Generationsskifte

De nya litteraturtidskrifterna kommer i glassig livsstilsförpackning och skippar gärna det akademiska tugget. Men några redaktörer tycker att folkligheten gått för långt. Fokus har kartlagt den nya tidskriftsscenen och hittat fotokopierad gratispoesi, snygga webbmagasin och sektliknande skaparglädje.

När en kulturtidskrift går i graven föds en annan. Behovet av litterära scener i form av tidskrifter (littzines), webbsajter och bloggar tycks vara omättligt. När den svenska förlagsbranschen inte räcker till, eller ses som tråkig och omodern, finns driftiga redaktörer som sprider ny och oetablerad litteratur till folket. Oftast utan det eftertraktade kulturtidskriftsstödet från Statens kulturråd.

– Vi sökte 25 000 kronor men fick nej, säger Jessica Schiefauer, en av fyra redaktörer som gör Göteborgsbaserade Fantasin, en glad och personlig kulturtidskrift med fokus på litteratur.
Jessica, Elin Boardy och Linnéa Bernerman sitter på café Java vid Vasaplatsen i Göteborg.

– Fikan är ett kreativt verktyg! kommenterar Linnéa.

Senaste numret av deras Fantasin har temat revolution, och omslagspappret är knallgult. På hemsidan skriver redaktionen att man inte är rädd för det lättillgängliga och att »Fantasin vet att en kulturtidskrift kan vara något annat än tunga textblock, gamla gubbar och exkluderande referenser!«.

Jessica: Vi upplever formen på den klassiska litteraturtidskriften som direkt frånstötande. Det blir ett projekt att läsa en sådan, man måste liksom ta ett djupt andetag och läsa spaltmeter med text och sen kanske slå upp hälften av orden.

Linnea: Och så ska man känna sig duktig efteråt!

Jessica: Vi känner att det finns ett annat och mycket roligare sätt att göra hela litteraturtidskrift-grejen på. De klassiska tidskrifterna ska givetvis också få finnas men det behöver inte vara så tråkigt.

Elin: Vi vågar vara en kulturtidskrift som inte ser svårläst ut. Självklart utan att innehållet för den sakens skull bara är blaj. Det ska finnas tyngd men vara lättillgängligt.

Vad lägger ni i ordet lättillgängligt?

Jessica: Exkluderande referenser är något vi har pratat mycket om, som ofta finns i den mer traditionella typen av litteraturtidskrifter. Man talar om kända personer som att alla vet vilka de är. Och det är inte okej. Måhända har man själv koll på allt detta men vill man nå de som inte läser den gamla sortens litteraturtidskrifter kan man inte hålla på så. Vi lägger stor vikt vid att våra texter ska vara språkligt kvalitativa men de behöver inte vara svårtillgängliga och trassliga att läsa. Det kan vara skarpt och bra ändå.

Elin: Vi har fått recensioner och kommentarer som visar att vissa stöts bort av det lättsamma. De tar det för ytlighet, att det inte finns någon tyngd i det.

Linnea: Men vi vill ju locka dem som skräms bort från de tyngda sfärerna. Vi vill locka in människor som ofta känner sig utanför kultursammanhangen. Och det har vi lyckats med. Vi har blivit någon slags brygga mellan två världar.

Är dessa olika synsätt en generationsfråga?

Elin: Nej det är nog inte så enkelt. Det är mer olika förhållningssätt till litteratur, tror jag. För vi har många äldre läsare och det finns de som är yngre än oss som gör väldigt tunga och textbaserade tidskrifter.

Vi lämnar fikabordet men dröjer oss kvar i Göteborg som har ett levande litteraturklimat med många kreativa aktörer. »jmm«, som också görs här, är i motsats till Fantasin en litteraturtidskrift av det mer klassiska snittet.

– Folk startar rockband, vi håller på med litteratur så vi startade en litteraturtidning, säger Martin Engberg, en av tre redaktörer. Han driver »jmm« tillsammans med Mats Kolmisoppi och Øystein Mentzoni. Alla tre har läst Litterär gestaltning på Göteborgs universitet och startade »jmm« för att de saknade ett forum för nordisk litteratur som inte är översatt. I »jmm« är texten det centrala och layouten är enkel, luftig och avskalad i svartvitt med någon enstaka illustration. Tidningen har ett tema för varje nummer och publicerar nordisk skönlitteratur, framför allt prosa, av både etablerade och oetablerade författare.

– Jag är inte förtjust i tidskrifter som handlar om litteratur men som ser ut som glättiga livsstilsmagasin. Litteraturen som livsstil liksom. Nya BLM var väl ett sådant försök, säger Martin Engberg.

Vad är tanken med »jmm«?

– Den ska fungera som en kombination av tidskrift och fanzine. Från början ville vi göra något relativt opretentiöst och amatörmässigt på fanzine-nivå. Men så blev det ändå rätt pretentiöst i och med att det är ett så pass stort projekt med författare från flera länder. Vi ger dem som medverkar fria händer. Det handlar om att bjuda in folk – »här får du ett utrymme och ett tema« är väl ungefär det vi säger till de skribenter och författare som vi kontaktar. Det är kreativt, vi gör ingen hård redigering av texterna och vi väljer medvetet ämnen som kan generera spretiga texter.

Om man jämför med de etablerade litteraturtidskrifterna som funnits länge – Glänta, OEI, Ord & Bild, Lyrikvännen – vad skiljer er från dem?

– Skillnaden är att de äldre tidskrifterna har en väldigt etablerad form och ett rykte. »jmm« är ett mer lekfullt forum. Jag tänker mig att »jmm« är en amatörtidning för folk som tycker om att titta in bakom skrivprocesser och så vill jag nog att den ska fortsätta vara. Vårt uppdrag är att vara en plats i tidskriftsform där vi bjuder in författare att göra någonting som de tycker är kul. De andra tidskrifterna har nog andra uppdrag.

Raka motsatsen till den närmast anspråkslösa och klassiskt intellektuella »jmm« är den snygga gratisnättidskriften Stalker Magazine (www.stalkmag.com) med bas i Stockholm. Här pumpas poesi och prosa ut genom datorn och rakt in i din hjärna. Webbsajten är rikt illustrerad med rörliga bilder, foto, grafisk poesi och – äntligen! – ljud. Man får själv klicka sig fram genom dikterna och kan bland annat välja att lyssna på poeten Johannes Heldéns ljudkonstverk »The brand name 1, 2« eller i nyss utkomna #2 se prisbelönt film från Kuba signerad Armando Guerra och Waldo Capote. Skaparna bakom experimentella Stalker Magazine sägs ständigt gå runt med omstörtande idéer flödande i hjärnan. Tobias Rydin och David Uppgren vill starta en ny litterär rörelse och räds inte ett modernt och poppigt utseende på sitt litteraturmagasin. De ser som sin mission att hitta nya litterära rum. Att få även »de som kollar på Big Brother att bli intresserade av litteratur«.

– Man måste våga visa upp sig för folk som inte vanligtvis är litteraturkonsumenter, säger David Uppgren. Men vi är också väl medvetna om att för varje populistiskt uttryck man tar måste man svara med en smartare text. Så det blir en balans, vi kommer aldrig att sälja ut oss. Poesin är alltid det viktigaste.

Med Stalker Magazine vill David och hans kollega Tobias öppna upp för internationella samarbeten. De ger sig i kast med det oprövade och försöker göra en helt ny sorts litteraturtidskrift som inte funnits tidigare i Sverige. Förebilden är det lyxiga magasinet Self Service med redaktioner i Paris och New York, den typiska trendbibeln för kreatörer inom mode, foto och grafisk design. Samt den Londonbaserade och nyskapande Zembla Magazine som kan få det att riktigt vattnas i munnen på kulturtörstande läsare och skribenter. David Uppgren:
– Vi vill helt enkelt göra något som är riktigt bra och som kan ge folk något som de aldrig annars skulle kunna få. Vi vill vara med och tända en eld.

I Malmö kan man ana uppkomsten av en ny unglitterär scen och en av drivkrafterna är Kristian Hallberg som tillsammans med Carl Åkerlund ger ut den fotokopierade gratistidskriften Hurra! Hurra! Hurra!. Varje månad kommer ett nytt nummer med gratis nyskriven poesi förpackad i konstnärligt utsmyckade små publikationer. En författare och en illustratör delar på åtta A5-sidor, hittills bland annat Sara Hallström, Ida Linde (text) och Elin Mörkberg (illustration). Ett poetiskt flygblad att stoppa i fickan eller handväskan.

– Jag tycker om slit-och-släng-känslan man kan få av Hurra! Hurra! Hurra!, säger Kristian. Jag har saknat en mer vardaglig skildring av poesin och känner att det litterära klimatet är på väg i fel riktning. Poesi får inte bara vara poesi i dag. Den får inte stå för sig själv utan tvingas in i någon slags genreblandning. Det finns ett tvång att man måste förnya poesin på något sätt och skapa nya konstiga sammanhang. Som poesibingo till exempel. Man gör poesiuppläsningar till något som det inte behöver vara. Något folkkärt. Det är att nedvärdera publiken och läsaren. Med Hurra! Hurra! Hurra! tror och hoppas jag att vi gör poesin en tjänst.

Vad är poängen med att tidskriften är gratis?

– Det skulle kännas konstigt att ta betalt. Vi vill ju att den ska kunna plockas upp var som helst och kunna slängas med gott samvete. Den är till för alla och då är det svårt att se det som en kommersiell grej. Och jag tycker att det är välkommet i en tid som denna, att erbjuda något gratis. Dessutom sätter man i gång en stor karusell när man börjar ta betalt. Man måste fylla i en massa papper och mejla folk, ringa runt, arrangera, påminna alla om att man finns osv. Det är inte så viktigt att visa att Hurra! Hurra! Hurra! finns. Den kommer att få sin plats i tillvaron som den förtjänar.

Det är en ödmjuk inställning ni har?

– Nej, jag tror inte vi är så ödmjuka egentligen. Vi har en hård inställning till kulturlivet, iallafall det i Malmö som vi känner till. Att vi känns ödmjuka beror nog på att kulturlivet inte är så ödmjukt. Det är ett småelitistiskt axelklappsklimat. Vi slår tillbaka mot det.

Är det en medveten handling, att ta avstånd från det?

– »Att ta avstånd« är lite för hårda ord. Vi vill göra poesi tillgängligt för alla men utan att pracka på någon någonting.