Fyll huvudet med gudinnor
»Så här kan man väl inte skriva!«, utbrast journalisten Annika Persson under ett författarsamtal på bokmässan efter att ha läst högt ur Karl Ove Knausgårds självbiografiska roman. Det var en skildring av hur han, påhejad av hustrun, tvingades gå på babyrytmik. En för honom, i egenskap av man, ovärdig upplevelse. Känslan av impotens kom krypande (vilket inte hindrade honom från att i tanken klassa den snygga babyrytmikledaren som ett möjligt ligg).
»Vi skulle sitta ner i en ring, alla andra mammor och jag. Jag kände att det var nedvärderande«, förklarade den norske författaren lugnt.
Ett sus gick genom den genusskolade publiken.
Ett par timmar senare, några stenkast därifrån, talade Erica Jong om att kvinnor måste befrias från ett totalt ansvar för barnen, och göra dem till en viktig del också i andra människors liv – pappornas till exempel.
I veckan som gick var det Karl Ove och Erica för hela slanten. Karl Ove Knausgårds romansvit »Min kamp« hade länge legat och tuggat i nyhetsflödet likt en hungrig piraya, och fick nu total mediefångst. Erica Jong, som på 1970-talet skrev feministbibeln »Rädd att flyga«, var återigen på blågul mark, dubbelt aktuell med en nyutgåva av sin »bibel« och med memoarboken »Förföra demonen«.
Och nu stod de där, på var sin sida av feministstaketet.
I alla fall om man utgår från det som tycks vara Knausgårds biologism – kvinnor tycker om barn för att de är kvinnor, män vill göra karriär för att de är män. Ungefär så. Men till skillnad från Annika Persson har jag väldigt svårt att känna upprördhet över manligt stenålderstänk. Knausgård säger att han vill ta sina känslor och sin manlighet på allvar. Undersöka olika tillstånd. Vara ärlig med hur han känner. Låt honom!
Erica Jong beskriver feminismen som en rörelse som dyker upp, och driver på utvecklingen, för att sedan försvinna igen. Och att den, i likhet med demokratin, måste återvinnas gång på gång. Så hur vore det då om vi tog vara på tiden lite bättre och ibland tillät oss strunta i de män som uppenbarligen inte vill fatta galoppen. Det finns viktigare slag att vinna. Till exempel att fortsätta att göra det som Erica Jong i »Förföra demonen« så stolt säger att hon och sjuttiotalistfeministerna gjorde för sina döttrar:
»Vi fyllde deras huvuden med kvinnliga gudinnor, kvinnliga poeter och kvinnors historia. Poängen är att vi lärde dem att älska sig själva.«
Erica Jongs »Förföra demonen«, nyutgåvan av »Rädd att flyga« (övers. Annika Preis) och Knausgårds »Min kamp« (övers. Rebecca Alsberg) ges alla ut på Norstedts.
