Förödande fel

Minst en av er kommer ändå att gå fel«, sa han och tittade på oss i salen med förebrående blick.

Min lärare var uppgiven. Han gillade inte det här alls. Föreläsningen dagen efter hade flyttats till en annan lokal och det var hans uppgift att berätta det.

Ingenting hade gått snett än så länge, men ställd inför sannolikhetens grymma lagar visste han hur det skulle gå. Klassen bestod ju av över hundra personer. Även om han lyckades få 99 procent att fatta – en fantastisk siffra egentligen – skulle en student komma insläntrande sent och klaga på att han inte fått information om schemaändringen.

Det skulle gå åt helvete.

Jag tänker ofta på honom när någonting går fel. Jag tänkte på honom så sent som i torsdags, när en riksdagsman hörde av sig och berättade att hans fru tidigare varit vice ordförande i Helsingborgs kommunfullmäktige – inte vice ordförande i Helsingborgs kommunstyrelse, som jag hade skrivit.

Vid sådana tillfällen gäller det att tänka kallt att det inte handlar om att aldrig göra fel – utan att inte göra det för ofta.

Den distinktionen har vi väldigt svårt för. I reportagesamlingen »What the Dog Saw« gör Malcolm Gladwell ner de kritiker som menar att någon borde kopplat ihop trådarna inför terrordåden den elfte september 2001, eller att Nasa gjorde fel vid »Challenger«-olyckan 1986.

Allt handlar om de stora talens tyranni. Kanske borde någon bytt ut en liten packning i rymdfärjan. Men det finns oändligt många små delar i en rymdfärja.

Därför kan det på något sätt vara förståeligt att en del av höstens bokutgivning blivit fjärrvärme; i såväl Ann-Marie Åshedens bok om Palmemordet som Herman Lindqvists memoarer har det hittats så graverande faktafel att förlagen känt sig tvingade att dra in upplagorna.

Norstedts beklagar att »detta påstående, trots flera faktagranskningar kommit i tryck« och Bonniers säger att »det händer tråkigt nog ibland«.

På ytan verkar det som att det helt enkelt slunkit igenom några uppgifter som inte skulle vara där: Karl-Gustaf Hildebrand var inte nazist, och två poliser dömdes inte för brott.

Av förlagens kommentarer får man intrycket att de stryker under varenda faktauppgift, kollar upp, går vidare till nästa, tills hela boken är kollad – och sedan gör allt igen »flera gånger«. Om det går till så är det ett ytterst oekonomiskt sätt att granska fakta. Det kan egentligen bara vara författaren som är ansvarig för alla detaljer. Och en eller två detaljer kommer att vara fel, även i den mest gediget researchade bok.

Men alla fel är inte likvärdiga. Det man kan förvänta sig av förlagen är att de kollar upp just de uppgifter som blir förödande om de visar sig vara fel, att de skaffar sig en katastrofförsäkring. Dömdes de för brott? Okej, det borde vi kolla. Var han nazist? Det borde vi verkligen kolla.

Därför känns det inte som att de brustit i faktagranskning här.

Det känns snarare som om de inte läst böckerna.

Förlagen som ger ut Herman Lindqvists memoarer »Mitt i allt« och Ann-Marie Åshedens »Förbannelsen: Hans Holmérs öde« är Bonniers respektive Norstedts.