Friluftsmuseum över en ond tid

Bland björnar och visenter, i skuggan av den masuriska storskogens kamouflerande trädkronor, lät Hitler bygga Wolfschanze – Varglyan – sitt krigshögkvarter på östfronten; en hemlig värld av dystra betongbunkrar, leriga stigar, kamouflagenät och stöveltramp, vars enda lilla ljuspunkt tycks ha varit livsnjutaren Hermann Görings villaliknande partybunker på 400 kvadrat med öppen spis och barbecueterrass.

Varglyan är i dag ett stort friluftsmuseum över en ond tid. De första turisterna kom 1956 efter att området under elva år röjts på mer än 100 000 tyska landminor och blivit något sånär säkert att röra sig i. Numera kommer 200 000 nyfikna per år för att se resterna av den sinistra anläggning där Hitler tillbringade det mesta av sin tid från 1941.

Han kom hit första gången den 24 juni 1941 då operation Barbarossa inletts – attacken på den tidigare paktbrodern Stalins Sovjetunionen – och han lämnade för gott i november 1944 då evakueringen påbörjades under trycket från den framryckande Röda armén i öster. Då hade han tillbringat sammanlagt 800 dygn här.

Wolfschanze är en plats stinn av ödesmättad historia och dramatik. Det var här, i en barack, som det misslyckade 20 juli-attentatet mot Führern iscensattes av överste Claus von Stauffenberg 1944.  Huset har jämnats med marken men ett minnemärke restes på platsen av von Stauffenbergs söner 1992.

Stauffenberg skulle delta i ett möte med Hitler och ett antal andra officerare. Han tog tillfället i akt att placera en portfölj med osäkrade sprängmedel intill Führern och lämnade därpå baracken med en låtsad ursäkt. När det small antog han att Hitler var död och flög tillbaka till Berlin med den glada nyheten.

I själva verket undkom Führern nästan oskadd eftersom någon händelsevis flyttat portföljen. Fyra andra dog dock, komplotten avslöjades och Stauffenberg och hans sammansvurna avslöjades och avrättades.

Bygget av Varglyan hade påbörjats 1940 och den växte allteftersom till ett glest bunkersamhälle med 3 000 invånare, järnvägsstation, postkontor, sjukhus och sambandscentral. Hitlers egen 500-kvadratsbunker, signerad Albert Speer, bestod av ett skal på sju meter brutal betong över ett inre flera meter tjockt betongskal och med ett lager skakningsdämpande grus mellan skalen.

Därinne gjordes allt för att skapa trevnad. Men luften var fuktig och utan fönster och dagsljus blev det i längden en deprimerande miljö. Någon liknade Hitlers bunker vid en egyptisk gravkammare.

Gåtfullt nog utsattes Varglyan aldrig för de flyganfall den var byggd att stå emot. De allierade visste var den låg, men när anläggningen sprängdes var det på tysk order. Det skedde i januari 1945 i syfte att förhindra Wolfschanze från att nyttjas av den framryckande Röda armén.

Stora sprängladdningar inne i bunkrarna klöv dem så att de blev oanvändbara, men de står där alltjämt; ett trettiotal mossbelupna betongsskrov spridda över ett skogsområde på 2,5 kvadratkilometer i vad som nu är nordöstra Polen nära staden Ketrzyn. I förstone kan man lätt ta en del av dem för skrovliga klippbranter i skogen.