen fick prata om.