Från frihet till kontroll

Iran, tidigt 1980-tal. Revolutionen är genomförd, shahen störtad och människorna som tidigare levde i ett sekulärt samhälle försöker hantera chocken. Att de numera är frihetsberövade fångar i mullornas teokrati.

Ser det inte konstigt ut, undrar maken oroligt där han står i sin stora kantiga ytterrock. Hustrun försäkrar att det absolut inte gör det, att det ser ut som axelvaddar, mycket modernt. På väg hem från utlandsresan, på Teherans flygplats, ojar han sig igen. Han går ju som Frankenstein. Men nej då, försäkrar hustrun, han ser helt normal ut. Tulltjänstemannen i skägg påminner om vad som händer om han hittar något förbjudet.

När paret kommer hem frågar trettonåriga dottern Marji besviket efter affischerna med Kim Wilde och Iron Maiden som hon bett dem köpa. Mamman rycker loss fodret på rocken. Ta-da.

Femton år efter att första delen i Marjane Satrapis självbiografiska serieroman »Persepolis« gavs ut i Frankrike kommer nu hela romanen i svensk nyutgåva. Skildringen av hennes uppväxt i en iransk medelklassfamilj, tiden efter shahens fall, rymmer så många grusade förhoppningar att det gör ont från första rutan: Marji i svart slöja, armarna i kors, blicken uppgiven. Från en dag till en annan blev det lag på att bära sjal i skolan, flickor och pojkar skildes åt, inga fler bara knän, ingen västerländsk musik. Föräldrarna, tillhörande den intellektuella vänstern, var med och drev på revolutionen. Nu lemlästas deras kamrater. Stängs inne, bränns ner.

Satrapis svartvita teckningar är enkla till naivitetens gräns, men effektiva som en pisksnärt. Det som inte är outhärdligt svart är dråpligt. Som när Marji stoppas av en kvinnlig revolutionsgardist på gatan som skriker och pekar på Michael Jackson-knappen på Marjis jeansjacka. »Dekadensen själv?« Marji drar en vals, säger att det är Malcolm X, ledaren för muslimerna i USA (det är på den tiden då Michael Jackson fortfarande är svart). Varpå gardisten skriker: »Dra ner sjalen, din lilla hora!« Marji klarar sig, den gången.

»Persepolis« har jämförts så mycket med Art Spiegelmans seriealbum »Maus« från 1991 – där han intervjuar sin pappa, en polsk jude som överlevde Förintelsen – att Satrapi kände att hon var tvungen att ringa upp honom och be om ursäkt. Det är lika fullt möjligt att jämföra den med låt säga Karl Ove Knausgårds »Min kamp«. Vuxenblivande som vuxenblivande. När Marji är 14 år skickar föräldrarna iväg henne till Österrike där hon röker braj, förälskar sig i fel kille, bor på gatan.

Likt Patrick Modiano är Marjane Satrapi upptagen av rotlöshet. Satrapi säger sig inte höra hemma vare sig i Frankrike, där hon bor nu, eller i Iran, dit hon inte längre vågar åka eftersom hon anklagas för islamofobi.

»Persepolis« är självaste motgiftet till någon slags fobi, vad det nu än må vara. Här finns snälla mullor, puckade västerlänningar, motsägelsefulla föräldrar. Det enda som inte får plats är förenklingar.

»There is only one division in the world, that between the fanatics and the rest of the people«, har Satrapi sagt. Kanske det enda världen behöver höra just nu.

»Persepolis« i översättning av Gabriella Theiler ges ut på Galago.