Fråga Roland
Det måste ha varit på golvet i vindsrummet en torsdag som jag första gången insåg att den som är förälskad är ensam.
På vindsgolvet, därför att det var där jag tillbringade mina tonårseftermiddagar, i ro för att tänka på killen med ekorrögon som gett mig en svepask på träslöjden. (Han hade målat den rosa och skrivit mitt namn i.)
En torsdag, därför att det var då som P3-programmet »Christer« hade sitt relationsråd.
I relationsrådet medverkade de klokaste människor jag kände till. De hette Jonna och Kitty och de hade nästan alltid samma lösning på alla problem: prata med varandra.
Det var som om de hade uppfunnit ett hemligt rum dit man kunde gå, där man trädde av sig missunnsamheter och taktiseringar och blev två vuxna, självstyrande individer som la alla kort på bordet och sa: Så här känner jag, hur känner du?
Den här metoden, som jag senare skulle inse var ungefär densamma som att vara vuxen, lockade mig.
Så jag försökte gå in i det där förnuftsrummet. Jag filade på mina bekännelse-sms där jag moget och ärligt skulle berätta för min vän som det var. (Till och med att jag brukade gå till Ica för att lukta på hans Axedeodorant när han var bortrest.)
Men det fungerade inte. Jag förstod snart själv att de där sms-skisserna var något annat. Deras avsikt var inte att sakligt informera om mitt inre tillstånd. Jag hade kunnat skriva hur många ärliga saker som helst, det skulle ändå inte vara uppriktigt: det egentliga syftet var ju inte att berätta något, utan bara att söka kontakt. För en förälskad är alla ord handlingar.
Relationsrådet hade inte längre koll. De förstod inte mig.
Kanske skulle Roland Barthes, den franske filosofen och litteraturvetaren, säga att vi helt enkelt talade olika språk. Det mitt tonåriga jag upplevde på vindsgolvet var en sorts kulturkrock, den mellan den förälskade och omvärlden.
I sin bok »Kärlekens samtal« från 1977 analyserar Barthes kärleksyttringar i främst litteraturen. Han plockar från Freud, Blake, Baudelaire, Homeros, Sapfo, Goethe – i synnerhet »Den unge Werthers lidanden« löper som en röd tråd genom boken. Han beskriver inte, utan han efterliknar, skriver fram den förälskades röst. Boken är ett sorts destillat av hundratals kärleksberättelser, i form av fragment.
Lagom till Roland Barthes 100-årsjubileum ges nu denna förälskelseflora ut på nytt.
Är man intresserad av Barthes inflytande på litteraturkritiken i brytningen mellan strukturalism och poststrukturalism så kanske man ska läsa andra verk än just »Kärlekens samtal«. Essän »Författarens död«, till exempel, där han inspirerar kritiker att frigöra sig från författarens avsikter vid tolkningen av text.
Men »Kärlekens samtal« var revolutionerande på sitt eget sätt.
Barthes skrev i en tid då det inte precis var en fjäder i hatten att viga sin forskargärning åt att studera kärlek i gamla romaner. De franska intellektuella ägnade sig åt Kina och det kalla krigets trauman. Ekonomins och politikens, »den allmänna opinionens« rationella språk härskade.
Men det som Barthes kallar »den allmänna opinionen«, omvärlden som han kontrasterar sig mot, är egentligen alla utom den förälskade. Det är du själv i telefon när din bästa vän grundligt går igenom vad hennes ex-pojkvän har lajkat på facebook i dag. Den allmänna opinionen har svårt för omåttlighet. Den ser kärleken som en historia med en början och ett slut – den ser rentav den som ett sjukdomsförlopp: du sjuknar in, febern stiger, smärtan förhöjs och klingar av, det går över.
Nog är den röststark i vår tid, kanske särskilt i min generation som tog studenten under finans-krisen. Vi som läste Katerina Janouch i stället för »Anna Karenina« och blev vuxna med ett ideal om trygg sambo med gård och tillhörande livsstilsblogg vid tjugoett. Generationen där resonemangskärleken tycks blivit tänkbar igen i tidningsartiklar om »sugar dating«. Svältfött lapade vi i oss Lena Anderssons intellektuella analyser av Ester Nilssons besatthet och älskarinneroll. Det var som att det logiska angreppssättet blev en godkänt-stämpel: det som kändes hade funnits på riktigt.
För oss är »Kärlekens samtal« som en hemlig kartong bakelser. Här talar den besatta med litteraturprofessorns myndiga röst. Det är lite som att den förälskade intagit platsen som expert i relationsrådet. Och att det är de andra, väninnorna, de rådvisa, som andäktigt lyssnar till hans visdomar.
Barthes skulle heja på när Ester Nilsson tvekar och grubblar över när hon ska höra av sig till Hugo Rask. Kom igen, skriker läsare och väninnor, kan det vara så svårt? De benar ut det, som Werthers vän Wilhelm: »Antingen hyser du hopp och då handlar du, eller också hyser du inget och då avstår du.« Men Barthes skulle mumla försonande: För den som älskar finns det också ett tredje. Det finns ett »jag hyser inget hopp, men ändå …«.
Att välja att inte grubbla, att bara vara spontan, är omöjligt, skulle han förklara:
»Kärlekens tidsrymd ger inte möjlighet att samordna impuls och handling, att få dem att sammanfalla.«
Och om någon dristade sig till att använda det förhatliga uttrycket »ta det som det kommer«, skulle Barthes undervisa henne om Cicero. Hur han ställde gaudium, den njutning som själen upplever när den betraktar det som den vet att den kommer att besitta, mot laetitia, den flyktiga njutningen. Vi söker det flyktiga i brist på det beständiga, skulle Barthes säga. Men fantasibilden, som man förälskar sig i, känne-tecknas just av att den binder samman tillfälle med tillfälle. Det är i mellanrummen man blir förälskad. Så det vore omöjligt för Ester Nilsson att vara kär i Olof Sten bara ibland, när han vill ta paus från sin fru. Man kan inte vara »tanklös och inkonsekvent« i sin förälskelse.
Barthes relationsråd skulle handla om så enkla saker som kläder. Kanske skulle Marnie, Hannah Horvaths lillgamla kompis i »Girls«, ringa in och beklaga sig över sin väninna. Ser hon inte hur det ser ut när hon smyger över till den där porrskadade duden Adam i sitt gothsmink och kort kjol?
Och Barthes skulle svara: Men Marnie, det är något du inte förstått om kläder. Vi vill klä oss samman med den vi älskar. Det är som att inneslutas i samma hud som hans. Så var det för Werther när han krävde att få begravas i samma blå frack som han första gången dansade med Lotte i. (Och fascinationen för Werthers fula blå frack och gula väst var så stark att en hel europeisk ung generation började kopiera dem, tänk på det.)
Eller ta stunden i »Sex and the City« där Carrie Bradshaw bekänner för sina vänner att hon råkat säga »Jag älskar dig« till Mr Big. Det var inte ens planerat. Det var bara det att han gav henne en väska som såg ut som en strassbeströdd anka. Och den var så förfärligt ful att det bara fanns en enda sak kvar som var försonande. Och så svarade han inte.
När de andra stirrar på ankhandväskan och säger »Gör slut«, då skulle Barthes dänga sin cosmopolitan i bordet och utbrista: Inte konstigt att du är orolig! Att älska men inte få ett svar är en förbannelse.
Det är först när Odjuret får höra att Skönheten vill bli hans fru, som han förvandlas tillbaka till den vackre prins han en gång var.
Men, skulle han trösta: När allt kommer omkring är du inte ett offer. Ett »Jag älskar dig« är inte nödvändigtvis ett symptom på underkastelse. Det är en aktiv handling. Du begär något, du kräver ett svar.
Och om hon skulle nöja sig utan svar? Nej, att acceptera kärlekens orättvisa är inte för vanliga dödliga, skulle Barthes förklara.
»Då skulle hon uppnå kärlekens mästerskap: moderns.«
Allt det här skulle en fransk filosof kunna undervisa om. Men gång på gång skulle han förstås tala för de redan frälsta. För kärlekens samtal är, som han skriver »något ytterligt ensamt«.
Fakta | Har kallats en »masskulturens Newton«
Franske Roland Barthes (1915–1980) är en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer och teoretiker, vars tankar fått särskilt stort genomslag inom semantiken, semiotiken och lingvistiken. Barthes, som kallats »masskulturens Newton«, såg tydbara teckensystem överallt – i litteraturen, modet, kärleken. Till hans viktigaste verk hör »Litteraturens nollpunkt« (1953) och »Mytologier« (1957) men den bok som sålde bäst var »Kärlekens samtal« (1977). I den undersöker han kärlekens språk. För att fira Roland Barthes 100 år ger Modernista ut en nyutgåva av boken med sextio extra sidor med fragment från de föreläsningar han höll i Paris i mitten av 70-talet.
Nyutgåvan av »Kärlekens samtal« ges ut av Modernista i översättning av Leif Janzon och med förord av Carin Franzén.
