Gapar efter mycket

Det är bitande kallt i Stockholm och en jetlaggad Nina Persson fryser. Hon kom med planet från New York för bara några timmar sedan men har redan hunnit med att besöka frisören – och fylla hotellrummet med fjädrar som hon ska ha på sig under kvällens spelning.

– Jag tänkte sy ihop något som jag kan ha i håret. Jag får väl ägna mig åt handarbete tills ögonen går i kors i kväll, säger hon och gör en svepande rörelse på ena sidan av huvudet för att visa var den tänkta fjäderkreationen ska sitta.

Nina Persson, sedan 15 år frontfigur och sångerska i internationellt storsäljande The Cardigans, är i Sverige med sitt eget band A Camp. I slutet av januari ger de ut sin andra skiva, »Colonia«. Gruppen började som ett soloprojekt med sångaren, gitarristen, låtskrivaren och Atomic Swing-grundaren Niclas Frisk. För sju år sedan kom den självbetitlade debutskivan »A Camp«. Skivan fick ett varmt mottagande hos både lyssnare och kritiker och överöstes sedermera med Grammisar. Sedan debuten har duon omformats till en trio och numera räknas även Nina Perssons make, filmmusikern och multiinstrumentalisten Nathan Larson, in i bandet. I arbetet med den nya skivan »Colonia« står de tre medlemmarna tillsammans som kompositörer och textförfattare.

– Det känns kul att göra ett hyperdemokratiskt projekt. När vi gjort musik till The Cardigans har vi haft väldigt tydliga departement, där jag skrivit texterna och Peter Svensson skrivit musiken. I A Camp delar vi på allt – arbetet, pengarna, äran och skulden, säger Nina Persson med ett skratt.

Hon påpekar att arbetssättet dels är lättare att tillämpa på tre personer än på fem, dels att de tre A Camp-medlemmarna jobbar lätt tillsammans.

– Det går inte att säga till vilka som helst att »nu ska vi, i realtid, skriva låtar ihop«. Men Niclas, Nathan och jag har vidöppna fönster mot fantasin, så vi kan jobba på det här sättet. Det är rätt bra flöde på vår inspiration när vi sitter och gaggar.

»Colonia« är inte bara A Camps nya skiva utan också en mikronation med egen flagga, ett skivbolag och tre, enligt egen utsago, fullständigt korrumperade medborgare. Skivan är ett resultat av att de ville ta sin hybris på allvar, inte skämmas för den.

– Både jag, Niclas och Nathan är förhållandevis väl uppfostrade av kloka människor, men vi har ändå mycket galenskap i oss. Denna märkliga motor i människor är så intressant och något jag alltid dras till hos folk. Klokskap är inget som behöver upprepas – vi försöker göra lite aviga grejer i stället.

Olikheterna mellan A Camps första och andra skiva är många. Medan debuten, med låtar som »I Can Buy You« och »Song for the Leftovers«, gav smak av sommarkväll i jeansjacka, skapar i stället »Colonia« bilden av mörka klubbar där mustiga sammetskjolar svänger sina djuplila volanger. Nina Persson beskriver den första skivan som vänlig, ledsen och lantlig jämfört med uppföljaren som är mer ilsken, rastlös och urban.

Till skillnad från arbetet med The Cardigans, som snurrar på med en enorm inre motor där hon aldrig känt några tveksamheter i arbetet med nya skivor, så medförde »Colonia« en stark andra-skivan-ångest. En ångest de övervann genom att skruva ner förväntningarna på sig själva.

– Vår självcensur har varit ganska låg, vilket bara varit bra. Det var viktigt att tvätta bort alla minnen av debutskivan och bara låtsas att detta var vår första skiva.

Det demokratiska arbetssättet inom A Camp gäller inte bara text och melodi, de till och med arrangerar stråk och blås tillsammans. Eller åtminstone parallellt.

– Niclas lägger några feta ackord på pianot, Nathan spelar en analog syntslinga och jag kommer med en melodiidé, ofta lite enfingeraktigt vid pianot. Sedan får blåsarna lyssna på den röran och reda ut det åt oss.

Just fingerfärdigheten är något Nina Persson periodvis jobbar hårt på. Som i kväll när hon ska skapa en fjäderprydd håruppsättning, som när hon för några år sedan broderade Dolly Parton i korsstygn, eller som när hon gick i pianoskola ett år hos en bulgarisk kvinna i New York. Hon lärde sig att hjälpligt hantera det klassiska pianot och att spela efter noter, men i gruppen är det som sagt mest pekfingervals som gäller.

– När det gäller textskrivande så är jag självsäker och självständig. Men även om jag har melodierna i mig någonstans så krävs det att jag har solida musiker runt mig för att kunna ta tillvara det jag kommer på.

När hon får en låtidé så är både melodi och harmonier tydliga för henne, men hon vet inte vilka ackorden är. Hon berättar att både Nathan och Niclas fått sitta och spela ackord efter ackord till hennes nynnande, tills de hittat just det ackord hon haft i huvudet. Hon tillägger krasst att hon borde lära sig mer harmonilära tills de ska göra nästa skiva.

Under de tidiga åren med The Cardigans blev Nina Persson synonym med en sval, nästan blasé, stil och hon gjorde den luftiga rösten till sitt varumärke. I dag låter det annorlunda. Hon har gått från att vara tillbakalutat kylig till att formligen hänga fram över mikrofonen. Det tidigare luftiga har gett vika för en full röst med markerat vibrato. Kanske är den kraftfullare estetiken en konsekvens av den kritik hon fick under förra turnén för att vara alltför sval på scen.

– Jag vill att min musik ska låta mer angelägen, att det ska vara mer, helt enkelt. Visst gillar jag fortfarande det minimalistiska, men nu är det roligt att gapa efter mycket.

Skivtiteln »Colonia« är ett resultat av bandets diskussioner om kolonisation som gick höga under inspelningen.

– Det är en intressant mänsklig drift – girighet, glupskhet och hela grejen av att »jag vill ha, så jag tar«. Vi är ju likadana själva, Nathan och jag som köpt hus i Harlem och Niclas som flyttade till New York under inspelningen. Alla vi som sticker dit för att suga musten ur stan utövar någon slags kulturell kolonisation. Vi försöker knycka någonting som finns där och som  vi tycker att vi behöver.

Skivan är klar, men bandet slutar inte att fantisera. Medan Nina Persson suttit hos frisören under eftermiddagen så har de båda andra bandmedlemmarna smitt nya planer.

– Fantasitåget drar vidare. Nathan och Niclas är redan långt förbi nästa skiva, de har visst bestämt att vi ska göra en musikal. Det är bra, då har vi något att prata om i turnébussen.

Hon är än så länge helt oinsatt i de båda andras musikalplaner, men är inte främmande för idén. Just musikal och kabaré har blivit en verklighet sedan hon häromåret blev medlem i den kultförklarade kabaréensemblen The Citizens Band i New York där också Lenny Kravitz dotter Zoe medverkar. Nu drömmer hon om att ha »residency« på någon klubb i New York, där hon kan hålla show ett par tre gånger i veckan under några månaders tid. Glamoröst så det förslår, men Nina Persson har fortfarande markkontakt.

– Min magkänsla är en bra manager för mig. Om jag inte får en spontan ja-känsla när jag får en jobbförfrågan så är det oftast läge att tacka nej. Jag tackar nästan alltid ja om det handlar om att göra musik som jag älskat sedan tidigare, eller om det är musiker jag gillar.

Men hur länge är det egentligen möjligt att arbetsmässigt pendla mellan kultiga New York-scener, små svenska klubbar och eget turnerande?

– Just nu fungerar det, jag är mobil och jag gillar det. För övrigt är det ju kontrasterna som gör jobbet långsiktigt. Blir det för mycket av samma sak ett par år i rad så tröttnar jag bara och funderar på att lägga ner.

Nina Persson har gett ut sex skivor med The Cardigans. Som miljonsäljande popartist har hon stått på scener runt hela världen. Med det högst personliga projektet A Camp har hon snart gett ut sin andra skiva, som nu lanseras på bred front i Europa och USA. Framgång fick hon ganska tidigt i livet, redan när hon var runt 20, men vad driver henne egentligen vidare?

– Min drivkraft är helt enkelt att jag har en drivkraft. Ett år efter en skiva tänker jag att »det där kan jag inte ha på min gravsten«. Sedan får jag nya idéer, intressen och besattheter som måste ut på något sätt.

Hon skrattar till och konstaterar att det också handlar om att hon gör något som faktiskt behövs.

– A Camp finns inte, så då måste vi uppfinna det.

A Camps »Colonia« släpps den 28 januari.