Fredrik Lindström: ”Jag hade kunnat bli parkförvaltare”

Halvvägs in i vårt samtal noterar Fredrik Lindström med ett förläget leende att det kanske mest handlar om en monolog från hans sida och att det inte tycks behövas frågor för att han ska berätta saker. Sedan meddelar han spontant att det fortfarande är fantastiskt kul att vara med i På spåret – men att det som ligger honom närmast hjärtat ändå är hans dikter. 

Detta är möjligen ett överraskande uttalande med tanke på att denne populärhistoriker och mångsysslare i underhållningsbranschen efter genombrottet som busringare i radioprogrammet Hassan 1993 haft en minst sagt framgångsrik karriär.  

Stå upp-komiker, filmregissör (två långfilmer), programledare för TV-program som Värsta språket, Världens modernaste land och Vad är en människa, scenshower som Ljust & fräscht och Ägd – pengarna eller livet tillsammans med sin vän Henrik Schyffert, föredragshållare, är några av de saker han gjort genom åren. 

Och nu har han just inlett en landsomfattande turné med Stora dialektshowen. 

Det är kanske inte så överraskande ändå. I Fredrik Lindströms cv ingår ju också TV-serien Helt lyriskt, och häromveckan talade han varmt, engagerat och infallsrikt om Nobelpristagaren Tomas Tranströmer och dennes dikter i Gunnar Bolins radioprogram Kulturlivet. 

– Det finns ingen annan i litteraturen som har haft så stor betydelse för mig.  

Fredrik Lindström har gett ut två diktsamlingar och har en tredje färdig för utgivning. Recensionerna har varit blandade, men han är väldigt stolt och glad över att några av hans dikter har använts som Dagens dikt i P1, och det gläder honom när folk hör av sig och berättar att någon av hans dikter lästs upp på ett bröllop.  

Nu vill han göra en lättillgänglig diktantologi.  

– Kanske med poptexter också. Ta bort finstämpeln. Jag ogillar vallgravar, åtskillnader, för då finns det inga inkörsportar. Jag är fiende till att kulturen sätts i finrum och blir otillgänglig för människor. Man kan mycket väl gå från till exempel Bo Kaspers texter till Tomas Tranströmer bara det finns ett antal stenar att vila på emellan.  

Själv har han en fot i finkulturen och en i fulkulturen, säger han och hävdar att det kan bero på hans bakgrund i en allmänbildad allmänt kulturintresserad familj i Eskilstuna, en arbetarstad. 

– Det är nog därför jag trivs så bra i min roll i På spåret, jag vill försöka utjämna de där skillnaderna. Jag står i strid med att använda begreppet kultur i betydelsen någonting som inte behövs, som lite icing on the cake… 

Ja, han har haft en lyckosam karriär, och man anar både förvåning och stolthet i hans röst när han berättar om vägen dit. Under skoltiden på S:t Eskils gymnasium i Eskilstuna var han nog en odåga, säger han. Inte särskilt intresserad av skolarbetet, mera av att göra intryck på kompisar och tjejer och att spela trummor i sitt heavy metal-band Crystal Pride. 

Men skoltiden hade ändå det goda med sig att han blev intresserad av scenverksamhet, som han säger. När det blev dags för avgångsklassen att framföra en traditionell soaré i läroverkets aula behövde hans kompis, den redan då duktige imitatören Lasse Sundholm, en så kallad straight man. Fredrik ställde upp och gjorde dessutom några egna nummer så bra att Sundholm tyckte att han skulle bli komiker. Ett drygt decennium senare ingick de båda i Hassan-gänget på radion. 

I soarén medverkade för övrigt också Ulf Kristersson, nu statsminister. 

– Vi var politiskt väldigt olika. Jag var engagerad i linje 3 i folkomröstningen om kärnkraft, han var engagerad i linje 1 och aktiv i Moderata Studentförbundet. Det var inte värre än att vi kunde medverka i Kabaré Dagsverke tillsammans 1981.  

Till allas förvåning ställde han upp och framförde Freddie and the Dreamers obskyra hit ”You were made for me” från 1960-talet, med en väldigt rolig charlestonliknande dans. 

Men viktigare för Fredrik Lindström var ändå att han efter S:t Eskil och ett års arbetslöshet sökte sig till Gripsholms folkhögskola. Han valde den humanist-etiska linjen med litteraturhistoria, musik, idéhistoria, konst och beskriver hela miljön som underbar. Han hade fascinerats av själva slottet redan som femåring. Nu hade han utsikt över samma slott från sitt studierum. 

– På folkhögskolan fann jag en ny version av mig själv, hittade ett nytt spår i livet. Efter två år hade hela min livsinställning förändrats. Jag släppte rockmusiken, flyttade till Uppsala. Jag hade fått bra självförtroende och var driven och ambitiös. Jag hade börjat förstå att folk hade uppfattat mig som någon utan särskilt mycket innanför pannbenet. Nu ville jag visa att jag kunde något. 

Och så gjorde han det. Läste litteraturhistoria, idéhistoria, nordiska språk med språkhistorisk inriktning, fick stipendier, drev teater på Södermlands-Nerikes studentnation, skrev en pjäs om skalden Lasse Lucidor (1638-74), tonsatte några av hans dikter, skrev i studenttidningen Ergo.  

Efter en vecka eller två på institutionen för nordiska språk fick han helt klart för sig något han redan tidigare anat: att vi är mycket mer inblandade i vårt språk och språkets utveckling än vad vi själva förstår. 

– Språk är något som utvecklas organiskt med en massa omedvetna majoritetsbeslut av dem som använder det vettigare än på det språkhistoriskt korrekta sättet. Så därför böjer vi ordet dö som ”dö dog dött”, inte som ”dö dödde dött”, och det svaga verbet knyta som ”knyta knöt knutit”, inte som ”knyta knytte knytt”. 

I språkhistorien fann Fredrik Lindström en skärningspunkt mellan alla sina intressen. En tanke slog honom: det här borde människor verkligen vara intresserade av, det här borde man kunna berätta om. 

Den dialektshow han nu börjat turnera med tillsammans med skådespelerskan Helena Lindegren kan ses som ett senkommet resultat av denna insikt. Det är också en vidareutveckling av boken 100 svenska dialekter, som han gav ut för några år sedan. 

Föreställningen hade premiär i Falun tidigare i vår och ska ges i 16 städer med final på Cirkus i Stockholm i september, och det är mycket möjligt att det blir en fortsättning nästa år. Ungefär en tredjedel av innehållet ska enligt planerna anpassas till den ort där föreställningen ges.  

Både Fredrik Lindström och Helena Lindegren är duktiga imitatörer. De bollar lokala dialekter efter bästa förmåga och med hans sörmländska och hennes västerbottniska som krydda. Syftet med föreställningen är inte bara att roa utan också att lära publiken något. Så de ställer och besvarar en rad intressanta frågor.  

Vad menar till exempel en finlandssvensk med fyllekaka och en skåning med pattaglytt? Hur kommer det sig att man i vissa delar av östra Mellansverige säger tröck på knappen när man i andra delar av landet säger tryckte? Har djur dialekter? Är göteborgare verkligen så goa och folk från gnällbältet så gnälliga som de låter? Talar man mer dialekt när man är naken? 

Vissa svar ges. Kossor säger inte mu utan mooo, som på finlandssvenska. Och svaret på frågan om man talar mer dialekt när man är naken är att det kan hända, i alla fall när den man umgås med också är naken. Hela situationen dialektillustrerades lysande på östgötska av Helena Lindegren när föreställningen gavs i Linköping för några veckor sedan, så lysande att den nog får följa med på resten av turnén. 

Vad hade Fredrik Lindström blivit om han inte blivit den han nu är? 

– Det där med att överta järnhandeln i Eskilstuna efter min far var aldrig aktuellt. Jag trivs med min karriär. Men om jag inte hade blivit den jag är hade det varit intressant att ta reda på hur hjärnan ser ut och fungerar. Jag har en känsla av att människan fortfarande är en i stort sett outforskad kontinent. Men jag är också väldigt trädgårdsintresserad och skulle kunna tänka mig att hålla på med trädgårdsanläggning. Parkförvaltare, kanske. 

***

Läs även: "Det fascinerar mig hur Konsum kunde tyna bort"

Läs även: "Det behövs mer renoveringsskam"