Franska kvinnor är förbannade – och nu går de till attack

Frankrike är ett land där metoo-rörelsen dröjde och där många menar att det finns en stark ”machismo” som påverkar inte minst kulturlivet. Detta har fått unga franska kvinnliga regissörer att reagera – och att gå till attack med provokativa, blodiga och hyllade filmer.

– Fransk film i dag ger oss möjlighet att göra filmer som tar risker och som låter oss berätta om sådant som vi har varit med om som kvinnor. Det är fortfarande den maskulina blicken som dominerar men det börjar ändras. Vi ska slå sönder världen och sedan sätta ihop bitarna igen, säger Coralie Fargeat.

Hon är kvinnan bakom den hyllade The substance (2024), som vann manuspriset på filmfestivalen i Cannes och som blivit Oscarsnominerad i kategorin ”bästa film”. Hennes film är en blodindränkt (det gick åt 28 liter fejkat blod till slutscenen, berättar hon för mig) så kallad ”body horror”, där en äldre TV-stjärna av männen anses för gammal och förlorar jobbet. En man som ger henne en möjlighet att injicera en vätska, ”the substance”. Hon faller ihop, hennes rygg spricker och ur detta kommer en ung vacker kvinna fram. Denna unga kvinna kan nu vistas ute i världen i sju dagar. Sedan måste hon injicera serumet i den äldre kvinnans nakna kropp, och de byter möjlighet att vara vid liv. Så är det tänkt att fortsätta, men självfallet börjar allt gå åt skogen.

Huvudrollen spelas av Demi Moore, som inte minst på grund av sin ålder fått färre roller de senaste åren, och som Fargeat därför menade var perfekt.

– Jag läste hennes självbiografi, som visade upp henne som en tuff, instinktiv och smart kvinna. Den fick mig att se henne på ett helt nytt sätt och jag kände att hon skulle vara perfekt.

Coralie Fargeats första film satte på sitt sätt tonen för vad som skulle komma. Den hette passande nog Revenge (2018) och handlade om en ung kvinna som blivit våldtagen och lämnad för död, men som överlevde och tog en mycket blodig hämnd på sina vedersakare. Filmen gick aldrig på bio i Sverige men finns utgiven på DVD/Bluray.

En annan mycket uppmärksammad kvinnlig regissör är Julia Ducornau. Hon debuterade med Raw, där en ung kvinna upptäcker en smak för människokött, och vann 2021 Guldpalmen i Cannes för sin provocerande Titane, där en ung kvinna ger sig ut på mordturné och har sex med – en bil. Ducornau, som älskar skräckfilm, säger:

– Jag vill att Titane ska vara som en pil från en pilbåge som träffar mitt i ansiktet. Det är viktigt för mig att publiken går igenom allt mina karaktärer går igenom. Både fysiskt och emotionellt.

Sedan hon vann det stora priset i Cannes har Ducornau jobbat med en film som heter Alpha. Handlingen är hemlig, men titeln gör att vi nog kan ana en kritisk syn på manssamhället. Svaret är vi få på årets filmfestival i Cannes.

Bioaktuell i Sverige nu i vår är Noémie Merlants The balconettes. Handlingen utspelas under en stekhet dag i Marseille. Tre unga kvinnor tillbringar likt de flesta andra i kvarteret dagarna på balkongen. Hettan gör att de lättar på kläderna. De ser den hunkige halvnakne mannen i huset tvärsöver torget, han bjuder över dem. Det leder till att mannen försöker våldta Ruby, som dödar honom. Vad göra? Kanske stycka kroppen…

”The balconettes” är en intensiv, färgsprakande och blodig film, där Merlant blandar genrer. Skräck, drama, komedi, splatter.

– Jag ville mixa det för att kunna utforska femininitet, sexuellt våld, hur man kan bli fri. Om man blandar genrer är allting möjligt. Då kan man bryta mot alla idéer om att vara elegant, man kan strunta i gott uppförande, säger hon när jag träffar henne i Paris.

– Skräck har alltid använts av män. Nu tar vi tillbaka genren. Att fler och fler kvinnor regisserar skräck har att göra med det våld vi har blivit utsatta för, om det förtryck vi har mött.

Noémie Merlant fortsätter:

– Jag ville visa hur kvinnor kan reagera på våld. Hur det handlar om självförsvar, hur de reagerar, jag ville leka med detta, med våld som försvar. Därför är filmen blodig, det är som våldet i tecknade filmer, det är överdrivet. Personligen ser jag inte våld som ett lämpligt svar.

– Alla män här är antagonister. Det är en galen värld, en mardröm. Samhället ger alldeles för mycket utrymme till aggression, vi får höra för lite från den andra sidan, de förtryckta. Jag funderade på att skriva in en hygglig kille i manuset, men min pojkvän tyckte det skulle vara fel. Han sa att då kommer bara alla män som ser filmen att identifiera sig med den snälle. Och så kunde jag inte ha det.

Noémie Merlant säger att det för henne var livsnödvändigt att skriva och regissera filmen (hon spelar också en av de tre huvudrollerna). Den var hennes sätt att göra upp med sina traumatiska minnen av sexuellt våld och misshandel.

_ Det hade en katarsisk effekt för mig, att ta upp det våld jag har utstått. Jag vill skapa en säker plats, där vi kvinnor kan gå ut utan att vara rädda.

– För några år sedan hade det varit omöjligt att få göra den. Nu har vi metoo, men även nu så förstår vi mer och mer av vad som händer. Senast här i Frankrike så har vi fallet med Gisèle Pélicot, vars man drogade henne och lät henne bli våldtagen av en rad män. Där ser vi att förövaren inte ser ut som ett monster.

Men inte alla håller med. När jag frågar regissören Iris Brey, som gjort TV-serien Split, om varför det tog så lång tid för metoo att nå Frankrike kontrar hon med:

– Har det verkligen kommit hit? Jag är inte säker. Det är annorlunda här. Det finns ett motstånd mot hur kvinnor behandlas, men andra menar att det är censur att lägga sig i. Är vi arga? Ja, vi har en anledning till det. Vi får mindre betalt, färre kvinnor än män får göra film. Därför är The substance så viktig. Den talar om synen på kvinnors kroppar. Och den är så visuellt intressant.

***

Läs även: Vi är för evigt fångna i David Lynchs drömmar

Läs även: Vi lever i 80-talets dystraste dystopi