Kultur

Första internetgenerationen – nu sätts Millennials under lupp

Text: Ewa Wisten

Publicerad 2019-09-09

Det är en särskild känsla att ha en historia som inte går att berätta. Att dra sig för att ens försöka kommunicera alternativa perspektiv, parallella sanningar, ett jag och en värld som var på det här sättet förut, så här nu. Två författare från två olika generationer är värda att läsa för just denna upplevelse av inskränkt frihet.

Bret Easton Ellis, född 1964, tog med »Less than zero«, »Lustans lagar« och »American psycho« plats i kulturen som en röst för sin generation. Generationen var Generation X och definierades av ironiska slackers som uppfostrade sig själva, blickade tillbaka på sina självupptagna föräldrar i tv-serien »Mad men« och aldrig tog något på allvar om det inte handlade om popkultur. Ellis gav litterär form åt konsumtionskultur, mode, kändisskap, popmusik, pornografi och parodierade sin generations materialism genom Patrick Bateman, den statusbesatte finansmannen i »American psycho«. Batemans våldsfantasier och vansinne var en reaktion på den lyckolösa framgångsbild som projicerades under 80-talets Reagan-era: att vara välklädd, välgroomad och välbetald. En solariebrun mask över ett tomt, svart hål. Under ytan finns bara raseri, under raseriet bara vansinne.

Så vad finns i karaktärsbeskrivningen för nästa generations arketypmonster? Det är nästan omöjligt att kritisera en yngre generation med intellektuell vigör. Redan de gamla grekerna sa det mesta om vek och slö. Men det osmickrande porträttet av sin egen ungdoms ideal ger ändå Elllis något slags licens när han i »White«, sin första fackbok, beskriver en generation vars värsta manifestation är att byta vuxenkostymen mot offerkoftan.

Millennials, Generation Y, eller 80- och 90-talisterna, är nu ute i arbetslivet. I USA gjorde de avtryck redan under sin skoltid med en ny vokabulär. »Triggervarning«, »mikroaggression«, »safe space«. Idén om att skyddas från tankar på diskriminering, sexism och andra trauman.

Om Gen X var för cynisk är Millennials för ömtåliga. Ellis kallar dem Generation Mes. Främste representanten är hans yngre pojkvän – »the Millennial« – vars låda med ångestmediciner blir underhållning på Ellis Instagramkonto. Hur denne Millennial själv ser ut får vi läsa om i »White«. Parallellt med att Trump blir vald och inte avsatt, slutar han klippa sig, slutar raka sig och faller in i ett milt opioidmissbruk och ett tungt nyhetsknarkande. The Millennial får därmed gestalta Ellis syn på vad som hänt den amerikanska vänstern. Ett kollektivt och verkningslöst psykbryt, särskilt bland privilegierade kustliberaler, över resultatet av ett demokratiskt val.

Det är lätt att sympatisera med The Millennial som är personligt engagerad och mån om inkluderande värderingar – men Ellis poäng handlar om hur generationen han studerar från sitt hem, låter göra sig till offer. De hyllar offer som hjältar, odlar sina egna offernarrativ, tycker att »Moonlight« är en bra film.

Men kritiken mot Millennials är trots allt mer ett humorspår (Gen X hade »Gudfadern«, Millennials the »Human centipede«) i hans essäer som är ute efter något djupare: polarisering. Hur kommer man någon vart när båda sidor anser att den andra borde bära tvångströja? När Ellis twittrar om en middag i Beverly Hills där han träffat människor som röstar på Trump är uttalandet så chockerande att han kallas nättroll, förlorar följare – och får medieförfrågningar (till vilka han säger nej). Det som upprör honom är insikten om att vissa saker inte ens går att diskutera. Att en åsikt inte längre är en åsikt utan tolkas bokstavligen som emblem för din själ. Den svarta humor som bär Ellis romaner skapar kaos på Twitter: »Watching ›Glee‹ is like stepping into a puddle of hiv.« Jobberbjudanden upphör, inbjudningar dras in.

Genom essäerna reflekterar Ellis över två tidsperioder som han kallar »imperium« och »post-imperium«. Imperiet är ett Amerika som levde på myterna om sina stora hjältar, skapade och spred sin populärkultur i massmedia och höll fast vid en tro på den centrala kraft som var Amerika. Fasaden sprack den 11 september för att helt falla samman under finanskrisen 2008. Om etablissemanget inte längre levererade, varför tro på etablissemanget? Kulturen tillhörde inte längre ikoner som tagit sina platser genom tradition och långvariga konstnärsskap, utan vem som helst som kunde fånga folks uppmärksamhet tillräckligt väl. Sociala medier skapade en ny ordning som enbart handlade om exhibitionism och yta och förkastade traditionella mediers premiss. Outsiders blev mainstream. Transparens är det nya idealet. Ellis exemplifierar med en djupblodande analys av Charlie Sheens resa från bäst betalda skådespelare på tv, via en lavin av droger och prostituerade, till att bli den mest autentiska kändisen som går att se. Men postimperie-perioden är kort. Kaoset stelnar. Blir alltmer likt företagsvärlden: Pr-mässigt.

»White« är som mest underhållande i Ellis kulturanalyser (av exempelvis Tom Cruise och Kanye West) och som mest tankeväckande i sina stickspår. »Vad känner du för de nästan 63 miljoner människor som röstade på Trump?«

Personligen gjorde Ellis upp med Trump redan i »American psycho« där presidenten, då en omsusad fastighetsmagnat och fixstjärna i Manhattans uteliv, är Patrick Batemans stora idol, förebild och fadersgestalt. När Trump säger att pizzan på Pastels är bäst i stan, måste Bateman ta tillbaka sitt klagomål om att den var »spröd«. I dag ser Ellis Patrick Batemans resonans som ett omen för att Trump blev vald till president.

Den okontrollerade ilska som uppstår på båda sidor av den politiska klyftan är reaktioner på en exkluderande och rigid bild av verkligheten. Men priset för denna ilska som Ellis skildrar hos sina vänner, sin omgivning och i sig själv är en förlorad tankeförmåga. Och därmed, i förlängningen, vår frihet.

Irländska författaren Sally Rooney (född 1991) har beskrivits som den första stora Millennialförfattaren. Hennes hyllade debut »Samtal med vänner« följdes upp av »Normal people«, en kärleksroman om äkta känslor vs självbild, klassklyftor, statusångest och brist på insikt om hur man faktiskt når fram till en annan människa.

»Normal people« är fylld av allt som definierar den yngre halvan av Generation Y: den digitala dimensionen är medfödd, psykiska åkommor florerar och ingen är naiv kring sina ekonomiska förutsättningar.

Berättelsen handlar om skolans två smartaste tonåringar. Marianne, rik och avskydd, och Connell, fattig och populär, träffas utanför skolan för att Connells ensamstående mamma jobbar som städerska hos Mariannes familj. Connell förtränger sina förvirrande känslor för Marianne tills hon erbjuder honom något ofattbart: integritet. En relation som ingen behöver känna till. Connell som är en blyg och inkännande person som brukar få sitt sexliv återberättat i omklädningsrummet genom gigantisk pantomim, upplever något han inte visste att relationer kunde åstadkomma. Men hur förvalta det? Han är rädd för vad folk, romanens »normala människor« ska tycka. Marianne däremot är fri från gisslet av andra människors åsikter. Hon går från paria till populär till bisarr i de normala människornas ögon utan att det gör henne någon verklig skillnad. Hon frågar sig bara sorgset om varje stadium av livet ska visa sig handla om samma sak, samma hänsynslösa kamp för dominans. Men inte heller Marianne är fri. Hon styrs av ett sår som kommer från familjen. Den enda med makt att läka såret är Connell, men Marianne saknar ord för vad hon verkligen behöver. Connell och Marianne möts och förlorar varandra gång på gång i en nervkittlande match mellan kärlek och alienering, där även de så kallade normala människorna skadas av sin normopati, sitt sjukliga behov av att verka normala.

Rooney såväl som Ellis landar i tankar om frihet. För Gen X:ern ligger den i individens möjlighet att tänka själv. För Millennialförfattaren kan friheten bara nås i relationen till andra.

***