Från äpple till Gensax: När forskningen löper amok varnar konsten först
Människans oupphörliga nyfikenhet och upptäckarlust har lett till vetenskapliga landvinningar som tidigare bara gått att drömma om. Vi har gått på månen, utforskat Mars med fjärrstyrda sonder, kartlagt vår arvsmassa, kluvit atomen. Var vi än ser en gräns för vår kunskap hittar vi sätt att överskrida den.
I år belönas EmmanuelleCharpentier och Jennifer Doudna för upptäckten av CRISPR/Cas9 – den så kallade gensaxen – med Nobelpriset i kemi. Tekniken har tagit världen med storm – inte ens tio år har gått sedan den upptäcktes, men redan har den spridits över hela världen och fått tillämpningar både inom medicin och agrikultur. Kungliga Vetenskapsakademien skrev i ett pressmeddelande vid tillkännagivandet av priset att tekniken resulterat i mängder av viktiga grundvetenskapliga upptäckter; grödor har kunnat framställas som kan stå emot mögel, skadedjur och torka; nya terapier mot cancer har utvecklats och drömmen om att kunna bota svåra ärftliga sjukdomar är tack vare gensaxen på väg att bli sann.
Men farhågor väcktes tidigt om att teknikens lättillgänglighet kunde få den att användas lättvindigt och utan hänsyn till etiska aspekter. Den explosionsartade spridningen gjorde att vem som helst med tillgång till ett laboratorium kunde använda CRISPR/Cas9 till vad som helst. Farhågorna bekräftades 2018 när den kinesiska biofysikern He Jiankui tillkännagav att han och hans forskarlag med hjälp av gensaxen lyckats ändra arvsmassan i mänskliga embryon för att göra dem hiv-resistenta. Nyheten möttes snabbt av global kritik och He Jiankui dömdes till tre års fängelse året därpå för att ha utfört medicinska ingrepp utan tillstånd. Men skadan var redan skedd, världens första genmanipulerade barn, två tvillingflickor, var födda, och ingen vet nu vilka långsiktiga effekter detta genetiska experiment kommer få på flickornas utveckling och på kommande generationer. CRISPR/Cas9 sällar sig därmed till den kategori av upptäckter som har potential till att vara både mänsklighetens frälsning och fördärv.
I kulturen har kunskap som leder till fördärv varit ämne för berättelser i årtusenden. Berättelser som förmedlar att det finns en förbjuden kunskap som inte är gjord för denna värld eller för mänskliga ögon. Berättelser som varnar för konsekvenserna av att ohämmat följa sin nyfikenhet och upptäckarlust. Prometheus stal den eld som inte var menad för människan och straffades hårt av gudarna. Pandora öppnade den ask hon inte fick öppna och släppte ut all misär och ondska i världen. Adam och Eva åt av kunskapens förbjudna frukt och kastades ut ur Edens trädgård och gick miste om evigt liv.
I början av 1900-talet hade författaren HP Lovecraft den förbjudna kunskapen som tema för många av sina noveller. Ofta handlar det om tekniska genombrott eller upptäckter av varelser eller platser som inte är av denna värld. I From beyond, senare filmatiserad av Stuart Gordon 1986, blir forskaren Crawford Tillinghast besatt av att hitta ett sätt att blicka in i parallella dimensioner, se och höra sådant som våra sinnen annars inte registrerar. Det finns nämligen en dold värld bortom vår, berättar han, omärkbar men högst närvarande. Bara de hundar som oförklarligt skäller inför mörkret och de katter som vinklar upp sina öron efter midnatt vittnar om att det finns saker bortom denna värld som vi inte kan se. Berättaren konstaterar att dessa vetenskapliga ambitioner bjuder på två lika tragiska alternativ: förtvivlan om projektet misslyckas och obeskrivlig skräck om det lyckas. Med hjälp av en maskin som stimulerar tallkottkörteln i hjärnan lyckas Tillinghast göra det möjligt att se detta dolda. Ultraviolett ljus som annars är osynligt går nu att se, märkliga ljud och dofter uppenbarar sig liksom horder av varelser och väsen bortom beskrivning som fyller varje tidigare tomt utrymme. Men Tillinghasts maskin visar sig även göra varelserna på andra sidan medvetna om vår värld. Den obeskrivliga skräcken blir ett faktum.
Temat med vetenskapsmän som blir besatta av att hitta sina svar går igen i många av berättelserna om den förbjudna kunskapen. I Lovecrafts Herbert West – reanimator får vi följa den läkarstudent som novellen är uppkallad efter och som är besatt av att lyckas återuppväcka döda människor; en besatthet som gör att han snart inte drar sig för att själv döda för att säkerställa att han ska få så färska kroppar som möjligt till sina experiment. Inte sällan slutar Lovecrafts berättelser med att upptäckaren drivs till vansinne – det finns vissa upptäckter som vårt psyke bara inte kan försona med resten av vår verklighet.
I filmens värld har temat experiment som går snett använts flitigt: David Cronenbergs Flugan, Frank Darabonts The Mist och filmatiseringarna av HG Wells Den osynlige mannen är bara några exempel. I Steven Spielbergs Jurassic park, där gentekniken och återskapandet av utdöda dinosaurier står i fokus, sammanfattas invändningarna mot människans blinda kunskapstörst i en monolog av dr Ian Malcolm, en matematiker med fäbless för kaosteori, spelad av Jeff Goldblum. Malcolm kritiserar parkens skapare John Hammond för att ha varit vårdslös med vetenskapen, varnar för faran i att använda den genetiska makten lättvindigt och avslutar med ett av filmens mest minnesvärda citat: »Your scientists were so preoccupied with whether or not they could, they didn’t stop to think if they should.«
Den moraliska aspekten tas även upp i Andrej Tarkovskijs film Solaris från 1972 – baserad på Stanislaw Lems roman med samma namn. Gränsen för människans kunskap har här flyttats till den främmande planeten Solaris. Besättningen på en rymdstation i omloppsbana runt planeten har hamnat i en psykologisk kris orsakad av planetens mystiska hav och de fenomen det ger upphov till. Psykologen Kris Kelvin får i uppdrag att åka dit för att avgöra om det alls är möjligt att fortsätta forskningen. Innan avfärd förklarar han för den före detta kosmonauten Anri Berton att han är beredd att, om det skulle behövas för forskningen, bombardera Solaris med radioaktivitet. Berton invänder att han motsätter sig devisen »kunskap till varje pris« och att kunskap bara är giltig när den har en moralisk grund. Kelvin klamrar sig fast vid sina principer. Det är människan som gör vetenskapen moralisk eller omoralisk – se bara på Hiroshima.
I Darren Aronofskys Pi från 1998 problematiseras besattheten av sanning och kunskap på det lovecraftianska viset. Vi får följa matematikern Max Cohen som likt Crawford Tillinghast är fast besluten att hitta dolda världar – men här handlar det om att hitta ett dolt matematiskt mönster bakom börsens upp- och nedgångar. Allt i naturen består av matematik, konstaterar Max, så varför skulle det inte finnas en matematisk formel som gör det möjligt att förutspå aktiemarknaden? Men samtidigt som han kommer närmare sina svar drabbas han av allt svårare fysiska och psykiska besvär. Han plågas av en förlamande huvudvärk samtidigt som han börjar tappa greppet om verkligheten. En matematikervän uppmärksammar hans förfall och varnar honom för att likt Ikaros flyga för nära solen. Men Max framhärdar och upptäcker att den serie siffror han är ute efter tycks vara en kod från Gud, som genomsyrar inte bara aktiemarknaden utan alla livets skapelser och leder honom till den judiska mysticismen. Han står inför mänsklighetens största upptäckt – eller är han på väg att bli galen?
Besatthet, galenskap, fördärv. Alla dessa berättelser har som funktion att få oss att stanna upp och reflektera, inte bara över vad som går och inte går att göra, utan också över vilka konsekvenserna kan bli och vad som är moraliskt rätt och fel. Vad gäller CRISPR/Cas9 och de genmanipulerade barnen kommer det dröja innan vi vet hur den berättelsen slutar – och huruvida upptäckten även efter tidens prövning kan anses vara en upptäckt som, i enlighet med Alfred Nobels formulering av priskriteriet i sitt testamente, »hafva gjort menskligheten den största nytta«.
