Frukta inte AI – den gör konsten rikare än någonsin
AI är inte ett hot mot konsten utan en naturlig del av dess utveckling. Anna D. Linder ber oss omfamna möjligheten till en ännu rikare bildvärld.
Bild: Wikimedia Commons/ChatGPT
Vi står vid ett vägskäl där AI-teknologi snabbt genomsyrar alla aspekter av vårt kreativa landskap. Det är lätt att känna en viss oro över vad som händer med den konstnärliga integriteten. Det är inte svårt att förstå varför många, inklusive ett av de allra största namnen inom animation, Hayao Miyazaki, uttrycker sin skepsis inför den ökande användningen av AI i konstproduktion. För Miyazaki handlar det inte bara om att bevara en tradition, utan också om att skydda det mänskliga elementet i konsten – den smärta, den glädje, den oförutsägbarhet som bara ett levande hjärta kan skapa. För honom är AI-genererade bilder en "förolämpning till livet själv”.
Mitt i denna oro finns det dock en möjlighet som inte går att ignorera: AI som ett verktyg för att förnya och tillgängliggöra konstformen, på sätt som tidigare varit helt otänkbara. Studio Ghiblis karakteristiska, handtecknade animationer, med sina levande landskap och nyanserade protagonister, har blivit oöverträffade i sina konstnärliga uttryck. Tänk dig att du nu kan ge liv till en egen Ghibli-inspirerad karaktär – en version av dig själv, dina vänner eller varför inte ditt husdjur som kommer till liv genom den konstform som så många älskar. Denna möjlighet att få en AI-genererad bild i Ghibli-stil ger en helt ny dimension till publikens interaktion med filmerna och Miyazakis livsverk. Det handlar inte om att ersätta det genuina hantverket, utan om att berika den kulturella upplevelsen på ett sätt som gör att var och en av oss nu har möjligheten till en personlig länk till det universum Ghibli grundat.
Vad som verkligen lyfts fram i denna tid av snabb teknologisk utveckling är det ökade värdet av mänskliga hantverk. När AI kan efterlikna stil, teknik och form, framträder den handtecknade animationens värde än mer tydligt. Dock ställs det högre krav, därmed får den konstnärliga integriteten ett nytt syfte: Den blir alltså inte bara en produkt, utan ett uttalande om det mänskliga i skapandet.
De flesta verkar ha glömt bort att innovationens “hot” mot samtiden inte är någonting nytt.
Redan på 1400-talet, med uppkomsten av tryckpressen, fruktade man att den nya tekniken skulle utarma konstens unika värde. Man trodde att tryckpressen skulle sprida billiga kopior av konstverk och underminera hantverkarens innebörd och status. I själva verket var det helt tvärtom. Tryckpressen tillgängliggjorde böcker och konst för en bredare publik och ökade på så sätt kunskapsspridningen. Efterfrågan på konst växte och gav upphov till en ny era av kulturell utveckling. Det fanns inget att frukta, snarare något att omfamna. Den gamla världen av handgjorda manuskript och målningar byttes inte ut – den berikades av nya möjligheter.
När fotografiet uppfanns på 1800-talet uppstod en liknande rädsla. Konstnärerna förberedde sig på att kameran skulle döda målarkonsten och reducera den till en föråldrad teknik. Men i stället för att ersätta måleriet, började fotografi och måleri samverka. Artister som Man Ray och Dora Maar använde foto för att utforska nya uttryck. Målande traditioner utvecklades i symbios med kamerans framkomst och ökade tillgängligheten. Fotografiet gav målarna nya perspektiv och tekniska element att arbeta med samt ett nytt sätt att se på världen, konsten och inte minst historien.
Mobilkameror har gjort det lättare för oss att fånga vardagens små och stora stunder, men de kan aldrig ersätta den konstnärliga processen och det berättande som ett filmiskt verk kräver. Film är inte bara att trycka på en “play-knapp” – det handlar om att skapa en vision, att forma en berättelse genom ljus, ljud, kostym, miljö, bild, tid och mycket mer. Den kreativa processen bakom filmen är fortfarande unik och oersättlig, något som en individ med en mobilkamera inte kan återskapa. Därför har dessa inte dödat filmen – de har enbart förändrat hur vi ser på-och konsumerar bilder samt bidragit med ännu ett spännande medium att utforska.
I dagens värld, där tillgången till genererad konst finns bland oss alla, där vem som helst kan skapa en stiliserad version av vad de än vill, kommer värdet av den traditionella konstnären och hantverkaren bara att öka. Möjligheten att erhålla en autentiskt handtecknad stillbild från ett Studio Ghibli-verk i sin samling, eller att se en sådan konst stå som resultat av någon annans svett och driv ger nu mer tyngd än någonsin förr. Det vi lärt oss om konsten, genom all dokumenterad tid, är att den historiska kontexten är av största vikt bakom varje enskilt verk. Det är därför dumt att oroa sig över valmöjligheter, tillgänglighet och nya processer när det är människan bakom konsten som allt oftare än sällan står i fokus för dess betydelse.
På så sätt borde vi inte tänka att konsten måste "räddas" i från AI, snarare borde den tas emot med nyfikenhet och intresse – som en påminnelse om varför det genuina, handgjorda konstverket fortfarande är värdefullt, mer än någonsin förr. Konsten är en ständigt levande kraft med en organisk utveckling, som formas efter kultur, innovation, förändring och efterfrågan. Alltså ska AI inte ses som ett hot mot de traditionella konstformerna eller grafiker-yrkena när världen förändras runt oss. AI borde däremot ses på som en katalysator som lyfter värdet av det vi redan värdesätter. AI upprättar en förståelse för vad det faktiskt innebär att vara en skapande människa i en tid av producerande maskiner.
Hayao Miyazaki gör rätt i att fortsätta med sitt fantastiska livsverk inom Studio Ghibli. Vi som värdesätter hans hårda arbete kommer fortsätta att göra det, och således även stötta alla de andra skapande människorna vi högaktar. Frukta ej!
Anna D. Linder är filmvetare verksam vid Timbro förlag och tidigare pressassistent åt kulturminister Parisa Liljestrand (M).
***
Läs även: AI-bilderna är slutet för barnboken
Läs även: AI – vår bästa vän eller värsta fiende?
Vi står vid ett vägskäl där AI-teknologi snabbt genomsyrar alla aspekter av vårt kreativa landskap. Det är lätt att känna en viss oro över vad som händer med den konstnärliga integriteten. Det är inte svårt att förstå varför många, inklusive ett av de allra största namnen inom animation, Hayao Miyazaki, uttrycker sin skepsis inför den ökande användningen av AI i konstproduktion. För Miyazaki handlar det inte bara om att bevara en tradition, utan också om att skydda det mänskliga elementet i konsten – den smärta, den glädje, den oförutsägbarhet som bara ett levande hjärta kan skapa. För honom är AI-genererade bilder en ”förolämpning till livet själv”.
Mitt i denna oro finns det dock en möjlighet som inte går att ignorera: AI som ett verktyg för att förnya och tillgängliggöra konstformen, på sätt som tidigare varit helt otänkbara. Studio Ghiblis karakteristiska, handtecknade animationer, med sina levande landskap och nyanserade protagonister, har blivit oöverträffade i sina konstnärliga uttryck. Tänk dig att du nu kan ge liv till en egen Ghibli-inspirerad karaktär – en version av dig själv, dina vänner eller varför inte ditt husdjur som kommer till liv genom den konstform som så många älskar. Denna möjlighet att få en AI-genererad bild i Ghibli-stil ger en helt ny dimension till publikens interaktion med filmerna och Miyazakis livsverk. Det handlar inte om att ersätta det genuina hantverket, utan om att berika den kulturella upplevelsen på ett sätt som gör att var och en av oss nu har möjligheten till en personlig länk till det universum Ghibli grundat.
Vad som verkligen lyfts fram i denna tid av snabb teknologisk utveckling är det ökade värdet av mänskliga hantverk. När AI kan efterlikna stil, teknik och form, framträder den handtecknade animationens värde än mer tydligt. Dock ställs det högre krav, därmed får den konstnärliga integriteten ett nytt syfte: Den blir alltså inte bara en produkt, utan ett uttalande om det mänskliga i skapandet.
De flesta verkar ha glömt bort att innovationens “hot” mot samtiden inte är någonting nytt.
Redan på 1400-talet, med uppkomsten av tryckpressen, fruktade man att den nya tekniken skulle utarma konstens unika värde. Man trodde att tryckpressen skulle sprida billiga kopior av konstverk och underminera hantverkarens innebörd och status. I själva verket var det helt tvärtom. Tryckpressen tillgängliggjorde böcker och konst för en bredare publik och ökade på så sätt kunskapsspridningen. Efterfrågan på konst växte och gav upphov till en ny era av kulturell utveckling. Det fanns inget att frukta, snarare något att omfamna. Den gamla världen av handgjorda manuskript och målningar byttes inte ut – den berikades av nya möjligheter.
När fotografiet uppfanns på 1800-talet uppstod en liknande rädsla. Konstnärerna förberedde sig på att kameran skulle döda målarkonsten och reducera den till en föråldrad teknik. Men i stället för att ersätta måleriet, började fotografi och måleri samverka. Artister som Man Ray och Dora Maar använde foto för att utforska nya uttryck. Målande traditioner utvecklades i symbios med kamerans framkomst och ökade tillgängligheten. Fotografiet gav målarna nya perspektiv och tekniska element att arbeta med samt ett nytt sätt att se på världen, konsten och inte minst historien.
Mobilkameror har gjort det lättare för oss att fånga vardagens små och stora stunder, men de kan aldrig ersätta den konstnärliga processen och det berättande som ett filmiskt verk kräver. Film är inte bara att trycka på en “play-knapp” – det handlar om att skapa en vision, att forma en berättelse genom ljus, ljud, kostym, miljö, bild, tid och mycket mer. Den kreativa processen bakom filmen är fortfarande unik och oersättlig, något som en individ med en mobilkamera inte kan återskapa. Därför har dessa inte dödat filmen – de har enbart förändrat hur vi ser på-och konsumerar bilder samt bidragit med ännu ett spännande medium att utforska.
I dagens värld, där tillgången till genererad konst finns bland oss alla, där vem som helst kan skapa en stiliserad version av vad de än vill, kommer värdet av den traditionella konstnären och hantverkaren bara att öka. Möjligheten att erhålla en autentiskt handtecknad stillbild från ett Studio Ghibli-verk i sin samling, eller att se en sådan konst stå som resultat av någon annans svett och driv ger nu mer tyngd än någonsin förr. Det vi lärt oss om konsten, genom all dokumenterad tid, är att den historiska kontexten är av största vikt bakom varje enskilt verk. Det är därför dumt att oroa sig över valmöjligheter, tillgänglighet och nya processer när det är människan bakom konsten som allt oftare än sällan står i fokus för dess betydelse.
På så sätt borde vi inte tänka att konsten måste ”räddas” i från AI, snarare borde den tas emot med nyfikenhet och intresse – som en påminnelse om varför det genuina, handgjorda konstverket fortfarande är värdefullt, mer än någonsin förr. Konsten är en ständigt levande kraft med en organisk utveckling, som formas efter kultur, innovation, förändring och efterfrågan. Alltså ska AI inte ses som ett hot mot de traditionella konstformerna eller grafiker-yrkena när världen förändras runt oss. AI borde däremot ses på som en katalysator som lyfter värdet av det vi redan värdesätter. AI upprättar en förståelse för vad det faktiskt innebär att vara en skapande människa i en tid av producerande maskiner.
Hayao Miyazaki gör rätt i att fortsätta med sitt fantastiska livsverk inom Studio Ghibli. Vi som värdesätter hans hårda arbete kommer fortsätta att göra det, och således även stötta alla de andra skapande människorna vi högaktar. Frukta ej!
Anna D. Linder är filmvetare verksam vid Timbro förlag och tidigare pressassistent åt kulturminister Parisa Liljestrand (M).
***
Läs även: AI-bilderna är slutet för barnboken
Läs även: AI – vår bästa vän eller värsta fiende?
