Hirdman: »Förstora brösten – vad är det för jävla feminism?«

Det var hennes mammas bästa vän Lillemor, som arbetade som advokat, som kom med rådet som Yvonne Hirdman sedan har praktiserat under hela sitt yrkesliv: »fyra timmar om dagen räcker«. Det var 60-tal, Yvonne Hirdman skulle snart vara småbarnsmamma samtidigt som hon studerade på universitetet.

– Det räcker faktiskt med fyra timmars koncentrerat arbete. Man orkar inte skriva eller läsa mer än så och man hinner väldigt mycket på den tiden. Det är därför mitt råd till alla: fyra timmars intensivt arbete räcker.

Yvonne Hirdman hade skrivit sin första tenta i historia när hon 1963 blev gravid med sitt första barn. Hon beskriver det som att hon tillhörde den sista generationen som »tvångsfödde« barn: innan fri abort infördes i Sverige den 1 januari 1975 krävdes två läkarintyg för att avbryta en graviditet. Hon förstod att om hon inte skulle bli sittande med äktenskap, barn och syjuntor – allt det som representerade den där snäva kvinnliga världen som hon avskydde – var det nu tid att skärpa sig. Några familjer i det nybyggda studentområdet gick ihop och ordnade gemensam barnpassning i en lokal som på kvällarna förvandlades till ett vattenhål för studenter som rökte och drack öl. Yvonne Hirdman pluggade sina fyra timmar koncentrerat om dagen och 1968 tog hon både en fil kand-examen och skilde sig.

– Jag fattar inte riktigt hur jag fick ihop de där åren men det var väldigt annorlunda att ha barn på 60-talet. Det fanns inte den här hysterin att man hela tiden ska vara barnen till hands och låta deras behov dominera. Tvärtom. Mina stackars barn är uppfostrade i den gamla andan, precis som jag själv. Jag har en tysk mamma så det var tidig potträning där.

Tjugo år efter sin första akademiska examen formulerade Yvonne Hirdman en teori som skulle peka ut en ny riktning för den kvinnohistoriska vetenskapen. I en text med rubriken »Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning«, publicerad i Kvinnovetenskaplig tidskrift (3/1988), lanserade hon begreppen »genus« och »genussystem«. Redan i ingressen slår hon fast: »Genussystemets två grundläggande logiker är isärhållningen av könen och etablerandet av det manliga som norm«. I dag, trettio år senare, är Yvonne Hirdman inte alls nöjd med hur genusteorin har utvecklat sig.

– Man ägnar sig inte åt män och kvinnor över huvud taget längre. Det ska inte få finnas ett han eller hon utan här ska hen-nas trots att vi har det fina lilla ordet »den« i svenskan. Jag tycker inte att den här utvecklingen med genusvetenskap är bra. Att avdela kvinnofrågor eller genus till en särskild liten plats för sig på universitetet är lika homosocialt och fel som när männen sitter för sig. Det är en extremiserad form av feministisk teori.

Det är sista dagen på våren efter en höst då patriarkatet skakats om av #metoo-uppropet. Yvonne Hirdman är inte förtjust i att #metoo har gjort kvinnan till »en offersort« men däremot uppskattar hon att man åter börjat prata om just kön.

– Det gamla paret »han« och »hon« har återkommit på den feministiska agendan igen, i stället för någon könlös figur. Människor utnyttjar sina biologiska kön för att jävlas med andra. Det är klasslöst. Man kan inte rasera gamla ordningar som bygger på att mannen är människan i världen genom att byta ut ord i språket. Man måste ägna sig åt annan slags politik. Det andra bara skymmer.

När vet man att det är systemet som det är fel på och inte en själv?

– Väldigt mycket av 70-talsfeminismen gick ut på att visa att det inte är dig som det är fel på utan systemet. Det är inte ditt fel att du tjänar bara hälften utan det ingår i systemet. Men så finns det ju mer specifika situationer och ja – det är nog en fråga för vår tid: »Ska jag bli kränkt här?«. Det är lite symtomatiskt att det heter #metoo och inte #wetoo som det hade hetat på 70-talet. Det här »vi är många, vi är hälften«. Om vi bara är en och en så blir det ingenting.

Yvonne Hirdman ser #metoo som en fjärde vågens feminism. Från den första vågen med upplysningen, franska revolutionen och Mary Wollstonecraft, vidare till den andra vågen kring 1900-talets sekelskifte med suffragetter och rösträttsrörelsen fram till 70-talets tredje våg av feminism. Hon har inte mycket till övers för grenar inom den samtida så spl/?p=476219&preview=trueittrade feminismen – som exempelvis fillersfeminismen vars anhängare tycker att man ska få injicera botox och fillers utan att någon ska ha åsikter om det. Var och en har rätt att göra vad man vill med sitt utseende.

– Alltså kyss mig nånstans. Se ut som vem vill? Hur mycket energi och tid ska vi lägga på det här? Ska man inte kunna få vara en riktig människa utan att hålla på och sminka sig? Å ena sidan har vi nu fått kvinnor som Cecilia Uddén som förklarar hur världen ser ut och å andra sidan har vi den här explosionen av vulgofeminism som är baserad på maskulina drömmar. Där kan jag känna att jag är djupt besviken. Att förstora brösten och läpparna – vad är det för jävla feminism?

Tycker du att dagens kvinnor är för upptagna av sina individuella livsprojekt för att vilja tänka på det kollektiva?

– Om du hade ramlat ner i 70-talet och sagt det där skulle alla bara tittat på dig och inte förstått vad du menade. »Individuellt livsprojekt« – det är väldigt läskigt om man tycker att ens liv är ett individuellt projekt. Det är då man vill lägga sig ner och gråta för att mänskligheten gått förlorad.

Hon är en auktoritet på kvinnohistoria men när Yvonne Hirdman disputerade 1974 var det med avhandlingen Sveriges Kommunistiska Parti 1939–1945. I dag är hon professor emerita vid Historiska institutionen på Stockholms universitet. Nyligen kom boken »Lent kändes regnets fall mot min hand medan barnen brann i Berlin« – byggd på artiklar som publicerades i Dagens Nyheter på våren 1945 – ut i pocketformat. Efter ett långt arbetsliv som historiker har Yvonne Hirdman perspektiven. Tycker hon att man bör vara orolig för framtiden i ett Europa där högerpopulismen växer?

– Ja, men bara om vi gör något åt det. Jag avskyr den här mentaliteten att vi ska ta saker på allvar men så gör man ändå ingenting. Det är en stor skillnad från min ungdoms 70-tal. Nu ska jag inte idealisera den tiden alltför mycket – det fanns en ljus framtid då, inte som i dag då framtiden är så mörk. Värst av allt är klimathelvetet. Där har vi inga historiska paralleller. Men folk bara finner sig i detta och flyger i alla fall. Det är fullständigt sjukt.

Hur hamnade jag här?