Förolämpa är en konst – så gör du

Horace Engdahl, ledamot i Svenska Akademien, beskrev i april i år den ständiga sekreteraren Sara Danius som »den av alla sekreterare sedan 1786 som lyckats sämst med sin uppgift«. Ledamoten Kjell Espmark beskriver Engdahls text som »det falskaste och skändligaste jag läst i hela mitt liv«.

Trots att de litterära männen använder ett språk som klingar av 1700-tal så är deras förolämpningssätt mer modernt. Hade de levt för tre hundra år sedan hade de satt stolthet i att förolämpa med finess. Ännu viktigare – de hade försvarat sin heder på ett smakfullt sätt.

Förr kunde man kallas agnabak om någon ville en riktigt illa.

Att förolämpa någon i dag kan tyckas lättare än förr. Det räcker med att säga något nedsättande om en persons sexualitet eller utseende för att en kränkning ska uppstå. En kommentar om ens mammas sexuella kapital kan också resultera i vrede. Men till skillnad från vad man kan tro har förolämpningarna egentligen varken blivit hårdare eller mindre fantasifulla. De har alltid bytts ut eftersom de gamla blivit utslitna. Ballskräppa, kakell och rumpoxe har helt försvunnit ur vårt ordförråd även om deras betydelser – testikelpung, uppblåst person och dumskalle, inte gjort det. Vi har bara fått nya ord för samma företeelser.

Vissa förolämpningsord har dessutom gått ur tiden. Förr kunde man kallas agnabak om någon ville en riktigt illa. Men att vara spannmålstjuv, vilket ordet betyder, är inte längre särskilt grovt. Eller ens förekommande.

Däremot har kulturen kring hur vi förolämpar – och likaså hur vi kränks – utvecklats. En gång i tiden, i synnerhet i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet, ansågs den stilfulla förolämpningen vara en ädel konst och till och med något som hörde gentlemannen till.

Oscar Wilde, till exempel, hade en raffinerad förolämpningsstil. Till skillnad från vad man skulle kunna tro gjorde hans vana att raffinerat förolämpa dem omkring honom att han blev inbjuden till fler partyn och mer citerad i de litterära kretsarna.

En riktigt vacker uppvisning i denna konst, som tyvärr troligtvis är en efterkonstruktion, visade George Bernard Shaw och Winston Churchill upp när Shaw bjöd politikern till premiären av en av sina pjäser via telegram: »Jag skickar med två biljetter, ta med en vän om du har någon.« Churchill svarade: »Kan inte gå på premiären, går andra kvällen om det blir någon.«

[caption id="attachment_475959" align="alignright" width="150"] Oscar Wilde (1854-1900) gjorde förolämpningen till skön konst.[/caption]

Som litterära män i verbal fejd med varandra har Horace Engdahl och Kjell Espmark en del att lära. Eller så lever de bara i fel tid. Hade de levt för några århundraden sedan hade de bara kunnat duellera eller, ännu mer sannolikt, mötts i uppgörelseformen mensurfäktning.

Under 1500-talet var dueller ett sätt att reglera hederssaker mellan adelsmän. Värja och pistol var de vanligaste vapnen. Under 1600-talet förbjöds dueller i Europa eftersom alltför många unga män dog av detta sätt att lösa olika spörsmål. Mensurfäktningen blev ett alternativ där man i stället använde sabel. Det var i synnerhet populärt på olika universitet, speciellt i Tyskland, och hade sin storhetstid i Europa under 1800-talet.

Vid en mensurfäktning, som alltså inte är en sport utan enbart till för att reglera en förolämpning eller kränkning av något slag, står de fäktande helt stilla och fäktar. Under denna stillastående strid avslöjas om akademikern är av det rätta, manliga virket. Mensurfäktning är det nämligen enbart män som fått syssla med. Den som drog huvudet bakåt eller blinkade var en ynkrygg och förtjänade förolämpningen som yttrats. Den som skadades av sabeln och fick ett ärr var glad och nöjd eftersom ett mensurärr var ett tecken på stolthet, heder och mod. Den som ärrade den andre vann, på så vis fanns inga förlorare löd huvudargumentet. Än i  dag finns 400 studentnationer i Tyskland, Österrike och Schweiz där mensurfäktning anammas.

Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet verkar ha varit förolämpningarnas guldålder. Då blomstrar de kulturella kränkningarna mellan akademiker, belästa, aristokrater och den kulturella eliten. Det är en tid då intellektet hyllas – så även klass och status – i en ännu högre grad än i dag. Den 10 februari år 1900 slog den danske skådespelaren Robert Schyberg teaterkritikern Edvard Brandes i ansiktet med en käpp, eftersom Brandes skrivit ner honom i en recension. Brandes värjde sig med sitt paraply som knäcktes innan Schyberg flydde. Teaterchefen bad Brandes om ursäkt å Schybergs vägnar men Brandes godtog inte ursäkten utan krävde upprättelse genom duell. Skådespelaren och kritikern möttes därför i Ermelunden i Gentofte för att göra upp. Fyra skott avfyrades men ingen skadades. Men eftersom dueller vid det laget var förbjudna dömdes de båda till fängelse i 14 dagar.

[caption id="attachment_475960" align="alignleft" width="150"] Mensurärr, ett tecken på stolthet, heder och mod. Foto: Wikimedia.[/caption]

Vissa av gamla tiders förolämpningstraditioner hänger kvar. I Nederländerna dömdes en 44-årig man till 30 dagars fängelse för att ha kallat kungen för mördare, tjuv och våldtäktsman på sin Facebooksida. Detta skedde för bara två år sedan. Nederländerna är ett av få europeiska länder som fortfarande har hårda lagar kring just förolämpning av kungen. Också i Spanien är det olagligt att förolämpa kungen och punkbandet Ardor de stomago (»Halsbränna«) fälldes för brottet 2012.

I Sverige är vi mer demokratiska, här är förolämpning ett brott oavsett mot vem förolämpningen riktas (brottsbalkens 5 kap 3§). Brottet kan ge böter; om brottet anses grovt är maxstraffet 6 månaders fängelse. Det är förstås väldigt sällsynt att folk döms för förolämpning men det händer. En pressfotograf i Småland fick 1999 betala 100 dagsböter efter att ha förolämpat en polis med orden »Jaså, du är en sån där jävla nassetyp«. Men det finns nyare fall, alla har de gemensamt att förolämpningen visat på rasism eller kränkt en större samhällsgrupp. En tonåring i Täby utanför Stockholm och en äldre kvinna i Malmö dömdes för bara några månader sedan till 60 dagsböter var för att ha sagt nedsättande saker med anspelning på sexuell läggning och ursprung.

Varken nu eller på 1500-talet räcker ett simpelt hån för att någon ska hamna i fängelse. I dag måste den förolämpade visa att förolämpningen gjort skada, kränkt och orsakat upprörda känslor.

Internet, säger flera språkvetare, ligger bakom den låga förolämpningsnivån som märks världen över.

Hur förolämpar vi då varandra på 2000-talet? En av de mer kulturellt raffinerade förolämpningsformerna vi har  i dag är rappens så kallade battles, där man på en scen tävlar i att verbalt samt på rim gå till angrepp mot den andre på ett så rytmiskt och fantasifullt sätt som möjligt. En förolämpningskonst om någon.

I Mexiko har man förolämpningsdueller där man kastar förolämpningar mot varandra, men de måste rimma på föregångarens och de måste också vara sexuellt nedlåtande. Den amerikanska ståupptraditionen »roasting« – där man på ett taktfullt och hjärtligt sätt förolämpar någon så elakt som möjligt, helst förklätt till en komplimang – är också det en konst; inte att förväxla med att platt anmärka på någons utseende eller kropp vilket är förolämpningskutym i dag.

Internet, säger flera språkvetare, ligger bakom den låga förolämpningsnivån som märks världen över. Anonyma förolämpningar yttras utan att man behöver ta ansvar, utan att förolämpningen reflekterar tillbaka på personen som yttrar den. Det är den stora skillnaden mellan då och nu. Förolämpningen säger nämligen mer om den som yttrar den än mottagaren. Därför borde vi vara mer måna om att göra det med stil. Kanske speciellt om vi är litterärt bevandrade och haft som uppgift att förädla och bevara det svenska språket?